Gillian Welch: The Harrow & the Harvest
GILLIAN WELCH
The Harrow & the Harvest
Acony/Warner
Betyg: 9
Nästan lite »Chinese Democracy«-läge.
Många har undrat, längtat, väntat, spekulerat. Fler och fler nyfikna har slutit upp längs med vägen. Allt medan Gillian Welch och hennes radarpartner Dave Rawlings hållit sig sysselsatta med samarbeten, turnéer, gästspel och det, jämförelsevis, uppsluppna sidoprojektet Dave Rawlings Machine.
Men åtta års frånvaro är lång tid numera.
Den utdragna skivpaus som följde på 2003 års »Soul Journey« bara måste väl innebära att duon nu bygger ut sin spartanska folkcountry, närmar sig rocken och fortsätter utforska den »bandkänsla« som bitvis präglade föregångaren?
Tjena.
Att det inte skulle komma att handla om överproducerade svulstigheter var givet, men att de skulle ta ner allting så till den yttersta grad som de denna gång gör, efter åtta tysta skivår, det är väldigt coolt, väldigt kul och egentligen, om man tänker efter, väldigt väntat. Det handlar bara om att de renodlar kärnan i sitt vid det här laget etablerade uttryck. Både Welch och Rawlings älskar elektrisk rock’n’roll men vet att nyckeln till deras unika samspel ligger i vårdnaden av de akustiska duetter som med sitt lugn, sitt tålamod, sin värme, värdighet och återhållna urkraft står höjda ovanför eller utanför alla former av tidsbegrepp.
Sedan vi senast hörde av dem har musikfenomen kommit och gått, musikbranschen och musiklyssnandet har förändrats i grunden. Av detta hörs, tack och lov, ingenting på »The Harrow & the Harvest«. Här finns inte ett enda hypereffektivt intro, inte en antydan till ett beat (lite handklapp däremot!), inte en ledtråd till att det faktiskt rör sig om 2011 och inte, säg, 1929.
Ändå fungerar det i dag, lika bra som det hade gjort då. Det kan vara svårt att sätta fingret på exakt varför Welch och Rawlings aldrig är i närheten av att kännas museala, utan i allra högsta grad upplevs här och nu. Men en förklaring ligger i mänskligheten – eller mer specifikt den mänskliga kontakten, den mänskliga interaktionen, såväl om man ser till textinnehållet som det faktiska utförandet. Eller som Colin Meloy, till vardags överhuvud i indieplutonen The Decemberists, formulerar saken i sin presstext om nya skivan:
»This is the sound of two voices, locked in unison, locked in harmony. The sound of two people playing live, with no overdubs, and very few takes. Two people making music together as if they were one soul combined.«
Två som blir en, det är ju vad allting handlar om. Det är dåtid, samtid och framtid i ett.
Lyssna på »Hard Times« eller mångåriga livefavoriten »The Way It Will Be«, det går inte stoppa in så mycket som ett oblat mellan Welch och Rawlings röster.
»The Harrow & the Harvest« är duons mest fulländade skapelse sedan 2001 års »Time (The Revelator)«, kanske deras starkaste album över huvud taget.
Från allra första början har Gillian Welch varit en förnämlig historieberättare, med en traditionell men ändå helt egen stilistik. Hon blir knappast sämre med åren, i synnerhet som texterna denna gång till stor del porträtterar Södern; dess identitet, vedermödor, olika människoöden och medvetenhet om det förflutna. Tematiken går hand i hand med musiken och rösterna, skapar en obruten helhet och alldeles unik intimitet.
PIERRE HELLQVIST
2011-06-21
»The Harrow & the Harvest« släpps 29 juni.
