Okkervil River: I am Very Far





OKKERVIL RIVER

I am Very Far

Jagjaguwar/Border

Betyg: 5

 

Vissa band är så intellektuella att de slår (gordisk) knut på sig själva.

Okkervil River har tagit sitt pretentiösa bandnamn från en novell av ryska författaren Tatiana Tolstaya. Det är dessutom en flod strax utanför Sankt Petersburg. Deras största framgång – såväl kommersiellt som kritikermässigt – kom med 2005 års »Black Sheep Boy«, en konceptuell historia om Tim Hardins heroinmissbruk.

Dessutom bor och verkar de i Austin, Texas, hemstad för alla liberala konstnärssjälar på det västra halvklotet. Och så backade de dårpippin Roky Erickson på hans comebackalbum härom året.

Det är inte precis Blink-182, det här.

»I am Very Far« är bandets sjätte album sedan debuten 2002. Och tyvärr långt ifrån något av deras mer intressantare. De har aldrig varit ett av mina favoritband, men jag har uppskattat deras unika syn på världen.

Musiken pumpar på, går i ett, det är som att låtarna och produktionen inte riktigt har tid att andas. Det låter slappt, lite som ett hafsverk. Men det är ändå inte min största invändning. Den gäller i stället texttematiken.

Det är som att sångaren och låtskrivaren Will Sheff tappat – eller tagit paus – från sin välkända besatthet av alla saker populärkulturella. Rekviemen över porrskådisen Shannon »Savannah« Wilsey, funderingarna över glamrockstjärnan Jobriaths karriärsval eller traktaten kring poeten John Berrymans självmord, alla ingredienser i den värld som gjorde Okkervil River till ett eget sorts popband, bortom konvenanserna.

Nya plattan känns platt och simpel i jämförelse med tidigare alster. Det är enklare låtar, riffigare sound, och texter utan det outsinliga djup som tidigare varit legio.

Här finns fortfarande några låtar – speciellt andra halvan av albumet – som känns färdiga och genomarbetade, »Mermaid« (som märkligt nog bara är med på den australiska utgåvan av skivan) är den klarast lysande stjärnan. Här är det höga berg och djupa dalar, fem minuter och sexton sekunder av episk karaktär där man knappt vet om Sheff ska börja skratta eller bryta samman. Men beklagligtvis innehåller »I am Very Far« alltför få sådana ögonblick.

TONY ERNST

2011-05-10