The Antlers: Burst Apart




THE ANTLERS

Burst Apart

Transgressive/Cooperative/Cosmos

Betyg: 6

 

Jag har vanligtvis väldigt svårt för rock med laddningar mot det dramatiska. Jag har exempelvis aldrig lyckats uppskatta stora delar av Scott Walkers allra mest teatrala skapelser, jag har haft väldigt svårt för Electric Light Orchestras orkestrala arrangemang och jag fullkomligen avskyr Queens överdådiga vulgorock. Det är möjligtvis att slå in en redan vidöppen dörr men det finns något i det dramatiska som oundvikligen drar ett löjets skimmer över musiken. Blandningen av det bombastiskt ambitiösa och rockens automatiskt oseriösa poser tycks liksom alltid skära sig i osmakliga lager. Att The Antlers på sin förra skiva »Hospice« lyckades med konststycket att blanda inslag av klassisk indierock med just dramatik är därför anmärkningsvärt. Musikaliskt var det ett album som rörde sig någonstans mellan relativt experimentella ljudlandskap och mer konventionella tongångar men som i texterna utforskade de mest anspråksfulla av teman – här samlades bland annat berättelser om abort, cancer och ond bråd död i en anda av teatraliskt allvar. Skivan var kort sagt egensinning, utforskande och mycket genomarbetad. Hur följer man upp det?

Det korta svaret är att man tonar ner ambitionerna, skalar bort de teatrala inslagen som bar upp »Hospice«, tar bort de stora anspråken på dramatiska texter och renodlar något som saknades på föregående skiva. Antlers har med andra ord låtit ett betydligt mer återhållet sound ta form på »Burst Apart«, där låtarna snarare baseras på rena melodier än teman präglade av affekt. Det är ett grepp där man lätt löper risken att skapa urvattnad eller åtminstone reducerad musik men Brooklyn-trion lyckas tvärtom odla en känsla av less is more. De skapar något slags sensibel indierock som snarast för tankarna till The Flaming Lips och odlar en underliggande men klädsamt daterad framtoning.

Samtidigt är »Burst Apart« ett album som utgör ett gränsland mellan Williamsburgs små lokaler och studio apartments och de stora festivalscenerna. Det är musik som rör sig mellan att vara uttrycksfullt smal och gränslöst stor. Antlers appellerar på ett slags mainstreamindie som kan sägas ha etablerats av band som Radiohead. Det är ett uttryck där precis rätt mängd excentrisk konstighet (Peter Silbermans stramt uttrycksfulla sång, etc) mäts av med rätt mängd traditionella rockreferenser (i det här fallet ofta i form av konventionellt gitarrkomp). I Antlers fall landar musiken därför någonstans där Muse-sångaren Matthew Bellamy går upp i falsett och Hot Chip blandar ut sina organiska melodier med elektroniska beats. Ett kanske inte helt ointressant mellanland men en zon där färglösheten tycks regera med fast hand.

»Burst Apart« är en nedtonad men även smakfull uppföljning till den kraftfulla »Hospice«. Antlers förgrundsfigur Peter Silberman visar att han är både hantverksskicklig och mångsidig i sin kreativitet. Att hans identitet som musikmakare sträcker sig bortom det teatrala och förkroppsligar de mer sensibla delarna av indierockens breda men gråtonade färgskala.

TOBIAS NORSTRÖM

2011-06-07