Freddie Wadling: With a License to Kill





FREDDIE WADLING

With a License to Kill

EMI

Betyg: 6

 

Freddie Wadling har kallats för Sveriges bäste sångare till höger och vänster ganska länge nu. Och jag erkänner direkt att jag tillhör den skara som anser att hans närvaro, tajming och sårbarhet i rösten placerar honom om inte allra överst så åtminstone i det absoluta toppskiktet av vokalister i det här landet.

»With a License to Kill«, fylld med tolkningar av låtar från James Bond-filmer, samt en något malplacerad »Secret Agent Man« från TV-serien »Danger Man«, gör heller inget för att förändra min syn på saken. Syftet med projektet och albumets produktion är inte alltför svårtytt. Producenterna Sebastian Öberg och Christian Olssons idé har varit att skala av allt överdådigt och pampigt i dessa välkända kompositioner och i stället med hjälp av en ytterst sparsam instrumentering sätta Wadling karaktäristiska stämma i fokus. Och detta är givetvis helt rätt väg att gå. Om man som lyssnare av någon anledning skulle tveka inför detta upplägg bör det räcka med några inledande sekunder av öppningsspåret »You Only Live Twice« för att bli övertygad.

Genomgående är det gamle Fläskkvartetten-bekantingen Öbergs patenterade och avskalade cellospel som leder Wadling genom albumets tretton spår. Ofta endast i sällskap med minimalistiskt slagverk, samt på ett antal låtar blås signerat jazzfantomerna Goran Kajfes och Per »Ruskträsk« Johansson. Resultatet blir mycket lyckat i exempelvis »License to Kill« och »Diamonds are Forever«, som Wadling förvandlar till kittlande mördarballader. Även Garbage-låten »The World is Not Enough« är utmärkt och överträffar originalet klart. Allra bäst fungerar det emellertid lite oväntat i »Goldfinger« – i original med Shirley Bassey oöverträffbar, enligt Wadling själv. Just därför väljer göteborgssonen en helt annan ingång i låten, vilket ger den en ny spänning och laddning.

Det finns dock två stora problem med skivan. Arrangemangen på skivan är väldigt likartade, till slut blir det något begränsat och enahanda och som lyssnare tappar man intresset. Den låt som sticker ut mest är Jack Whites relativt färska »Another Way to Die«, men den är å andra sidan den som är mest trogen originalet.

Det andra bekymret med att göra om Bond-teman till sparsmakade, jazzfärgade ballader är att låtarna i original bygger så mycket på stämningar, tempoändringar och bombastiska arrangemang att de helt enkelt inte håller i denna förpackning. Extra tydligt blir detta på spår som »Live and Let Die« och »A View to a Kill«, som inte alls fungerar presenterade på detta vis. Fler exempel finns, och när även de minst sagt inte alltid så gripande och tidlösa texterna hamnar så långt fram i ljudbilden dras helhetsintrycket ned.

Det som räddar det hela, förutom insatsen från huvudpersonen själv, är de övriga medverkande musikerna som alla spelar med delikat känsla och med uppenbar kärlek till projektet.

Nästa Freddie Wadling-skiva hoppas jag innehåller nyskrivet material i samma stil som lyckade »Jag är monstret« från 2005. Men är tanken redan inställd på ännu en coverskiva skulle jag också välkomna studioinspelningar av Wadlings tolkningar av Flaming Lips, Lou Reed, Radiohead, David Bowie, med flera, som jag och andra som har bevittnat hans liveframträdanden de senaste åren haft nöjet att avnjuta.

JENS KARLSSON

2011-11-08