Mavis Staples: One True Vine

The Staple Singers »degraderas« lite väl ofta till bara gospelgrupp. Inte för att det är det sämsta, tvärtom, men det bör lyftas fram att de under sextiotalets medborgarrättsrörelse i USA lika mycket var samtidsrapportörer. »Why am I Treated So Bad«, »Long Walk to D.C.« och »When Will We Be Paid« är bara några exempel på hur de uppmuntrade av (ihärdige Mavis-beundraren) Bob Dylans genombrott och Sam Cookes stilbildande »A Change is Gonna Come« försökte förändra tillståndet i sitt hemland. I viss bemärkelse gjorde de det också. Ofta med Mavis Staples röst i förgrunden. Pappa »Pops« må ha varit ledaren, men det var Mavis redan i unga år vuxna, expressiva och samtidigt genuint humana baryton som fick kvartetten att sticka ut och verkligen kännas.

Än i dag är rösten nu sjuttiotreåriga Mavis Staples viktigaste tillgång. Den har varken förlorat i kraft eller omfång, bara mognat ytterligare, blivit fylligare, ännu mer mänsklig, ännu mer mavisk. Till skillnad från, säg, Aretha Franklin eller R.Kelly undviker hon för det mesta att falla ner i gospelmusikens överdrifter, utan att för den skull för en endaste sekund tona ner sina rötter. Ett perfekt exempel på detta står att finna i titelspåret från 2011 års album »You Are Not Alone«, hennes första samarbete med Wilco-chefen Jeff Tweedy. Som album betraktat gränsade skivan till det väl konventionella, man önskade ibland att producenten lämnat ett tydligare avtryck, men i låten »You Are Not Alone« uppstod ett möte mellan generationer, livsöden och musikaliska sfärer som utmynnade i något helt universellt – en nutida gospel av det sällsynta slag som inte anstränger sig för att låta som en.

Album nummer två med paret Staples-Tweedy når aldrig sådana höjder, vilket de säkert kommer få påpekat för sig, men som helhet är »One True Vine« mer fängslande. Den puttriga trivselgospeln från senast märks även denna gång, men där det på föregångaren för det mesta stannade just där finns det nu ett annat djup, en annan svärta, låtarna söker sig ofta inåt där föregångaren riktade sig utåt, och det är kanske följden av en ökad avspändhet i detta lite oortodoxa partnerskap. Lyssna på Jeff Tweedys specialskrivna »Jesus Wept« och vad Mavis gör med den, vad Mavis gör med oss som lyssnar. Hennes inspelning av Wilcos »One True Vine« har samma effekt. Hade de inblandade vågat hålla det introspektiva spåret från start till mål skulle vi ha talat storverk. Nu är det »bara« en finfin Mavis-skiva.