Lady Gaga: Born This Way
LADY GAGA
Born This Way
Streamline/Kon Live/Interscope/Universal
Betyg: 5
Det går förstås inte att undvika henne.
Stefani Germanotta, mer känd som Lady Gaga, är överallt. Inget annat var heller att vänta när världens för tillfället största popstjärna släpper en efterlängtad ny platta. När det gäller artister i den här storleken är i och för sig alla plattor efterlängtade, men få kan som Gaga få alla andra skivsläpp samma vecka att kännas helt ointressanta. Och frågan är om någon annan artist över huvud taget i dagens uppsplittrade musik- och nöjesvärld äger hennes förmåga att få alla att stanna upp ett litet tag och hålla andan när en ny skiva eller video presenteras.
Nu har jag i princip inget emot att läsa ännu en artikel, klicka på ännu en länk eller se ytterligare ett TV-inslag om tjugofemåringen från New York. När jag för två år sedan såg Lady Gaga på ett fullsatt Gröna Lund gick jag på en dryg timme från skeptiker till ett stort fan. Där och då blev det så uppenbart att Gaga var mycket mer än en i raden av prefabricerade listartister helt utan egen bäring. Hon gjorde – och gör fortfarande – sin högst egna grej. Ett artistiskt konstnärskap som går långt, långt utanför hitsingelns snäva treminutersformat. Hon ser annorlunda ut, gör saker annorlunda, vänder och vrider. Dessutom har hon idéer, något som verkligen inte hör till vanligheterna när det kommer till dagens popartister.
Sedan senast – EP:n »The Fame Monster« vintern 2009 – har Lady Gaga bara utökat sitt egna universum. Allt fler har som jag hittat dit. Där finns mycket att fascineras över. Som att hon ger sig in i politiska debatter och diskussioner utan att det känns mossigt på så vis som det ofta gör när andra popstjärnor gör detsamma. Eller symbiosen, det på gränsen till incestuösa förhållandet med sina fans. Eller bara en sådan sak att i Gagas värld kommer en modeansvarig (Nicola Formichetti) alltid att vara ett mycket större namn än en stjärnproducent (RedOne).
Av alla lyriska recensioner av musiktyckarproffs världen att döma är »Born This Way« också det yttersta beviset på att Lady Gaga tillhör framtiden. Själv skriver jag alltså under på det mesta, förutom en liten detalj som verkar något bortglömd.
Själva musiken.
En gammal albumregel är att om första singeln är dålig kan ändå albumet vara bra. Men om även andra singeln visar sig svag är läget värre. Det finns en anledning till att alla har jämfört titelspåret, tillika första singeln, med Madonnas gamla »Express Yourself«. Det räcker egentligen så. »Judas«, singelvalet nummer två, är bättre men känns forcerad, som om Leila K spelat in en urvattnad cover av Gagas egna »Bad Romance« med en gul Flat Eric-docka i famnen. Och här är huvudproblemet med »Born This Way«; trots en massa producenter, infall och musikaliska intentioner saknar Lady Gagas andra platta riktigt bra låtar. Debutalbumet och EP:n var inte heller helgjutna affärer men innehöll brottarhits som »Bad Romance«, »Poker Face« eller »Telephone«. De saknas nästan helt här. Drygt hälften av de sjutton låtarna (på specialutgåvan) på »Born This Way« fungerar men låter inget vidare spännande. Mer som synthdisco med sporadiska hårdrocksgitarrer och en jävla massa attityd men utan riktigt innehåll. Gaga är tydligt ute efter att uppdatera ett åttiotal som aldrig varit speciellt bortglömt. Och visst, det blir högoktanig partymusik men utan ordentlig eftersmak.
Det är egentligen bara en låt här som i alla fall jag spelar om och om igen för att jag både vill och måste. »Government Hooker« innehåller allt som gör Gaga till den hon är: ett upphackat och skruvat operaintro, minimal electrofunk, en självklar refräng, textraden »John F Kennedy« och stenhårda kommentarer från livvakten Pete som, väldigt vältajmat, låter som Arnold Schwarzenegger.
Lady Gaga är fortfarande vår tids mest intressanta megastjärna. Låt vara att det just nu är det roligare att titta på hennes kreationer än att lyssna på henne.
ANDERS DAHLBOM
2011-05-24
