Suede: Bloodsports

SUEDE

Bloodsports

Suede/ADA/Warner

Betyg: 5

Under två år i början och mitten av nittiotalet var Suede världens bästa popband.

De var unga och vackra, androgyna och sexuellt tvetydiga, och Brett Anderson och Bernard Butler var de bästa låtskrivare brittisk popmusik sett sedan Johnny Marr och Morrissey.

Men efter att Bernard Butler lämnade bandet efter inspelningen av mästerverket »Dog Man Star« började Suede gå på sparlåga. För varje singel skrev de alltmer händelsefattiga melodier. För varje album blev de alltmer desperata att förnya sig. Åren innan de slutligen splittrades i början av nollnolltalet liknade Suede ett kringresande vaxkabinett som år efter år framförde sönderspelade hitsinglar för allt glesare folkmassor på festivaler där ingen i publiken var tillräckligt gammal för att veta vilka de var.

»Bloodsports« är Suedes första album med nyinspelat material sedan »A New Morning« från 2003. Men någon pånyttfödelse är det knappast fråga om. Det enda som åldrats tio år sedan senast är bandmedlemmarna själva. I övrigt låter materialet »Bloodsports« häpnadsväckande mycket som överblivet material från »Coming Up«, den första och mest radiovänliga skiva Suede spelade in efter Bernard Butlers avsked på nittiotalet.

Det huvudsakliga problemet är att de slagkraftiga melodierna lyser med sin frånvaro. I stället för ungdomlig revanschlusta genomsyras »Bloodsports« av medelålders desperation. Inspirerad av samtida brittiska gitarrband försöker producenten Ed Buller presentera musiken i ett så ofärdigt skick som möjligt. Men produktionen kompenserar inte för den uppenbara bristen på idéer, den bara understryker den ytterligare.

Undantaget »For the Strangers« – med en sånginsats av Brett Anderson som tangerar sånginsatserna på »The Wild Ones« från »Dog Man Star« och »The Chemistry Between Us« från »Coming Up« – stannar ingenting på »Bloodsports« kvar så som det stannade kvar när det begav sig.

NIKLAS ELMÉR

2013-03-22