Linjen mellan kärlek och tragik är lika tunn som den mellan hipstersoul och honkytonk

Det är faktiskt så att det har utvecklats till ett beroende, att varje »Last Dance«-lyssning måste åtföljas av en »Quits«-lyssning.

Eftersom det musikaliska uttrycket knappast förenar dessa skapelser måste det vara annat som får mig att koppla ihop dem. Att det handlar om två beskrivningar av förhållanden på upphällningen räcker inte riktigt som förklaring heller, sådana vimlar det av. Det är nog snarare den totala, på gränsen till brutala, villkorslösheten i konstaterandet att det är över. Texterna säger närapå samma sak, på vitt skilda vis men med en likartad intimitet som skapar en förtrolighet artist och lyssnare emellan.

Men hallå, vad är »Quits« för något?

En av Gary Stewarts mest drabbande inspelningar. Och det säger inte så lite, ty Gary Stewart ägnade sig nästan uteslutande åt drabbande inspelningar.

Kanske för att hela han var drabbande.

Kaos följde i hans spår. Hans liv saknade måttfullhet och ordning. Folk omkring honom föll som furor, lite som Jerry Lee Lewis i mindre skala. Efter att ha fått (felaktigt, skulle det visa sig men det var så dags) besked om att han hade aids tog sonen Gary Joseph Stewart sitt liv, tjugofem år gammal.

»Quits« är egentligen en Danny O’Keefe-låt. Kompositörens egen inspelning från 1975 är fin, men lite för folksångarpräktig för att lämna betydande avtryck.

I händerna på Gary Stewart året därpå blir samma sång ett verkligt drama på liv och död. För att vara en Gary Stewart-inspelning är musiken ovanligt soft, rentav countrypolitan-smäktande. Avgörandet ligger i sången, i det karaktäristiska vibratot som hela tiden, i varje sekund, gränsar till att bli för mycket, som när som helst kan bryta ihop fullkomligt men aldrig gör det och just därför håller lyssnaren på helspänn från första till sista sekund. Men det är mer än så, det handlar också om andningen, om tonen i rösten, en tenor lika bärnstensfärgad som rye whiskeyn från hans hemstat Kentucky, den Jerry Lee-minnande fraseringen, det desperata ropet på hjälp som aldrig kommer. Det finns sångare och så finns det sångare och så finns det sångare som Gary Stewart som de facto håller oss vid liv på så vis att de hjälper oss att förstå vad livet är, hur det känns och framför allt vad det aldrig blev. Du behöver inte gilla Gary Stewart, men du ifrågasätter honom inte. Och har du väl börjat gilla honom ifrågasätter du sedan aldrig dig själv för man ifrågasätter sällan det som håller en vid liv.

Då countrymusiken i mitten av sjuttiotalet föll in det sirapssöta oskick som sedermera blev ett permanent tillstånd var Gary Stewart, ihop med bland andra John Anderson, Mel Street och Gene Watson, en av de nyare förmågor som upprätthöll forna dagars Hank-, Jones- och Hag-nerv. På några album dessutom med betydande kommersiell framgång. Nu var Stewart ingen renodlad countrytraditionalist, han bottnade i rockabilly och Sun-galenskap, drogs både till djup gospel och bufflig sydstatsrock och fick på något magiskt sätt alla dessa element att samspela med dåtidens Nashville-sound. Lite som med Steve Earle blev hans livsföring och ostyriga personlighet snart för mycket för countryetablissemanget, som såg till att skuffa ut Stewart i marginalen där han nog ändå kände sig mest hemma.

Gary Stewart levde hela sitt vuxna liv med sin tonårskärlek Mary Lou. Parets gemensamma prövningar och sångarens mänskliga/äktenskapliga tillkortakommanden blev hans låtar. I dem finns väldigt mycket kärlek, ännu mer vardagstragik. Läser man enbart titlarna på några av hans mest kända inspelningar – »Drinkin’ Thing«, »She’s Actin’ Single (I’m Drinkin’ Doubles)«, »Whiskey Trip«, »Drinking Again«, »Out of Hand«, »An Empty Glass« – är det lätt att tro att det handlar om för countrygenren så vanligt, stundom tröttsamt, förekommande novelty songs på dryckestema. Men så fort Stewart tar ton skingras tvivlen. Vem som helst fattar att det här är så verkligt det bara kan bli. Likt en musikalisk motsvarighet till den för tidigt bortgångne Oxford, Mississippi-författaren Larry Brown berättar han genom sina låtar om Södern-existenser som ofta glöms borts av medier och beslutsfattare. Han gör det utan spärrar och med en stilistisk skicklighet värdig de stora mästarna. Man kan knappast klandra Bob Dylan då han under en turné genom Florida med Tom Petty & The Heartbreakers plötsligt vek av från sällskapet för att söka upp Gary Stewart i syfte att berätta hur mycket countrysångarens allt annat än förskönande äktenskapsskildring »Ten Years of This«, som Dylan lär ha varit närmast besatt av under skilsmässoturerna med Sara några år tidigare, hade betytt för honom. I »Ten Years of This« lyckas Gary Stewart på två minuter och trettiofyra sekunder förmedla allt det som Dylan behövde ägna hela »Blood on the Tracks« åt…

»Quits« är av samma virke. Lägger omskrivningarna åt sidan, går rakt på kärnfrågan: »Call it separation, independence/Divorce, if that word fits/Call it what you want to, I just call it quits.«

Hemlighetsfulla Rhye är lika sparsmakade med orden men känsligare i sitt avsked. Berättarjaget vill ha en sista närkontakt, en sista vidröring, vilket ingalunda hindrar uppbrottet från att vara lika definitivt: »Tell me lies and lullabies/But don’t tell me to change.«

Det har gjorts stor grej av könsförvirringen kring Rhye, det faktum att rösten alla trodde var kvinna visade sig vara man och hur detta – kanske, hos vissa – förändrade lyssnarens uppfattning av texterna, eller lyssnarens uppfattning av mäns feminina sida. Det har förstås inget med Gary Stewart att göra, kan man tycka. Han levde väl som countrymusikens mest mytomspunna män brukar göra, efter eget huvud och med begränsat hänsyn. Samtidigt var han väldigt lite människa utan Mary Lou. Det var hon som fick honom att fungera, det lilla han nu fungerade; på samma sätt som han fick henne att känna sig värdefull, meningsfull. Det hände att de gjorde varandra illa, trots att de egentligen bara ville den andre väl. Ingen av dem var komplett utan den andre. Deras vänner såg dem som en och samma.

Just då Mike Milosh och Robin Hannibal hade lärt känna varandra och börjat skriva på de låtar vi hör på Rhyes debut var de båda upp över öronen nyförälskade i varsin kvinna. »Woman«, som albumet heter, är tydligt präglad av detta. Det är en hyllning till kärleken, till passionen, till nyfikenheten. Så gott som hela skivan är en beskrivning av det klarvakna tillstånd man befinner sig i under upptakten av ett förhållande, när sinnena är på helspänn, när man tar in allt av den andre, när två kroppar, två själar, blir en och samma. På så vis bryter »Last Dance« av från resten, kan möjligen tolkas som ett förebådande av vad som, i värsta fall, väntar runt hörnet – när allt som återstår är… »Quits«.

När Jimmy McDonough, mest känd som författare av den omistliga Neil Young-biografin »Shakey«, 1988 porträtterade Gary Stewart i Village Voice berättade Mary Lou: »Ända fram till dess att döden skiljer oss åt kommer jag aldrig vara ifrån Gary. Därefter kommer vi på ett eller annat sätt hitta tillbaka varandra.«

2003 gick Mary Lou bort efter en tids sjukdom. Ett par veckor senare tog Gary Stewart sitt liv. Många blev ledsna, få särskilt förvånade.