Subsonics: In the Black Spot
SUBSONICS
In the Black Spot
Slovenly
Betyg: 7
Om någon sätter en revolver mot min tinning och tvingar mig att välja en enda sak som Sonic verkligen åstadkommit under tidningens tolv år i musikjournalistikens tjänst är det inte något av de sextiofyra numren jag främst tänker på, inte heller någon separat artikel, våra båda klassiska jubileumsfester på Berns, att vi åtminstone en gång förnedrat Close-Up i fotboll, att vi mer än de flesta lyft fram svensk musik under en period när den verkligen förtjänat att lyftas fram eller det faktum att vi fortfarande håller på.
Allt det har förstås varit kul och är av betydelse.
Men, nej – frågar ni mig är det största att Sonic i allra högsta grad bidrog till att världens mest (orättvist) ignorerade band dök upp för en sverigeturné och några galna fester tidigt 2003.
Det var ju aldrig meningen att Subsonics skulle bli upptäckta av några andra än de närmaste sörjande råttorna i Atlantas mest svåråtkomliga kloaksystem, där gruppen vistats sedan tidernas begynnelse. Det intressanta var att när de slutligen kom hit, strax efter att den värsta garagerockboomen ebbat ut, sågs de av många som imbecilla efterapare. När trion i själva verket var med och banade väg för såväl den garagevågen som tidigare och senare diton. Fråga Jon Spencer, fråga Black Lips; de kan intyga att Subsonics påverkat dem och att frontmannen Rockin’ Clay Reed är the man, så pass på riktigt att han i vår skötsamma tid upplevs som närmast påhittad. Då har vi inte gått in på vad ståtrummisen Buffi Aguero kan göra med ens fattning och moralprinciper.
Subsonics musik är så spartansk och primitiv att det borde vara en vetenskaplig omöjlighet för dem att ta sju år på sig med att slutföra en skiva. Så lång tid har nämligen förflutit sedan deras förra skapelse, »Die Bobby Die«. Nu handlar denna långa väntan knappast om lika plötsliga som svulstiga Pink Floyd-pretentioner eller andra excesser, snarare att bandet tappade en hel del fart och lust då allt annat än biffige Clay Reed 2008 blev illa tilltygad av en polis som påstod att sångaren hade snattat i en butik (vilket visade sig vara ett ogrundat påstående men vad spelade det för roll när hans kropp slagits sönder, sjukhusräkningarna tornade upp sig och det juridiska efterspelet var föga värdigt).
På sjunde albumet »In the Black Spot« låter bandet huvudsakligen som vi vant oss vid att det ska låta. Tänk er en kraftigt förkyld Lou Reed insnärjd i Lux Interiors nervtrådar. Inte minst tydligt i »Bus 16« med sina karaktäristiskt epileptiska gitarrer. Här finns fler grymma grejer: »Far and Be Some of Me« är en av deras mest bedårande popmelodier hittills, »Peanuts« en underbar liten elakhet, »Haywire« uppsluppen som en viagraknaprande apflock och så »Too Damaged« som rentav gränsar till att vara omsorgsfullt arrangerad.
Så långt allt väl. Och vill jag något band väl är det Subsonics.
Ändå behöver man inte lyssna länge förrän man börjar fundera på om den där olyckssaliga incidenten med ordningsmakten kan ha lämnat bestående men på Clay Reed. Han framstår klart mer tämjd än tidigare, liknar inte längre en kobra ständigt redo att hugga. För första gången någonsin låter han faktiskt ganska mänsklig, eller kalla det beskedlig. Kanske begripligt, ingalunda nödvändigtvis något ont – men likafullt ett faktum och en förändring man måste förhålla sig till. Därtill är produktionen i grumligaste laget, och då ska det påpekas att man inte direkt väntar sig slicka hifi-orgier från det här sällskapet.
Men, det är skönt att ha dem tillbaka.
PIERRE HELLQVIST
2012-09-19
»In the Black Spot« släpps 2 oktober.
