Jill Scott: The Light of the Sun

JILL SCOTT

The Light of the Sun

Warner

Betyg: 5

Empowerment är temat för soulsångerskan, skådespelerskan och poeten Jill Scott. Nog för att ämnen som ras, klass och genus följt hennes karriär i sånger och dikter som en röd tråd sedan debuten, den The Roots-kantade platta som många minns från början av nollnolltalet: »Who is Jill Scott? Words and Sounds vol 1«.

På »The Light of the Sun«, första studioalbumet på fyra år (Scott har skrivit böcker och spelat in film), är det ännu tydligare att det är kvinnoroller och kroppens politik som ligger henne närmast om hjärtat. Referensmässigt har hon rötterna djupt i den amerikanska sjuttiotalsmyllan, såväl politiskt som populärkulturellt. Tankegodset och estetiken i text, produktion och bildspråk känns igen från black power och blaxploitation. När det gäller musiken är framför allt spoken word-traditionen starkt närvarande, ofta parad med texter som ekar inspiration från den kaliforniska wicka-rörelsens ekofeminsm.

Men vad som skiljer Scott från hennes inspirationskällor och gör henne till en artist typisk för sitt 2010-tal är att hon begränsar perspektivet till jaget och individen. Att skriva låtar som sätter jaget och de egna upplevelserna i ett större sammanhang tycks omöjligt. Kanske är det därför »The Light of the Sun« blir en smula gäspig. De matiga referenserna till trots handlar det mest om kroppen, det nödvändiga i att uppskatta sig själv (men inte varför det är ett problem) och det till ett ganska upplöst och självtillräckligt soundtrack. Hör man till skolan som föredrar att låtar om självrespekt och idioter till exmän/exhustrur präglas av en smula flärd och energi á la Candi Staton och Mary J. Blige är det här alltså inte plattan att lyssna på. Inte heller om man vill humma genomtänkta kvinnor kan-låtar.

Om nostalgi och minnesförlust är de två självmotsägande komponenter som populärkulturens själ är konstruerad av har Scott satsat allt på det nostalgiska kortet och hoppats att amnesin ska fixa resten. Det gör det inte. Den här skivan blir för mycket av en gest, textmässigt, politiskt, musikaliskt. Men hennes röst är fortfarande lika vacker.

JENNY SÖRBY

2011-06-21