A.A. Bondy: Believers




9
av 10
  • Artist
  • A.A. Bondy
  • Album
  • Believers
  • Bolag
  • Fat Possum


En skiva som drar dig djupare in i skiten.

Gatorna är tomma. Även om man kan gissa sig till råttor, katter och månen kan man bara sikta en levande varelse. Vem han är framgår inte riktigt. Själv begriper han inte var han är. Troligen i utkanten av stan, definitivt i utkanten av verkligheten. Hur har han hamnat här? Gatulampor brusar och knäpper, i den fnöskiga växtligheten längs med vägen spelar syrsornas monotona orkester, någonstans på håll hörs de oregelbundna rop som signalerar en fest på väg att slockna. Annars helt tyst. Mannen som står i mörkret på den upplysta asfalten kan inte minnas när han senast kände sig så utsatt. Så levande. Så i samklang med världen, samtidigt så långt ifrån densamma. Allt skulle kunna sluta här. Väldigt mycket skulle kunna börja här. Vilket som spelar mindre roll. Vilket som innebär en förändring. Morgondagen är ett annat liv.

Sällan har ett albumomslag så väl synkroniserat med dess toner. Om jag förstått saken rätt hittade A.A. Bondy bilden först efter att skivan spelats in. Men det skulle lika gärna kunna vara tvärtom. De tio låtarna på den forne Verbena-sångarens tredje soloalbum kryssar fram som en osalig nattvålnad med sprucken röst, fjärran från den minsta tröst. Tempot är makligt, elgitarrerna spinkiga, pedal steel-ljuden spöklika, pianotangenter klirrar som glasverktyg eller isen i drinken som borde bli men aldrig blir den sista.

För första gången känns den Alabama-bördige artistens Södern-mytiska singer-songwriterrock unik över ett helt album. Tidigare har vi mest fått antydningar. 2007 års nedtonade solodebut »American Hearts« lät lätt generaliserat som det brukar göra när ex-sångare i halvlarmigt indieband ska bli folksångare i Bob Dylan- eller Townes Van Zandt-skolan. Det vill säga lägger tyngdpunkten på den akustiska gitarren och svårmodet men glömmer mästarnas historier, melodier och glimt i ögat – kanske framför allt det sistnämnda.

Uppföljaren »When the Devil’s Loose« två år senare innebar ett markant steg vidare. På vad som är en mer konkret och självsäker skiva hör man konturerna av en genuin artist, med ett alltmer raffinerat språk och tilltal. Dessutom är »I Can See the Pines Are Dancing« i många avseenden den starkaste låt Ryan Adams själv aldrig gav ut under perioden 2002–2010.

Men »Believers« är något helt annat än föregångarna. Först och främst är det ett tydligt steg bort från akustiskt rotad americana. I dess lågmälda, oroligt brummande elektricitet finns större luckor i ljudbilden, på ett positivt vis. Man fascineras, dras in, undrar vad som egentligen utspelar sig, vart allt ska bära i väg, om det bär över huvud taget. Allt känns förvridet, bara lite men tillräckligt för att vi som lyssnar ska komma ur takt med tiden, åtminstone den inte alltid livsviktiga tid som kallas samtid. Det här är något annat, en annan plats, ett annat tillstånd. Man vill inte bara stanna där, man vill djupare in i skiten. Ärligt talat, hur ofta känner du så med en skiva?




Relaterat