Oskar Linnros: Klappar och slag
OSKAR LINNROS
Klappar och slag
Dundra/Universal
Betyg: 8
För tre år sedan intervjuade jag Orup i hans studio vid Fridhemsplan i Stockholm.
När jag frågade honom om han kunde höra sitt inflytande i samtida svensk popmusik började han prata om en ung svensk sångare och låtskrivare, vars första singel precis börjat spelas på radio.
»Har du hört Oskar Linnros?«
Tre år senare är parallellen en smula uttjatad. Varje gång han får frågan viftar Oskar Linnros bort jämförelsen med en nonchalant axelryckning. På ytan har han heller ingenting gemensamt med Orup eller några andra av de svenska artister som under åttiotalet gjorde amerikansk soulmusik till sin egen, utöver just viljan att göra amerikansk soulmusik till sin egen.
Men det är samtidigt omöjligt att föreställa sig Oskar Linnros utan det förarbete som inte minst Orup genomförde på sina tre första album i eget namn i skarven mellan åttio- och nittiotalet.
Precis som Orup har han ett på samma gång sentimentalt och osentimentalt förhållande till sina förebilder.
Sentimentalt för att låttitlar och textrader hela tiden påminner lyssnaren om varifrån han hämtar sin kraft och inspiration som artist. Lika självklart som det var för Orup att låna titeln från Totos »I’ll Be Over You« till »Jag kommer över dig« från »Teddy«, lika självklart är det för Linnros att låna titeln från Marvin Gayes »Can I Get a Witness« till »Kan jag få ett vittne?«, öppningsspåret på »Klappar och slag«.
Osentimentalt för att det precis som hos Orup är omöjligt att härleda Oskar Linnros musik till någon annan plats än Sverige, till ett inhemskt uttryck svårbegripligt för någon utanför landets gränser. Såväl Orup som Oskar Linnros gör en soulmusik så melodiös att den utan åthävor kan fungera som utgångspunkt för såväl svensk popmusik som renodlad schlager.
Men vad som framför allt gör Oskar Linnros till Orups arvtagare är hans skildringar av hemstaden Stockholm. I likhet med Veronica Maggio, vars »Satan i gatan« fungerade som pendang till hans prisvinnande debutalbum »Vilja bli« från 2010, skildrar Linnros sin hemstad i korta, slagkraftiga ögonblicksbilder där personliga upplevelser och möten antar formen av allmängiltiga nedslag i en svensk storstad där avstånden mellan förort och innerstad är milsvida och ingen är vaken trots att det är mitt på dagen.
Att höjdpunkten på »Klappar och slag«, precis som höjdpunkten på Orups »Stockholm och andra ställen«, heter just »Stockholm« är därför en händelse som ser ut som en tanke. Om nittiotalet tillhörde Orup tillhör tiotalet Oskar Linnros. Men där Orup åkte taxi från Djursholm till Danvikstull och kastade längtansfulla blickar genom nedvevade fönsterrutor åker Oskar Linnros nattbuss från Jakobsberg till Vendelsö i urringad t-shirt och ser solen gå upp över Haninge centrum. Musiken doftar av nylagd asfalt, melodin reflekterar gryningsljus i nedfällda solglasögon.
»Min stad, just där solen börjar om
Så farlig och så djup
Tuggar upp dig, spottar ut
Ändå hittar jag tillbaks till slut
Till Stockholm«
»Klappar och slag« är inte ett lika omedelbart album som »Vilja bli«. Men vad skivan saknar i kraft tar den igen i experimentlusta. Produktionen är så detaljrik, de tvära kasten så många, att man frågar sig själv varför inte alla svenska popalbum är så här genomarbetade och rika på infall. Med små medel får Oskar Linnros musiken att lyfta från marken mot oanade höjder, och inte sällan landar han där man minst anar. »Gå hem« påminner om hans bakgrund inom hiphop, med ett furiöst trumkomp och en gitarr som driver melodin framåt i rasande marschtakt. »Det är inte synd om dig« och »Tunga moln« är pulserande poplåtar som för tankarna till brittisk new wave och synth. »Från balkongen«, en på samma gång modfälld och hoppingivande panoramaskildring av ett boendesegregerat Stockholm, förtjänar att barrikadera riksradions spellistor under det kommande året.
»Vi äger allt våra ögon ser, från balkongen
En fotbollsplan vid ett järnvägsspår
Jag var dömd till vad jag såg
Men jag såg allting därifrån, från balkongen«
»Klappar och slag« kommer inte att övertyga lika många lyssnare som föregångaren. Oskar Linnros har tagit fler omvägar den här gången, vågat lita på publikens tålamod. Men den som tar sig tid och låter skivan bli en del av sin vardag kommer att bli rikligt belönad.
Det är popmusik med färdriktning framåt mest hela tiden. En sensationell uppföljare till ett klassiskt debutalbum.
NIKLAS ELMÉR
2013-06-06
