Rigas: Bring the Dead

RIGAS

Bring the Dead

Flora & Fauna/Border

Betyg: 5

Det finns framför allt en utmärkande rolig höjdpunkt i Kenneth Branaghs filmatisering av serietidningen Thor. Det är scenen då asaguden (här superhjälten), efter att ha förvisats från Asgård till Jorden, för första gången dricker kaffe. Efter att mer eller mindre svept en stor kopp av den varma drycken utbrister vår hjälte i ett glatt uppmanande »another!« och kastar förnöjt bägaren hårt ner i golvet. Det är samtidigt en illustration över hur beteenden och uttryck från en förgången epok direkt ter sig barbariska eller primitiva när de placeras i fel kontext.

Svenske producenten Rigas musik må vara befriad från både barbariska eller primitiva uttryck men inger likväl samma känsla av malplassé. På »Bring the Dead« ryms nämligen musik från ett förrymt tjugohundratal. Här samsas referenser till den forna indie-electronican (med influenser från Postal Service och Styrofoam), till baleariska rytmer och kanske främst till The Tough Alliance. Släpig, ansträngd sång möter utstuderat elektroniska melodislingor och tajta trumspår. Det är en estetik som har stått stilla – något som även går igen i ett slags övergripande tematisk kontext med fokus på uppväxten i Börklinge. Som för tankarna till ett musikklimat där Le Sport låg på Tracks-listan och alla hade ett electroprojekt vid sidan av. »Bring the Dead« är således ett album som både nästan nostalgiskt blickar bakåt och som drömskt dröjer sig kvar. Gott så. Samtidigt är det oerhört slätstruket. Som om musiken trängts in i ett hörn och där, i fel kontext, tvingats till att lagras i stället för att prövas, utmanas eller utvecklas.

Annars är det ett välproducerat, genomarbetat album som emellanåt har en väl avvägd balans mellan stråkar organiska trummor och tonsäker sång (med »Clap Your Empty Hands« som främsta exempel).

När Kenneth Branagh valde att ta sig an Thor bestämde han sig att anpassa filmens historia för att bättre passa Shakespeares »Henry V«. Han ville hylla en mästare genom att låta ett av dennes klassiska dramer berättas i en ny kontext – ett grepp där just kontexten ämnar bidra med något nytt snarare än att återsyfta på något gammalt. På »Bring the Dead« finns inga explicita aspirationer på ett sådant hyllande eller berättande. Det är i stället en skickligt utförd kommentar till den svenska electronicans guldålder. En snygg dinosaurie.

TOBIAS NORSTRÖM

2011-09-27