Lo-Fi-Fnk: The Last Summer
LO-FI-FNK
The Last Summer
I Made This/Sony
Betyg: 4
I Kirby Fergusons dokumentärserie »Everything is a Remix« härleds hela kreativitetens ursprung till en kärna av inspiration, hårt arbete och plagiat. Det är en slagkraftig argumentation som tar form. Genom klippningar och visuella jämförelser framställs filmscener, bilder, uppfinningar och idéer som intellektuellt tankegods i en oändlig orsakskedja. Ett samband tar form där uttryck föder nya uttryck och allt smälter samman till en enda lång kreativitetens historia. Mest effektiva är Fergusons beskrivningar av hur olika filmregissörer influerats av varandra. Klipp jämförs och avslöjar likheter, vinklar kopieras och visar något nytt, kamerarörelser får olika effekter beroende på historien.
Jag hade gärna sett en liknande presentation av Lo-Fi-Fnks »The Last Summer«. På detta duons andra album trängs nämligen referenser och ljud från de senaste tjugo årens musik – främst dansant sådan. Det lånas friskt från nittiotalets housemusik, The Tough Alliance och framför allt Daft Punk-albumen »Discovery« och »Homework«. Gott så om det inte vore för att alla referenser i det här fallet inte rymmer något intressant. De är blott bekanta toner som inte berättar något nytt eller ger sitt arv en ny mening.
»The Last Summer« är välproducerad och slipad. Den är till synes attraktiv men även tom. Det är synd. I Lo-Fi-Fnks musik finns potential. Den kan vara både vital och dynamisk men måste då även röra sig framåt. I »Forever« finns en malplacerad hammondorgel. Den utstrålar en pelare av ljus i en annars ganska grå ansamling låtar.
Det är sant att all musik inte behöver vara progressiv. Att allt inte behöver vara nyskapande. Men i inspirationen och refererandet till annan musik måste en egen energi finnas. Ett uttryck som understryker något som står ut från mängden. Det finns inte just nu hos Lo-Fi-Fnk. I stället är detta ett album som utstrålar stillastående. En dröm om att vara kvar i ett 2005 av electroduos där morgondagen ännu bara är en suddig fläck på horisonten. Det låter trist. Som musik på kreativ tomgång.
När »The Last Summer« är som bäst är det ett album av naivistisk glad dansmusik. När det är som sämst endast ett korthus av dåligt förvaltade blinkningar till något som varit. Det framstår som själlöst och bristande i inspiration och kreativitet. En fotnot till något som inte längre är.
TOBIAS NORSTRÖM
2011-08-23
