För evigheten

För fyra år sedan stod Amy Winehouse på scen tillsammans med ett nio man starkt band på Shepherd’s Bush Empire i London.
    Ett år tidigare hade hon gett ut »Back to Black«, ett perfekt brittiskt soulalbum som skulle komma att förebåda en hel generation unga, kvinnliga sångerskor från Storbritannien, och mottagits med öppna armar av en samstämmig europeisk kritikerkår. Nu stod hon på scen, iklädd en kort vit klänning, ett brett svart skärp och med en frisyr som lyfte från hennes huvud som ett fyrtorn på öppet hav, och sjöng sångerna från sitt genombrottsalbum ackompanjerad av öronbedövande applåder.
    »Tack för att ni kom hit«, förklarade hon från scen, märkbart rörd av publikens gensvar. Sen sjöng hon, i tur och ordning: »You Know I’m No Good«, »Love is a Losing Game«, »Tears Dry on Their Own« – modfällda soulballader om uppbrott och saknad så starka att de redan vid första lyssningen framstod som tummärkta klassiker från en annan tid.
    Men redan då tycktes det förutbestämt att Amy Winehouse karriär skulle komma att handla om helt andra saker än hennes musik. De sista åren av sitt liv spenderade hon på ständig flykt; nedbruten av alkohol och droger, påhejad i sitt destruktiva leverne av paparazzifotografer på två kontinenter. »Back to Black«, det album som tog henne från en oansenlig skuggtillvaro till en position som en av Storbritanniens främsta soulsångerskor någonsin, skulle aldrig få någon uppföljare.
    Mitt starkaste minne från Shepherd’s Bush Empire den där kvällen för fyra år sedan: tio minuter in i konserten stannar Amy Winehouse plötsligt upp. »Var sitter min pappa?«, frågar hon publiken. I applåderna som följer böjer sig en medelålders man på balkongen till höger ovanför scenen fram och strålar med hela kroppen mot henne.
    Hennes röst och musik kommer att leva för evigt, så särpräglad var hennes begåvning, men ögonblicket när Amy Winehouse möter sin pappas blick på Shepherd’s Bush Empire och allting fortfarande ligger öppet, ingenting ännu kommit emellan henne och hennes självskrivna plats i musikhistorien, fungerar som hjärtekrossande påminnelse också om framgångens ibland alldeles för höga pris.