Woods: Sun and Shade

WOODS

Sun and Shade

Woodsist/Border

Betyg: 8

För varje album blir det allt märkligare att inte fler har hittat fram till Woods. Nog för att deras skivor är underproducerade, men knappast så det stör. Den soniska halvskraltigheten står aldrig i vägen för låtarnas melodiska briljans, Jeremy Earls hjärtskärande vackra sång och all subtilt arrangerad folkpsykedelia, snarare förstärker den alltings bräcklighet. Oavsett vilket är Woods, som ljudupplevelse betraktat, rätt raffinerade nu jämfört med hur det lät tidigare.

Förklaringen att bandets tämligen hemlighetsfulla approach – i linje med det mesta på Jeremy Earls egen skivetikett Woodsist – bidragit till att skrämma i väg nyfikna är inte heller särskilt hållbar. För många andra, oavsett om vi snackar (tidiga) R.E.M. eller Burial, kan medial avhållsamhet bara öka intresset.

Men att få andra skådat ljuset är inget skäl till varför man ska sluta belysa Woods storhet. Förr eller senare kommer syndarna vakna. Det tog trots allt många år innan det började bildas en hajp runt Guided By Voices, som det finns vissa likheter med. Nu är Woods klart känsligare och långt mindre »The Who i en kakburk« än vad Robert Pollard och hans druckna anhang var, men i vissa poppiga stunder på nya skivan, exempelvis »Any Other Day« och »Who Do I Think I am?«, är det värmande lyckoruset lika smittande som någonsin något på »Bee Thousand«.

PIERRE HELLQVIST

2011-06-14