Bob Woodruff: The Year We Tried to Kill the Pain + Robbie Fulks: Gone Away Backward





BOB WOODRUFF

The Year We Tried to Kill the Pain

Rootsy/ADA/Warner

Betyg: 7

 

ROBBIE FULKS

Gone Away Backward

Bloodshot/Border

Betyg: 7

 

Så lika, ändå så olika. rfulks.jpg

Två lite drygt femtioåriga sverigefavoriter med företrädesvis manlig publik i övre medelåldern. Båda har nosat på framgång och haft korta sejourer på storbolag men visat sig vara, var och en på sitt vis, väl oortodoxa i sitt förhållningsätt till countrytraditionen för att falla den stora publiken på läppen. Sedan länge är deras respektive karriärer mest ämnade för de redan initierade. Som så många andra hade båda förtjänat bättre.

När New York-sprungne Bob Woodruff kom fram på nittiotalet var det synnerligen feltajmat, inte minst med tanke på att det var i Nashville han provade lyckan. Den kärleksfulla symbiosen av klassisk honkytonk, ringande sextiotalspop och stråk av soul stod inte en chans mot den tidens alla mekaniska tjurar med Garth Brooks i spetsen. Han var också lite för tidigt ute för att kunna haka på altcountryvågen som väntade runt hörnet.

Sedan försvann Woodruff in i ett stort svart hål som artist och människa. Första livstecknet på evigheter kom i fjol då outtröttlige Jerker Emanuelsson på Sound Asleep Records gav ut »The Kerosene Tapes«, ett tretton år gammalt tidigare outgivet album.

Och så här och nu nyinspelade – till stor del i Sverige dessutom – »The Year We Tried to Kill the Pain«, vars titel säger en del om hur Woodruff låter. Härjade berättelser från livets skuggsida, sjungna med en röst tydligt märkt av de hårda åren men som perfekt gestaltar de här texternas teman.

Så mycket country handlar det inte om längre, snarare klassisk amerikansk rock (tänk Springsteen, Forbert) där en nedtonad cover på Supremes-dängan »Stop in the Name of Love« känns väldigt självklar. Den är för övrigt så gripande att det knappt går att lyssna utan att ta pauser vart trettionde sekund. Över huvud taget är stora delar av skivan magnifik, även om det är synd att låtar från hans två första album återanvänds i så hög grad. Den publik som 2013 lyssnar på en färsk Woodruff-platta hade nog hellre sett fler nya låtar än sådana de säkert redan har en relation till. Men här och nu ska vi nog vara glada för det lilla, som egentligen inte är så litet alls.

Robbie Fulks har också gått drabbningar med Nashville-etablissemanget. Understrykt av »Fuck This Town«, hans mest kända låt. Ett annat talande exempel är att han spelar in sina skivor med hjälp av ökände indiedemagogen Steve Albini.

Hur udda fågel Fulks än må framstå som utifrån sina samarbetspartners, låttexter och influenser behärskar och utforskar han traditionen i högre grad än hela Billboards countrylista. Han är en av få låtskrivare från de senaste två decennierna som man med hedern i behåll kan nämna i samma andetag som supersnillet Roger Miller. Kombinationen av humor, svartsyn och medfött melodisinne kan vara ack så kraftfull. Tina Fey – på vars fyrtioårsfest Robbie Fulks uppträdde – har kallat honom ett geni. Drew Carey är ett annat fan av Chicago-institutionen som ger intryck av att vara motsatsen till den plågade konstnären. Fulks är kvick, alert, vidsynt, intellektuell, lyckligt gift och trebarnspappa, har alla hästar hemma men är spritt språngande galen ändå, på sitt helt eget sätt.

»Gone Away Backward« har av honom själv kallats »almost bluegrass«, och det är en tämligen träffsäker beskrivning. Så här old school har Robbie Fulks aldrig låtit, så här återblickande har han aldrig varit. Man kan sakna det snärtiga driv som funnits i hans mer bandbetonade inspelningar, samtidigt får vi i denna avskalade inramning svart på vitt vilken enorm och mångbottnad sångare han är – ett faktum som ibland kommit i bakvattnet på alla hans andra egenskaper.

PIERRE HELLQVIST

2013-09-19

 

»The Year We Tried to Kill the Pain« släpps 25 september.