Tinariwen: Tassili
TINARIWEN
Tassili
V2/Cooperative/Universal
Betyg: 8
Det säger nog något om världen av i dag att ett tedrickande och ständigt föränderligt kollektiv av ökennomader är ett av världens just nu mest spännande rockband. Givetvis kan man i detta med viss rätt spåra en massa som handlar om oförstörd mystik, allmän exotism, Afrikas kulturellt och ekonomiskt framflyttade positioner samt en tilltagande leda på inget vanligt vitt gitarrband rivit upp våra känslor på riktigt bred front sedan Nirvana exploderade för tjugo år sedan. Tinariwens beväpnade förflutna för den gränslösa folkgruppen tuaregernas sak i södra Sahara gör förstås ingenting mindre kittlande. Och vad gäller det växande intresset kring bandet går det knappast förringa betydelsen av lovorden som kastats efter dem från opinionsbildande smakdomare som Robert Plant, Thom Yorke, Jeff Mangum, Henry Rollins och Brian Eno.
Ändå måste man kunna friställa gruppen från dylikt, betrakta dem utifrån deras egna meriter. I förväg kan det vara svårt, man vill läsa in så mycket i Tinariwen och man vill möjligen läsa in en del i sig själv också för att man lyssnar på dem.
Men att ta del av Ibrahim Ag Alhabib och hans revolutionära följe på scen är verkligen en exceptionell upplevelse. Inte bara för att den rent visuellt skiljer sig rätt markant från de konserter man brukar se, utan ännu mer för den musikaliska hypnos som uppstår ur deras metodiskt vaggande monotoni. Lugnt och tålmodigt byggs låtarna upp, små men effektiva skiftningar ger ett lika tajt som kargt groove utan tvekan präglat av medlemmarnas hemmiljö. Som åhörare är det nästan omöjligt att inte försvinna in i detta särartade, sinnliga och trancelika sväng. På sitt tamashek-språk sjunger gruppen om svåra livsval och umbäranden, även om de mest upplevs som djupt humana hymner.
Deras femte album utgör inget undantag. Eftersom al-Qaida flyttat fram sina positioner kring Tinariwen-basen i Mali tvingades bandet denna gång flytta verksamheten till Algeriet, där skivan spelades in.
Bandets skivor har så gott som alla varit mer eller mindre utmärkta, trygga i uttrycket men mån om att aldrig fastna i en given form. På »Tassili« skalar man bort allt elektriskt, även all kvinnlig sång lyser med sin frånvaro. Kvar blir en akustisk, oändlig och sorgsen sandblues vars enda vittnen är stjärnorna på den storslagna himlen. Det är ingen slump att det här har kallats deras »lägereldsskiva«.
Förutom att inspelningen präglas av en vidunderlig rymd överraskar den med ett i sammanhanget nytt element: västerländska gästartister. De bokstavstrogna world music-talibanerna, om uttrycket tillåts, må rynka på näsan åt att Wilco-gitarristen Nels Cline, neworleanska Dirty Dozen Brass Band och ett par TV On The Radio-filurer släpps in i den här sfären, men deras närvaro förändrar ingenting av Tinariwens fundament – snarare upplevs de denna gång närmare sina rötter än någonsin.
PIERRE HELLQVIST
2011-08-30
