Natalie Maines: Mother
NATALIE MAINES
Mother
Columbia/Sony
Betyg: 6
En av de där skivorna där man först slås av allt den inte är. »Mother« är inte originell. Är inte speciell. Kokar inte över av »nu ska jag minsann visa dem!«-iver som det ofta annars blir tal om när en artist gör sin första skiva på sju år, och sin första soloskiva någonsin.
Framför allt – eller ska man säga ändå – är den inte precis oväntad.
Natalie Maines är annars mest känd som den Dixie Chicks-tredjedel som 2003 yttrade så frän kritik mot president Bush att bandets tidigare så starka fäste i countrybranschen rubbades i grunden. Mer än så, det utmynnade i hån och även rena hotelser. Skivan som följde, »Taking the Long Way«, blev en betydligt mindre framgång än föregångarna, men trions frispråkighet gav dem aktning och publik långt utanför countrysfären. Att de tvingades backa på vissa plan förmildrades av att de gjorde landvinningar i somliga andra avseenden.
Eftersom Natalie Maines har varit ganska öppen med att hon i sviterna på Bush-bashen fick mer än nog av countryetablissemangets inskränkthet känns de uttalade rockambitionerna på »Mother« högst logiska. Solodebuten är inte totalt väsensskild från vad Dixie Chicks sysslat med, men avgjort mindre Nashville-tillvänd.
Om Maines röst kännetecknas av självständighet, stolthet och medkänsla har musiken inte riktigt samma lyster. Det handlar om polerad americanarock, huvudsakligen i tolkningar av andras material – från Pink Floyd till Patty Griffin. Ibland låter det inte alls avlägset The Jayhawks (vars »I’d Run Away« också tolkas), men utan deras klangvärld och harmonier. Att det bränner till mest i den på papperet kanske svåraste låten, Jeff Buckleys »Lover, You Should’ve Come Over«, borde uppmuntra Natalie Maines att på nästa skiva våga lite mer. Sluta tänka på allt hon inte ska vara, mer gå in för allt hon de facto är kapabel att göra.
PIERRE HELLQVIST
2013-05-14
