Oneohtrix Point Never: Replica
ONEOHTRIX POINT NEVER
Replica
Software/Cooperative/Universal
Betyg: 9
Simon Reynolds bok »Retromania: Pop Culture’s Addiction to its Own Past« (Faber and Faber, 2011) innehåller många lysande citat om och kring populärkulturens dåtid, nutid och framtid. Ett sådant – en sådan där mening som låser upp nya universum – levereras av Brooklyn-bon Daniel »Oneohtrix Point Never« Lopatin när han resonerar kring loopens roll i konsten; »the seduction of the loop, and the meditative promise of it, how it hints at infinity.«
Mmm… Lockelsen… Meditativa löften… Oändligheten…
På pricken. Att lyssna på mästerliga skivor vars fundament utgörs av loopar – Genius/GZA:s »Liquid Swords, Ovals »94 Diskont«, William Basinskis »The Disintegration Loops« – är ju som att röra sig framåt samtidigt som man står kvar på samma ställe. Att lyssna på mästerliga skivor vars fundament utgörs av loopar – The Loop Orchestras »Not Overtly Orchestral«, J Dillas »Donuts«, The Fields »From Here We Go Sublime« – är ju som att bli hypnotiserad, förförd, försatt i något slags urstadium där bara hjärtslag och universums dovt pulserande bakgrundsbrus existerar.
Så Lopatin förstår loopen; det är helt uppenbart. Men kan han omsätta denna teoretiska kunskap till praktik; är hans musik lika vacker och medveten som hans ord?
Ja. Särskilt nu för tiden.
Missförstå mig rätt, jag älskar Oneohtrix Point Nevers fyra första fullängdare: »Betrayed in the Octagon« (2007), »Russian Mind« (2009), »Zones Without People« (2009) och »Returnal« (2010). Men, detta sagt, de har ibland saknat egna röster; deras analogsynthtoner påminner exempelvis ofta om de Hans-Joachim Roedelius skapade i Harmonia, Cluster och på solokvist. Nyligen släppta »Replica« presenterar emellertid ett Oneohtrix Point Never på upptäcktsfärd, ett Oneohtrix Point Never som håller på att hitta fram till något synnerligen originellt.
Och det innebär att »Replica« är extremt intressant lyssning. Och det innebär att »Replica« är Oneohtrix Point Nevers bästa album hittills.
Det första som slog mig när jag premiärlyssnade på »Replica« var rummet, ljudbilden. Lopatins plattor har tidigare varit ganska kompakta historier – underbara soniska vågor som sköljer över en – men »Replica« tillåts ibland att andas, vara tyst. Det andra som slog mig var mängden instrument (eller presets) som använts, framför allt mängden pianon. Det tredje som slog mig är hur fantastiskt duktig Lopatin blivit på att väva samman loopar, influenser och samplingar till en förbluffande, galant helhet; på »Replica« samsas allt från hård beskurna »Street Fighter«-aktiga effekter och fragmentariska åttiotalsmelodier via klippta röster och mjuka laptopdrones till gitarrsträngar och någon slags micro-world music… och ändå känner jag mig aldrig desorienterad. Det fjärde som slog mig var »sjutton också, kunde jag inte hört den här innan jag lämnade in min årsbästalista?«. Sedan satte jag »Replica« på repeat och slöt ögonen.
»Retromania: Pop Culture’s Addiction to its Own Past« avslutas med att Reynolds besvarar frågan »Is retromania here to stay or will it prove to be a historical phase?« med »I still believe the future is out there«. Personligen håller jag med honom. Ty en av artisterna som har potentialen att skriva om regelboken lever och verkar redan i detta nu; hans namn är Daniel Lopatin.
JOHAN JACOBSSON
2011-11-15
