Bandet som tog oss långt, långt bort
Försöker komma ihåg första spelningen jag såg med The Soundtrack Of Our Lives men går vilse i de dimmiga dagar, eller åtminstone kvällar och nätter, som det ofta handlade om på den tiden. Det här var dessutom innan The Soundtrack Of Our Lives verkligen var The Soundtrack Of Our Lives. Minns jag inte helt fel gick de då under namnet Jehovah Sunrise. Eller var det Chameleon Ride?
Hur som helst är jag tämligen övertygad om att det var på någon av de där skjulbelägna svartklubbarna som det, i alla fall som det känns nu, vimlade av neråt kajerna i Göteborg. Enorma ytor, högt i tak, horder av konstskolefolk, insinuanta dofter, liberala öppettider, ansvarslös volym.
En av få grejer jag minns tydligt är att bandet till skillnad från de flesta dåtida kollegor ägde en förmåga att ta med lyssnaren någon annanstans.
»They’re gonna build a new dimension/and drill a hole of imaginary time«, det var verkligen inte bara ord. En del av oss har de facto inte hittat hem än.
För det var så här: Vilken indierelaterad klubb i stan man än befann sig på 1994-1995 – och oftast ramlade man in på Underground/Kompaniet eller på Magasinet runt hörnet där Karin Dreijer och Ola Borgström drev Hemulen – surrades det om »Ebbots nya band«. Eller, i alla fall bland de som var lite mer du med mannen i kaftanen, »Tobbes nya band«.
Det spelade egentligen ingen roll vilket göteborgsband man tjattrade med vid bardiskar, bakom scener eller på fester; med sin bakgrund i mytomspunna (och de var det, for real) Union Carbide Productions tilldrog sig Ebbots nya projekt avsevärt lokalt intresse långt innan landet i övrigt fick nys (så här några år före internets totaldominans tog det ett och ett halvt år innan Stockholm började bry sig om Soundtrack). Broder Daniel må ha varit något av scenfavoriter, Honey Is Cool insidertippade att ta vid, Silverbullit en alltmer omsusad, oberäknelig urkraft men den generationsöverbryggande nyfikenheten och respekten var utan tvekan störst för det som till namnet ännu inte var men snart blev The Soundtrack Of Our Lives.
De fragment av hågkomster som jag har är att sextetten där i början var flummigare, mer världsfrånvända och stundom nästan graciösa jämfört med hur de flesta betraktar dem i dag. Visuellt understrykt av att den ene gitarristen Björn Olsson, som hoppade av kort efter debutalbumet, på scen i regel stod med ryggen vänd mot publiken (raka motsatsen till ersättaren Mattias »Svålen« Bärjeds klart mer extroverta utspel).
När The Soundtrack Of Our Lives väl cementerades som namn sände det ut lagom subtila signaler om att det här knappast var vilket band som helst. Vilket det inte heller var, på något sätt. Till att börja med kom tre sjättedelar av medlemmarna från soniskt våldsamma, oortodoxt frisinnade, internationellt hyllade och av svenska medier egendomligt förbisedda garagerockarna Union Carbide Productions. De andra tre hade synts i mer marginaliserade men periodvis uppskrivna band som Nymphet Noodlers, Electric Eskimoes och Whipped Cream. Att tala om »supergrupp« är väl att ta i, även om man tidigt insåg att de tillsammans ämnade – och klarade av att – greppa mer än de flesta andra band. Dessutom var alla medlemmar personligheter. Man mindes var och en av dem, det var intressant att följa allihopa. Säg, hur vanligt är det?
Eftersom tidseran var som den var såg nog många The Soundtrack Of Our Lives till stor del som en förlängning på den svenska indieboomen men de var i långt högre grad en reaktion på densamma. Bandet dolde knappast att de ämnade vara något större, mäktigare och vackrare än all tanig gitarrpop med brådmogna relationstexter, postgymnasial ångest eller Morrissey-komplex. Lite äldre som i alla fall en del av dem var omfamnade gruppen de stora, eviga, universella, existentialistiska frågorna med både en samtida twist och ett översvallande sound som skickligt balanserade mellan smäktande Love-arrangemang, The Who-lik tyngd samt subtila stråk av skärgård, lingonris, svensk folktradition. När det verkligen funkade, och det gjorde det märkbart ofta, är det nog inget annat band, svenskt som internationellt, som så självklart levt upp till Mike Scott-devisen om big music.
Och det gjorde The Soundtrack Of Our Lives egentligen genom hela sin tjugoåriga, snart avslutade – eller åtminstone pauserade – karriär. Ebbot har inte sällan fått höra att han skriver för mycket kosmisk mumbojumbo, för lite traditionell kärlekslyrik. Det kan man säga vad man vill om, men få textförfattare har under så lång tid varit lika konsekventa i sin tematik och utblick. Som alla riktigt konsekventa band har The Soundtrack Of Our Lives stundom legat i takt med samtiden, i andra perioder ur fas med densamma.
Lite likadant har det varit att se dem på scen. Ibland verkar de sex personligheterna inte riktigt befinna sig på samma våglängd, drar åt helt olika håll, känns ibland disträ. På gott och ont tar de humöret med sig ut på scen. Man vet aldrig vad man har att vänta, vilket så klart också varit en del av tjusningen. Och de har mer än något annat använt det till sin fördel, sina mest blixtrande gig har bandet ofta gjort vid tillfällen när de varit som mest uträknade. Som när de på Cirkus i Stockholm 2001, efter den i Sverige relativt svalt mottagna »Behind the Music« och därtill med stenhård konkurrens från uppvärmarna Silverbullit och Håkan Hellström, fullkomligen körde över alla närvarande. Fortfarande en av de mest villkorslösa styrkedemonstrationer jag upplevt. Fullt logiskt gick bandet därifrån vidare till att erövra världen.
I morgon ser jag The Soundtrack Of Our Lives för vad som kan vara sista gången. Kanske med hög puls. Sannolikt med något fuktigt i blicken, även om det lika gärna kan vara en massa oskarpa minnen som samlats på näthinnan för att sörja. Men mest av allt med en undran om vem som fortsättningsvis ska hålla en kvar någon annanstans.
