St. Vincent: Strange Mercy

ST. VINCENT

Strange Mercy

4AD/Playground

Betyg: 7

Svensk musikjournalistik kan ibland kännas irriterande provinsiell.

När den numera avsomnade, sympatiska nättidningen Digfi listade nollnolltalets bästa album i början av det förra decenniet placerade de »Lesser Matters« av The Radio Dept på första plats, framför bland annat »The Blueprint« av Jay-Z och »Voodoo« av D’Angelo. Topplaceringen var inte på något sätt orättvis. The Radio Depts första skiva är ett av de mest definitiva debutalbum som spelats in i Sverige. Ändå var det svårt att skaka av sig känslan av att de musikjournalister som varit med om att rösta fram vinnaren – däribland jag själv – i alltför stor utsträckning ansträngt sig för att vara originella i sitt urval, i stället för att verkligen se till de kvalitéer som utmärker stora, verkligt nyskapande skivor. Rädslan inom svensk musikjournalistik att inte ta sin uppgift på allvar får alltför ofta motsatt effekt – artister som avskärmar sig från sin publik anses per definition intressanta samtidigt som artister som medvetet söker en stor publik avfärdas med en axelryckning.

St. Vincent från Tulsa, Oklahoma, har alla förutsättningar att bli svenska musikjournalisters nya ögonsten. På sitt tredje album – de två första var båda utmärkta – blommar hon ut som en av tiotalets mest intressanta, i bemärkelsen excentriska, artister. Musiken ekar av Steve Reich, Kate Bush, Dirty Projectors och Björk – introspektiva artister som vädjar till lyssnarens tålamod. Men om man lyssnar på »Strange Mercy« under en längre tid framträder snart några av årets mest kristallklara melodier. »Originell« och »egensinnig« är slitna adjektiv, men låtar som »Neutered Fruit« och »Dilettante« kan inte beskrivas på något annat sätt.

NIKLAS ELMÉR

2011-09-13