Avicii: True
AVICII
True
PRMD/Universal
Betyg: 5
När tjugofyraårige östermalmsbon Tim Bergling, betydligt mer känd som Avicii, till slut släppte sitt debutalbum i fredags morse var uppståndelsen så stor att musiktjänsten Spotify brakade ihop för en stund.
Singlarna »Wake Me Up« och »You Make Me« har tagit sig direkt upp på de översta platserna på alla tänkbara hitlistor, tätt följda av vad som förväntas bli nästa singel och en av årets sannolikt största hits världen över, »Hey Brother«.
Även i kritikerkåren har det varit lyriska omdömen. Jan Gradvall delade ut maxbetyg och pratade om skivan som en »Thriller« för nittiotalistgenerationen. Medelbetyget bland svenska recensenter hittills är strax under 4 av 5 möjliga. Likaså i utländsk musikpress har mottagandet varit nästintill uteslutande positivt.
En massiv succé alltså, på bred front. Avicii har de senaste åren fått miljoner och åter miljoner människor från Florida till Flen att dansa euforiskt med armarna i vädret till sin progressiva arenahouse. Han beräknas tjäna uppemot en halv miljard om året på sina spelningar, har hamnat på topp tio de tre senaste åren på ansedda DJ Magazines lista över världens bästa DJ:er, remixat Lenny Kravitz, Enrique Iglesias och Tiësto och uppträtt på scen med Madonna.
Nu tar han alltså nästa steg, med ett album som går långt utanför konventionerna i en vanligtvis ganska likriktad housevärld. Han flirtar med country, bluegrass, disco, rock och trance, men grunden i de flesta av skivans elva (eller tolv, beroende på vilken version du har) spår är fortfarande ett housebeat som ibland kommer och går måhända.
Men, är det bra då? Förtjänar han den massiva hajpen från både fans och kritiker?
Mitt uppriktiga och högst subjektiva svar är: Nja.
Det råder ingen tvekan om att Avicii är begåvad. Han kan sitt hantverk och vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att nå önskat resultat. Han är helt enkelt en lysande låtmakare, som vågar gå utanför ramarna och inte alltid göra det mest självklara. Det märks att han gillar att leka med musiken, ta nya sidospår och inte bara köra på i samma »vifta med näven och nynna på en synthslinga«-house som vissa av hans maffiabröder blivit världsledande på.
Men det saknas något. Det konstnärliga värdet, känslan, det där svårdefinierbara som gör att jag personligen berörs av musik.
Jag har lyssnat på det här albumet mycket den senaste veckan och verkligen försökt ha ett öppet sinne, släppa alla förutfattade meningar. Men efter varje gång lämnas jag med en fadd känsla av likgiltighet.
Det är strömlinjeformat, Iphone-högtalarkomprimerat och väldigt förutsägbart, trots alla ansträngningar att inte vara det.
»Hey Brother« och singeln »Wake Me Up« påstås vara nyskapande, rentav risktagande, i sättet att kombinera house och country.
Men redan 1991 gjorde ju brittiska KLF samma sak när de lät Tammy Wynette gästa i »Justified & Ancient«. Två år senare gjorde The Grid »Swamp Thing« till en världshit med banjo och technobeats. 1994 tog svenska Rednex över listorna med sin smått hysteriska eurodansversion av den gamla countryvisan »Cotton-Eye Joe«.
Det går att rabbla fler exempel, men det räcker med att konstatera att det blir ganska löjligt att påstå att Avicii skulle vara nyskapande eller modig.
Men visst, skivan kommer garanterat ta över studentflaken runt Sergel-fontänen i vår, precis som Rednex-singeln gjorde för tjugo år sedan.
»Dear Boy«, med danska popsångerskan Mø, växlar mellan småmelankolisk folkhouseballad och spralliga upptempopartier som är ganska söta i all sin enkelhet.
»Liar Liar« är en svulstig rockhybrid med Farfisa-orgel och housekomp samt soulsångaren Aloe Blacc som grungevrålar avskyvärt.
»Shame on Me« är ett vidrigt funkrock möter bluegrass-försök med hetsigt pianostomp och vocoderröster som mest känns som en väldigt daterad direkt-på-DVD-westernfilm.
Ett par låtar utmärker sig positivt.
Antony And The Johnsons-covern »Hope There’s Someone« med Linnea Henriksson på hjärtskärande vacker sång och en suggestiv trance-uppbyggnad som bara någon gång passerar gränsen till det överdrivet fläskiga. Ett lyckat coverval, som liksom den instrumentala och lätt bodysynthiga »Heart Upon My Sleeve« (förutom de där metal-influerade stråkarna) får mig att tänka på en annan byggsten i det nutida svenska dansmusikundret: Adrian Lux. Men där Adrian gör mer känslosam, inte sällan sorgsen house, har Avicii ofta lite för svårt för att hålla tillbaka. Han vill gärna ösa på, gasa och lägga till något extra i varje låt.
Och så »Lay Me Down«, en italodiscohylling där det faktiskt märks att discoikonen Nile Rodgers medverkar (till skillnad från »Shame on Me« alltså).
Men ställ den bredvid någon gammal garagehouseklassiker, som Black Masses »U Put a Smile on My Face« eller CeCe Rogers »Someday«, och du hör genast den enorma klasskillnaden.
Det finns ingenting på den här skivan som berör mig in i märgen, som känns i hjärtat, i magen eller i hjärnan.
Avicii skulle behöva lite mer gospel.
GUSTAV GELIN
2013-09-19