Lugna gatan i Louisville




Foto: Peter Norrman



I Kentuckys största stad träffar Pierre Hellqvist ett My Morning Jacket inbäddat i harmoni. (Ur Sonic #58, sommaren 2011.)

Kägelbanan i Stockholm, november 2003. Fem hårmonster lunkar in på scen. Man får anstränga sig för att se så mycket som en skymt av ansiktet på någon av dem. De pluggar in sina instrument och hela Katarinaberget förvandlas till ett elektriskt högspänningsfält. Förutom i de allra lugnaste ögonblicken, bland annat ett bedårande akustiskt parti mot slutet av spelningen, headbangar och tokröjer samtliga medlemmar från början till slut. Likt en tornado drar musiken med sig allt i sin väg, inte minst förutfattade meningar. Den välter omkull varje invand bild som de närvarande kan tänkas ha om indierock, country­rock, sydstatsrock och psykedelisk rock, antagligen för att den är alltsammans på en enda gång; presenterad i en chockvåg av gitarrexcesser och magnetisk energi som suger en inledningsvis småskeptisk publik allt längre fram i lokalen. En process som påskyndas av att frontmannen sjunger som en reverbdränkt ängel, extra tydligt i mellantempomirakel som »The Way That He Sings« och »Lowdown« där rösten svävar fram på de ringande gitarrernas volymstarka vingar.

Även om detta givetvis låter som världens efter­handskonstruktion är det inte vidare svårt att redan där och då inse att det knappast kommer dröja länge innan betydligt större skockar får uppleva samma… magi.

 

– Det var ju inte så att jag ena dagen jobbade på kafé för att nästa sitta och snorta kokain från horor i en limousin.

Jim James ler lite lurigt där han sitter med en kopp grönt te och en aptitlig bär- och müslitallrik framför sig vid dinerbordet på Lynn’s Paradise Café i Louisville. My Morning Jacket-sångaren är givetvis medveten om att bandets popularitetskurva pekat spikrakt uppåt de senaste sex–sju åren, det är bara det att han inte tycker att det har varit så värst dramatiskt.

Även om vägen till den position som My Morning Jacket nu åtnjuter varit greppbar för band­medlemmarna själva – det var ingen plötslig hit som tog dem hit, »bara« hårt arbete på vägarna – kan man som utomstående ändå notera vissa förändringar i deras verklighet. När jag 2001 pratade med Jim James till Sonic nummer tre kunde jag styra upp det hela direkt genom honom själv; fick efteråt till och med ett handskrivet brev från honom. Denna gång krävdes det uppemot ett par hundra mejl, sms och telefonsamtal till den svenska distributören, det engelska skivbolaget samt bandets amerikanska management för att få till en intervju. För tio år sedan var det egentligen bara i Benelux-länderna som folk brydde sig om den lite kufiska Kentucky-kvintetten. I dag kan bandet sälja ut Madison Square Garden i New York och hör inte sällan till de givna huvudattraktionerna på stora amerikanska musikfestivaler. Apparaten som omger dem är en helt annan, för att uttrycka det försiktigt.

– Jag är faktiskt ganska omedveten om att det förhåller sig så, säger Jim James. Även om allt så klart vuxit för oss har det aldrig direkt nått obegripliga nivåer. Ta när vi efter »Evil Urges« spelade på Radio City Music Hall i New York. Vi tyckte att det var så stort, trodde knappt våra ögon, folk skrek efter oss. Giget efter det var i Sheffield i England, inför hundra personer som inte [sätter demonstrativt armarna i kors] kunde ha brytt sig mindre. Vi begrep ingenting; »Vad är det som händer?!«

– Allt har också varit så konstigt för oss, speciellt i Europa där vi efter två inställda turnéer kommit bort lite. Egentligen är det bara när jag har råkat illa ut som jag känt att saker och ting – framför allt turnétempot – skenat bortom kontroll. 2005 insjuknade jag i lunginflammation och var nära att få en hjärtattack, mitt hjärta svullnade upp så jag fick ligga på sjukhus i flera veckor. 2008 trillade jag av scen [skratt] i Iowa City och drog på mig en massa invärtes skador som gjorde att jag var ur spel i några månaders tid…

 

Efter sistnämnda incident, som bland annat medförde avbokade spelningar i Stockholm och Lund, återvände Jim James till Louisville efter en tid i New York-exil. Han kände att han behövde en lugnare miljö för att kunna återhämta sig. Väl hemma i bluegrass- och bourbonbältet hittade han som egentligen heter James Edward Olliges Jr ett »riktigt coolt« hus som han bara inte kunde motstå. Men att betala för både detta och en New York-lägenhet blev aningen övermäktigt, varför han beslöt att helt lämna storstan.

Saker och ting föll på plats, som han säger. Men det handlar nog också om att frontmannen kommit tillrätta i tillvaron och blivit mer bekväm i den offentlighet som framgången ofrån­komligen för med sig.

– När My Morning Jackets popularitet sköt i höjden, runt »Z«, kunde det nog vara lite besvärligt att vara Jim James här i stan, säger Jeffrey Lee Puckett som bevakat musik för Louisville-tidningen The Courier-Journal i sexton års tid. Artig som Jim är tar han sig jämt tid att prata med alla fans som kommer fram till honom. Han har berättat för mig att det ibland kunde bli lite mycket med all uppmärksamhet. Men nu tror jag folket här har vant sig vid att se honom med jämna mellanrum.

– För det mesta är det rätt lugnt nu, säger Jim James själv. Det händer att folk kommer fram och hälsar, inte så mycket mer. Vi håller också rätt låg profil här i stan.

– Man ska ha klart för sig att bandets status här saknar motstycke, fortsätter Jeffrey Lee Puckett. Medan någon som Will Oldham är respekterad och i vissa kretsar dyrkad har han aldrig riktigt nått en bredare publik. Andra skapligt kända band härifrån, som Slint, Rodan och Rachels, har på sin höjd blivit kultfavoriter. My Morning Jacket går däremot hem hos alla möjliga Louisville-bor. Nästan från allra första början lockade deras konserter en intressant blandning av människor, från tonåringar till sextioplussare. Utan tvekan är de det största band som någonsin har kommit härifrån.

 

Retrokitschiga Lynn’s Paradise Café har av Esquire utsetts till »en av USA:s fyra festligaste restauranger«. Denna förmiddag är det ganska lugnt, om än charmigt. Ur högtalarna ljuder Jimmy Cliff, Steve Earle och Stones »Monkey Man« men framför allt serveras fenomenala frukostar och bruncher. Deras mustiga wild mushroom scramble utgör allena anledning att boka in ett stopp i Louisville vid din nästa genom­resa i USA.

Mer specifikt är det till Highlands man ska bege sig. Om Louisvilles downtown är en egendomligt ödslig betong- och glasbubbla – så pass folktom att jag skräms från att besöka såväl Muhammad Ali Center som »The Great Gatsby«-bekanta Seelbach Hotel (»Muhlbach Hotel« i F. Scott Fitzgeralds bok) – är denna stadsdel småskaligt charmig. Ja, det handlar om den sortens bohemiska kvarter som i princip alltid går att spåra upp i varje amerikansk stad av viss storlek. Här samsas antikhandlare, konstnärs­ateljéer och skivaffärer (bland annat stans flagg­skepp Ear X-tacy) om utrymmet med barer, biodlare och bakgårdar varifrån kycklingar hörs kackla. Man ska heller inte missa Barrett Liquors, vars lågmälde gentleman till föreståndare kommer med mängder av tips på »riktig bourbon« – där­ibland en vackert åldrad Van Winkle-flaska för tolvhundra dollar – om man på frågan vilken Kentucky-bourbon man känner till svarar »Jim Beam, Four Roses, Wild Turkey, Maker’s Mark«.

Annorlunda uttryckt; vill man få en skymt av något så ovanligt som en turnéledig My Morning Jacket-medlem är chanserna störst i detta område.

Det var också hit bandet sökte sig för att förverkliga »Circuital«, bandets sjätte album – faktiskt det första som de spelat in i Louisville.

Följaktligen vilar det något hemtrevligt och rofyllt över slutresultatet. Man kan nästan se det på Jim James, sobert klädd i helsvart och det ymniga, nyduschade hårsvallet bakåtkammat. Han ter sig nästan oförskämt välmående och till­freds, är mer konkret och mindre flummig än vad den allmänna bilden av honom ibland gör gällande. I flera bemärkelser respektingivande, utan att för den skull framhäva sig.

– Jim har ett hjärta av guld. Han är en av de mest genuina människor som finns här på jorden. Jag beundrar allt som har med honom och hans musik att göra. Det råder inga tvivel om att Jim föddes för att spela och experimentera med musik och leda ett band, säger singer-songwriter­profilen M.Ward, god vän och band­­kollega i det gemensamma sidoprojektet Monsters Of Folk.

– När Conor [Oberst, från Bright Eyes, även han Monsters Of Folk-medlem] introducerade mig och Jim för varandra för en massa år sedan var vi redan fans av varandras musik. Men jag förstår inte riktigt hur Conor begrep att vi två skulle funka så bra ihop på ett personligt plan.

Trots att delar av det flippade och stundom kusliga från »Evil Urges« har dröjt sig kvar i »Circuital«-spår som bisarra »Holdin’ on to Black Metal« och demoniska »Victory Dance« är den nya skivans helhet långt varmare, mer jordnära och mindre spretig. Förkroppsligat av kärleksfulla blue eyed soul-ballader som »Movin’ Away«, »Wonderful (The Way I Feel)« och »Slow Slow Tune«. Det är en för bandet ovanligt koncis skiva som bemästrar att både referera bakåt till den lite drömska lantligheten från deras tidiga skivor på samma gång som den tydligt stakar ut riktningen mot något nytt och okänt.

– Min polare Kevin är Louisvilles bästa ljudtekniker, säger Jim. Han har massor av grym utrustning och är en underbar människa. Jag fick veta att han i en kyrka som ligger bara ett stenkast härifrån höll på att spela in olika band. Så jag hängde där en del, fattade tycke för stället och tänkte att det kanske vore coolt att själv göra något där. Jag ville ha ett rum som var stort nog att fånga oss när vi spelar live i en bekväm atmo­sfär och som låter bra.

– Så vi gick dit och testade, utan att alls veta om det passade oss. Men det gjorde det. Det funkade perfekt. Inspelningsmiljön och det faktum att allt spelades in på samma ställe, på samma sätt och på samma prylar gör att det vilar en hemmagjord känsla över skivan. Förra gången önskade jag få fram ett aggressivt sound, vilket jag tror att vi lyckades med. Den här plattan har sådana moment men är på det stora hela mer öppen och levande. Vi spelade in på väldigt enkel, basal utrustning och hela den soniska paletten låter äldre än tidigare, om än på ett underligt sätt. Jag kan inte riktigt sätta mitt finger på det. Men jag blir glad när jag hör luften på skivan. Vi är alltid mån om luften på våra skivor. Och luften är bra här.

– När du får se kyrkan kommer du se vilken fantastisk lokal det är.

 

Vi lämnar Lynn’s Paradise Café och tar plats i Jim James svarta Honda SUV för att åka den korta sträckan till kyrkan där »Circuital« blev till. Bilen är allmänt ostädad men bland basket­bollar, kläder och bråte kan man i alla fall skymta CD-skivor som »Stand!« med Sly & The Family Stone, vad som ser ut som ryggen på en »Eccentric Soul«-samling och Light In The Attic-utgåvan av Chicago-pastorn T.L. Barretts inspelningar.

Vid entrén till den kulturminnesmärkta kyrkan, byggd i början av det förra seklet, möter vi en trupp åldrade damer och herrar som My Morning Jacket kommit att måna om. Av det som en gång var en spirande församling återstår i dag bara tjugofem medlemmar. För att få ihop till uppvärmning och underhåll hyr de ut ovanvåningen till konstnärer i behov av yta och lugn samt stora delar av nedre plan – inte själva kyrkorummet, utan dess kombinerade idrottshall och aula – till musiker som vill få luft i sin ljudbild. Det grånade sällskapet spricker upp när de får se Jim i dörren, särskilt en rar lady vid namn Peggy klappar och kramar om honom med påtaglig ömhet.

Att bandet trivdes så bra här vid skivinspelningen att de nu även använder lokalen för repetitioner inför den stundande turnén är inte svårt att förstå. Rummets storlek, vackra valv och inbyggda akustik känns som den optimala My Morning Jacket-inramningen. De har också själva satt sin prägel på platsen. Bland alla instrument, sladdar, dosor, väskor och scenkläder sticker en rosa plastjulgran upp. Ett oortodoxt inslag i en traditionell miljö. Det känns som en sammanfattning av bandet i sig.

En efter en släntrar det övriga manskapet in. Trummisen Patrick Hallahan, barndomsvän till Jim och trummis sedan 2002, är i dag bandets mesta hårmonster. Han är rejäl, social och omtänksam. Tom Blankenship – mest känd som Two-Tone Tommy, bredvid Jim den ende kvarvarande medlemmen från 1998 års originalsättning – ger ett lugnt och lite hemlighetsfullt intryck, som basister brukar göra. My Morning Jackets egen Los Angeles-enklav, gitarristen Carl Broemel och keyboardisten Bo Koster, kom med 2004. Till skillnad från de andra tre är båda två skolade musiker och beskrivs ständigt, trots att de nu varit med i sju år, som »de nya i bandet«. Carl, som numera håller hus i Nashville tre timmar söderut från Louisville, ger sken av att vara lite loj men just när man tror att han är på god väg att somna blixtrar han till med klarsyntheter. Bo verkar vara den mest samlade och seriöse i sällskapet.

Som enhet utstrålar de total trygghet, på en sida i mitt block hittar jag en enda anteckning: »Harmoni.«

– Min uppfattning av bandet är att de litar på varandra helt och fullt, ett brödraskap där alla tycks bekväma med att Jim James är deras givne ledare, säger Jeffrey Lee Puckett. När Johnny Quaid och Danny Cash slutade gick My Morning Jacket igenom en svår tid och var på vippen att lägga av. Men på en gång märktes det vilken injektion Carl och Bo blev. Först och främst som musiker men att de också visade sig vara »kvalitetsmänniskor« var en välkommen bonus.

Jim James är inne på samma linje.

– Givetvis fick de först visa att de höll måttet rent tekniskt, men lika viktigt var att de funkade på ett personligt plan. De kunde ha visat sig vara vilka typer som helst, för man vet aldrig. Trevliga den första månaden, sedan åker man på turné och det första de gör är att ligga med ens flickvän…

Carl Broemel: Beklagar det, Jim. [massivt skratt från Patrick.]

Jim James: … eller ta knäppa droger. När vi testade musiker kommer jag ihåg en stackars kille som såg ut som att han just hade skjutit upp heroin, och lät därefter. Han försökte spela ett par–tre låtar men kunde ingen av dem.

Patrick Hallahan: Eller den där andre snubben som hade pejl på allt vi hade gjort men som spelade värsta hårdrocksolona genom alla låtar…

Carl Broemel: Jag hade ingen speciell bild av bandet innan vi träffades första gången. Men en magisk incident som inträffade kort dessförinnan var att jag körde i min bil i LA, närmare bestämt över Shakespeare-bron i Silver Lake, då My Morning Jacket kom på radion. Vid tidpunkten var jag med i ett annat band, var ur gängorna och kände frustration över att jag inte brann för vår musik. Då hörde jag slutet på »I Will Sing You Songs«, riffet som går om och om igen. Jag minns att jag tänkte: »Om jag ändå fick spela det där partiet, hur bra hade det inte känts då?« Tror faktiskt att jag blev lite tårögd. Då visste jag inte vilken låt det var, eller ens vilket band. Sedan inför min audition med My Morning Jacket fick jag alla deras skivor hemskickade, jag lyssnade igenom dem och… plötsligt kom den där låten som jag hade drömt om att få spela!

Bo Koster: Min relation till bandet är påfallande lik Carls. Jag hörde också »I Will Sing You Songs« på radio – flera gånger, de spelade den en hel del – och frågade en polare om bandet. Han brände »At Dawn« åt mig. Jag hade fortfarande inte hunnit lyssna på skivan när en annan kompis kort därpå ringde och berättade att My Morning Jacket letade efter en ny keyboardist. Då började jag sätta mig in på allvar, blev helt uppslukad av musiken och övade deras låtar fem–sex timmar i sträck där hemma, så pass intensivt att mina grannar kom och klagade…

Jim James: Carl och Bo hade gjort sin hemläxa. De visste saker om våra låtar som vi själva hade glömt bort. Det var fantastiskt. Vi kunde ha ställt oss på scen och gjort en spelning med dem samma kväll. Utan tvekan förändrade det bandet när de kom med. Jag tänker aldrig säga något illa om Johnny och Danny, de är fortfarande nära vänner och Johnny är min kusin som jag älskar in till döden. Men Carl och Bo höjde vår kapacitet så här mycket [sträcker händerna upp mot kyrktaket]. Dels för att de är mer slipade på gitarr respektive keyboard, dels för att de spelar en massa andra instrument. Dessutom sjunger de, så nu kan vi faktiskt återskapa de flesta av harmonierna från våra skivor. Plötsligt fick vi en massa nya möjligheter med vår musik och det gjorde att vi inte stelnade i vårt uttryck.

 

Med deras tre första album – »The Tennessee Fire« (1999), »At Dawn« (2001), »It Still Moves« (2003) – visste man någorlunda var man hade My Morning Jacket. De inledande två plattorna, båda på indieetiketten Darla, var klassisk amerikansk gitarrock som ändå upplevdes udda och fräsch. Kanske för att den var så under­producerad, antagligen ännu mer för en innerlighet och andlighet som aldrig kan kännas annat än angelägen. »It Still Moves« kom sedan som den logiska fortsättningen; med ett större skivbolags finansiella muskler bakom sig och ett stigande självförtroende levde kvintetten ut sina »Neil Young blir slutligen sams med Lynyrd Sky­nyrd«-lustar.

Där kunde My Morning Jacket ha slagit sig till ro.

Entusiasmerade av impulserna från de nya medlemmarna Broemel och Koster såg man i stället till att både förvåna och fascinera med den lika intrikata som komplexa »Z« (2005). Jämfört med föregångarna mer skruvad, tajt och samtida, utan att förlora gruppens karaktäristiska rymd. »Evil Urges« (2008) förstärkte intrycket av ett band som man ingalunda ska ta för givet. Denna deras klart mest urbana och »producerade« skiva var egentligen lika mycket modern r’n’b och diagnosticerad schizofreni som rock. Och trots att den rörde upp blandade känslor hos den inbitna fanskaran lyckades My Morning Jacket via en alltmer raffinerad liveshow locka till sig en allt större publik bestående av lika delar sensibla indiekids och den pårökta deadheadskara som vill att deras band ska vara, typ, kapabla till att jamma. På scen kunde det ta sig uttryck i tre timmar långa totalföreställningar med covers på alltifrån The Band och Kool And The Gang till Prince och Danzig eller gästinhopp från Erykah Badu och Metallica-gitarristen Kirk Hammett.

Jim James pratar ofta om zenkonceptet »be­ginner’s mind« (Conor Oberst skrev rentav en hyllningslåt till Jim James med den titeln på Bright Eyes-plattan »The People’s Key«), som går ut på att man ska »nollställa« sig själv och likt ett barn gå in i varje projekt utan mentalt bagage eller förutfattade meningar. Och detta hörs onekligen i My Morning Jackets musik. Även om undertecknad ser kvaliteter hos tanke- och utseendemässigt besläktade grupper som Band Of Horses och Fleet Foxes har ingen av dem den spännvidd, humor och nyckfulla oförutsägbarhet som gör att man inför varje My Morning Jacket-släpp undrar vad som väntar denna gång. Och när man väl får höra resultatet blir man i princip alltid överraskad.

– Jag hoppas att det är så, säger Jim James. Jag vill att vår musik ska just den effekten på lyssnaren. Och jag gillar sådana artister själv. Det är trots allt en upplevelse att först lyssna på »Stand!« med Sly & The Family Stone och sedan gå över till »There’s a Riot Goin’ on« och se hur mycket som har förändrats längs med vägen. En del band gör samma skiva om och om igen. Betyder det då att de inte förändras, att deras intressen förblir desamma? Jag kan inte förstå det.

– »Evil Urges« var motsatsen till nya skivan, fortsätter James. Vi hyrde en studio i New York men i den stan mer än någon annanstans är tid pengar. Notan sprang i väg och vi kände oss pressade att bli klara i tid. Vilket också var vad vi ville fånga, hela storstadskänslan, det här spända, nerviga, desorienterade. Det blev en skarp kontrast mot våra tidigare, mer tillbakalutade skivor men det var också… prövande att jobba på så vis. Vid inspelningen av »Circuital« hade vi inga deadlines att passa, vi kunde bara stå här och spela och sakta men säkert lära oss låtarna. När vi tyckte att vi kunde dem spelade vi in dem. Inte mer med det. Det är det man hör på skivan. En mycket friare process.

– Jag tror att vi behövde göra förra plattan så som vi gjorde den för att inse hur vi skulle göra nästa gång, säger Carl Broemel. Alltså, som vi nu har gjort, arbeta i en mindre konventionell lokal och ha närmare till våra nära och kära. Man får ett inre lugn av vetskapen om att man ska få sova i sin egen säng och sedan komma hit, spela lite basket och sedan spela in utan att behöva oroa sig över en klocka som tickar. Där vi förra gången kände »vi bara måste bli klara i dag« var det nu »det grejar vi nästa månad«. Allt har varit mer avslappnat.

Bandets extroverta, utlevelsefulla scenshow och allmänt välkomnande attityd bottnar delvis i deras öppna personligheter men är också en reaktion på hur hemstadens musikscen såg ut när medlemmarna växte upp. Innan My Morning Jacket slog igenom förknippade indie­publiken i stort Louisville med den postrockklick som gav världen Slint, Rachels och Rodan, i viss utsträckning även Will Oldham och hans olika konstellationer. Musik som på olika sätt kom att prägla My Morning Jacket, även om de aldrig kunde identifiera sig med den omgivningen.

– Faktum är att jag var rätt arg på den där scenen, säger Jim James. Den var så snobbig, så elitistisk. Sedan ganska många år tillbaka har min vrede lagt sig och jag kan se kvaliteter hos en del av de banden, men det var verkligen ingen vidare upplevelse att se deras konserter. De var så mån om att inget fick vara kul, och att inget heller var kul.

– Eftersom vi hade vuxit upp mitt i allt det där ville vi vara tvärtom. Vi ville vara tillgängliga, vi ville vara trevliga och ha roligt. Jag kommer ihåg att jag gick på spelningar med band som jag gillade och efteråt stod musikerna och pratade med sina polare. Med lite tur vågade man gå fram och säga: »Vilken grym konsert!« Men den enda reaktion man fick var att de blängde på en. Där och då lovade jag mig själv att om jag någonsin nådde den nivån själv skulle jag aldrig bete mig likadant.

– Jag tror att jag aldrig någonsin till fullo kan förstå varför man är sådan, men vissa personer här tror de kan vara lika coola som sina likar i New York eller Chicago. Kommer man från Louisville måste man på ett helt annat sätt än där kämpa för att bli den man vill bli och många av den sortens band ville väl känna sig som Lou Reed eller vilka deras hjältar än var. Och då tog de kanske i lite för mycket ibland.

Tommy Blankenship: Det var en väldigt liten grupp människor som allihop spelade med varandra i kanske tjugotalet band. De var allt annat än inbjudande, ingick man inte i den kretsen var man en outsider. Så kände åtminstone jag, och jag tror vi i bandet förenades i att vi alla tyckte likadant.

Patrick Hallahan: Vi höll oss i mittfåran – ingen i bandet var fullblodsnörd, ingen var superhäftig – och det gav många möjligheter. Vi kunde spela det som vi kände för att spela, vi var inte låsta vid en viss tillhörighet.

Bo Koster: Jim är också så trygg i allt han gör. Han har aldrig brytt sig om vad som varit hippt eller att man förväntas vara på ett speciellt sätt. Han har bara gjort det han själv vill göra och det har nog bidragit till att bandet befinner sig där det gör i dag.

 

När allt klaffar för My Morning Jacket på scen, i studion eller replokalen beskriver Jim James det som att tiden inte längre existerar. Som att allting försvinner in i en förblindande färgkaskad, han liknar det vid ljudet av en orkester som stämmer upp. Även om det tog tid att vänja sig vid sig själv.

– I början när jag sjöng tyckte jag inte att jag hade något speciellt, avskydde rentav min egen röst. Det som fick mig att tänka om var att det dök upp sångare som J. Mascis och Kurt Cobain: »De här killarna har inte heller världens mest skolade röster, men det låter bra ändå.« [skratt] Då förstod jag att jag kunde fortsätta trots att jag inte direkt lät som Frank Sinatra.

– Men den verkliga insikten om att jag kunde sjunga kom med upptäckten av reverb. När jag pluggade in mikrofonen förväntade jag mig att det skulle låta torrt och trist som det brukade göra, men i stället lät det som… här är jag [slår ut med händerna, saligt leende]

När vi talades vid för tio år sedan pratade du om att din fascination för reverb började med att du såg »Mupparna«.

– Ja, men jag vet inte om det var det specifikt. Rent generellt hade många av sjuttiotalets produktioner en massa reverb; Elvis, Roy Orbison, Marvin Gaye. Särskilt om man jämför med dagens skivor som är så kliniskt uppdelade och analyserade in i minsta detalj. När jag började använda reverb där jag satt i mitt hem lät det inte längre som att jag befann mig i ett vanligt, tråkigt gammalt sovrum, utan som att jag sjöng från en förtrollad håla någonstans. Så för mig är reverb inget annat än… magi. ■

 

VÄRLDENS BÄSTA COVERBAND?

Alla riktigt bra band – från Stones och The Band till Primal Scream och Wilco – har haft tillräckligt mycket inre trygghet för att ha modet att visa sin publik varifrån deras musik kommer. My Morning Jacket är exceptionellt generösa med att lyfta fram favoriter eller låtar som de tycker att fler borde upptäcka. Bloggen youaintnopicasso.com har gjort en kulturinsats och samlat ihop ett sjuttiotal av dessa tolkningar. Där kan man gå in och ta del av hur My Morning Jacket ger sig på allt ifrån Funkadelics »Hit It or Quit It« och Rod Stewarts »Hot Legs« till Flying Burrito Brothers »Hot Burrito #1« och Kenny Rogers & Dolly Parton-dängan »Islands in the Stream«.

 

MUSIKERMÖTEN

I höstas hälsade My Morning Jacket på Levon Helm vid en av The Band-legendarens omvittnat trivsamma »Midnight Ramble«-aftnar på gården hemma i Woodstock, norr om New York. Frågar man Jim James om det skakar han på huvudet, ser ut att få en klump i halsen, verkar inte veta vad han ska säga. Visiten gjorde intryck.

– Det var… en dröm som gick i uppfyllelse. Jag växte upp med The Band och har sett »The Last Waltz« miljontals gånger. Så när jag sjöng »It Makes No Difference« och mot slutet av låten tittade snett bakåt och såg Levon spela trummor med mig blev det nästan för mycket. [skratt] Han är också fantastisk som person, oerhört rar och värdig, helt befriad från dryga manér. Efter konserten satt vi framåt småtimmarna samlade runt hans köksbord, drack Coca-Cola och pratade om … livet. Jag hyser stor beundran för människor – Levon Helm, George Harrison – som trots enorma framgångar vägrar bli skitstövlar som så många andra.

– Vid det här laget har vi haft turen att få turnera med många tunga namn. De flesta visar sig vara trevliga, även det kan vara lite knepigt med de allra största. Ta Dylan, honom fick vi aldrig träffa. Förutom när han står på scenen existerar han liksom inte – syns inte, hörs inte, luktar inte. Neil Young var vänlig, stegade fram och hälsade och så där, men ändå tydligt reserverad. Killarna i Pearl Jam är fantastiska. Eddie Vedder kom upp på scen och sjöng en låt med oss, vilket var schysst av honom, det hade inte alla gjort. En gång fick jag träffa Bill Withers och sjunga med honom, han var väldigt jordnära, det var som att sitta och prata med farfar. Vi har spelat en hel del med John Prine, som är så sympatisk. Sekunden efter att vi första gången hade träffats räckte han över sin Martin-gitarr och sa: »Nu repar vi in ’Paradise’ och sjunger den tillsammans mot slutet av konserten.«. Jag bara: »Wow, varför gör inte Bob Dylan så?« Jag vet, Dylan har levt ett mycket mer galet och omsusat liv, men ändå – han kan väl kosta på sig att komma förbi och säga »hej« eller »tack« eller, om han så vill, »dra åt helvete«?

 

OM SIG OCH KRING SIG

I indiesupergruppen Monsters Of Folk har Jim James sällskap av singer-songwritern och gitarrekvilibristen M.Ward, Bright Eyes-sångaren Conor Oberst samt producenten, multiinstrumentalisten och Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis. 2009 släpptes deras självbetitlade debutalbum, som nog inte blir deras sista.

– Jag vet att vi alla vill göra mer grejer ihop, men det är svårt att få till eftersom alla jämt är så upptagna, säger Jim James. Jag är lyckligt lottad som inte bara har fått lära känna de där killarna utan också skapat musik med dem. När man gör det jag gör träffar man väldigt många musiker och även om man kommer bra överens med en hel del betyder inte det att man prompt vill spela ihop eller bilda en musikalisk vänskap.

Över huvud taget är Jim James ofta hyper­aktiv vid sidan av My Morning Jacket. Under namnet Yim Yames släppte han 2009 »Tribute to«, en sexspårs-EP med George Harrison-tolkningar. Han har varit involverad i hyllningsskivor till John Prine och Shel Silverstein. Tillsammans med Calexico gjorde han en oförglömlig »Goin’ to Acapulco« i Todd Haynes Bob Dylan-film »I’m Not There«. James har också gästat på skivor med M.Ward, Bright Eyes, Tift Merritt, Kathleen Edwards, Dr Dog, Preservation Hall Jazz Band och Louisville-polarna VHS Or Beta.

– Min radar är ständigt påslagen och jag vill ta in så mycket som möjligt från alla, säger Jim James. Varje gång man gör något lär man sig något nytt. Jag älskar tryggheten som vi har i My Morning Jacket men sam­tidigt är det kittlande att se hur andra går tillväga. Som när jag sjöng med The Roots eller skulle spela in med Monsters Of Folk. Alla gör musik på så olika sätt och det är alltid coolt att få uppleva.

 




Relaterat

Jim James: Eternally Even