Vit Päls: Studio Möllan Sessions

VIT PÄLS

Studio Möllan Sessions

Pit Väls/Playground

Betyg: 7

Fredagen den 12 november i fjol uppträdde malmöbon Carl-Johan »Vit Päls« Lundgren på Fabriken, ett kulturhus i Studiefrämjandets regi som ligger strax utanför Ekerö Centrum.

Jag var inte där.

En icke-händelse som ser ut som en tanke.

Ty jag planerade länge att gå på denna spelning. Min älskade flickvän Jenny bor blott ett par busshållplatser söder om Ekerö Centrum, så jag skulle ändå befinna mig i närheten. Inträdet låg på synnerligen humana femtio kronor i dörren (fyrtio kronor förköp). Att ta del av livs levande musik är något jag väldigt gärna – väldigt gärna! – gör.

Själva logistiken och grundinställningarna var med andra ord på sina platser.

Dessutom tilltalades jag av det aningen bisarra i att se Vit Päls spela i Ekerö. Säga vad man vill om denna kommun, men den har genom åren inte gjort sig särskilt känd för att vara ett starkt indiepopnäste. Inte ens faktumet att Terry Ericsson numera bor där har lyckats vända denna trend.

Men så kom fredagen den 12 november och jag gjorde ett medvetet val att tillbringa den på något annat ställe än Fabriken och så gick fredagen den 12 november.

Och någonstans här tycker jag mig ana början på en recension av »Studio Möllan Sessions«; Vit Päls nya minialbum. Uppföljaren till den av Karl Jonas Winqvist hopsatta, retrospektiva samlingen »Nu var det i alla fall så« (Make It Happen, 2010).

Vit Päls är nämligen – i mina öron och ögon – en man full av goda intentioner. Ända sedan jag i och med »Nu var det i alla fall så« upptäckte att han inte enbart var en tröttsam, plojig singer-songwriterman (se recension publicerad på sonicmagazine.com den 23 mars, 2010) har jag följt hans förehavanden med visst intresse. Hans inställning till livet och konsten verkar vara både chosefri och driven, nonchalant och intensiv. Bara det att han tar en spelning i Ekerö tyder på en stark vilja att nå ut, samtidigt har han ju lyckats döpa sig själv till något så urbota dumt som Vit Päls. Otaliga är de fullkomligt briljanta melodier och arrangemang han skrivit, tyvärr kan han ofta inte låta bli att lägga aningen fjantiga texter över dem.

Eller, med andra ord: Nog för att fundera på att bevista ett Vit Päls-gig i Ekerö, nog för att avstå.

Huvuddelen av de sex spåren på »Studio Möllan Sessions« – så döpt eftersom den spelats in i This Is Heads studio i Malmö – visar sig också på gott och ont fortsätta ovanstående, inslagna väg. Öppningen »Loving You Was Crazy Shit« skulle exempelvis rent instrumentalt kunna smygas in på valfritt Belle & Sebastian-alster, tyvärr består dess refräng av titeln. »Turning Torso«, dess uppföljare, är en »A Town Called Malice«-fiering av den gamla Vit Päls-hiten »Turning Torsos Silhuett«; en bra idé ända tills insikten att detta innebär att man måste återuppleva onödigt svengelska rader som »skulle vi dansa high on acid tills vi dör?« slår en.

Emellertid! Olyckan vänds! I och med näst sista låten – den euforiska skilsmässohymnen »Kärleken bryr sig inte« – faller både »Studio Möllan Sessions« och Vit Päls på plats. »Kärleken bryr sig inte« saknar skyddsnät; i deras ställen bara vettig, hjärtslitande och intelligent lyrik och musik som matchar. Avslutande och nyinspelade obskyriteten »Mina ord«, som tonalt får mig att associera i banor liknande »The Velvet Underground i Karibien«, är även den ett själsligt tumult. Raderna som knyter ihop den – »går det att förlåta hur jag kör med droppar av blod i bensinen?/Om det är någon tröst för dig/så gillar jag inte heller mig själv« – får håret att resa sig på mina armar.

Mer sådant. Framtiden är ljus. Kan jag garanteras »Kärleken bryr sig inte« och »Mina ord« under nästa Vit Päls-show är jag där. Även om den går av stapeln i… Stenhamra.

JOHAN JACOBSSON

2011-10-18