Nåt för de som trodde
De första gångerna jag gick på rockklubb var det som att träda in i en sagovärld. En värld som bara fanns där, absolut ingen annanstans. En värld som bara fanns för den som verkligen trodde. En värld där såg folk ut precis som de ville. Ja, så som rätt många musiker gjorde på bilderna i Slitz (då fortfarande en rocktidning) eller på de ganska få skivomslag jag dittills hade samlat på mig. Spretigt svart hår. Kajal. Insjunkna kinder. Hy som inte sett solen sedan sandlådan. Suspekt kroppshållning. De på den tiden fortfarande relativt ovanliga tatueringarna. Kläder som mest liknade slamsor.
Jag ville nog inte själv se ut så, men tilltalades av att andra gjorde det. I verkligheten där ute skulle ju alla se likadana ut.
En del besökare var rentav lite skrämmande med sitt smink, sina nitar och kedjor och blotta uppsyn, ofta förstärkt av en hårdför, eller åtminstone nonchalant, attityd som kunde göra en i sammanhanget oprövad tonåring nervös. Lägg till den högljudda, störda, moraliskt förtappade rockmusik som vräktes ut i lokalen (senare lärde jag mig att det handlade om The Cramps, Motörhead, Misfits, The Stooges och dylikt skronk) och det kanske inte var så konstigt att man faktiskt kunde vara lite skraj för att gå dit. Däri låg så klart också en inte så liten del av tjusningen. Det var knappast en förbjuden värld, men den var absolut inte för alla – det var en begränsad klick som hittade dit. En klick som hade fattat. Eller i alla fall låtsades fatta. Och det var väl tillräckligt under en tid och i en värld där det mesta som pågick annars var bortom fattning (kalla kriget, pudelhårdrockens popularitet, det faktum att man när som helst kunde kallas in till militärtjänstgöring, hela hanteringen av Palme-mordet, vad fan en odugling som en själv egentligen skulle göra av livet).
Mitt livs första rockklubb drevs av Tranås Rocksyndikat och höll till på ett ställe nära järnvägsspåren som i perioder gick under namnet Pub Stopet, mest känt för att vara omnämnt i Ulf Lundells »Sömnen« (japp, det är där Tommy Cosmo från sin position på scenen slår armen i ett alldeles för lågt tak). Den var, som de bästa av rocklubbar, belägen i en dunkel källare som inte så lite liknande sinnebilden av en lönnkrog. Där spelade The Nomads. Pushtwangers. Sator. Nine Below Zero. En massa andra jag glömt och en del som var inbokade men tyvärr aldrig kom (Green On Red, sorgligt nog – tänk att ha fått se dem där). Jag kommer ihåg hur avundsjuka jag och några kompisar var när vi fick veta att en gemensam vän hade fått röka på i sällskap med Freddie Wadling efter ett Blue For Two-gig. Röka på! Med Freddie! Aah, sådant hände verkligen bara på en rockklubb. I alla fall i Tranås.
Alldeles oavsett om jag senare i livet frekventerat rockklubbar infernaliskt (göteborgsåren i mitten av nittiotalet) eller lite mindre infernaliskt (senare års familjeliv) har känslan av att träda in i en sagovärld aldrig släppt. Speciellt som det på många klubbar runtom i världen hänger foton och affischer på band som spelat där genom åren. En sorts kombinerad hall of fame och wall of shame. Varje nytt band som kommer dit, och varje ny besökare, ansluter sig inte bara till en tradition, utan äntrar en plats där stordåd och skandaler utspelats, där myter och historia skapats och eviga vänskapsband knutits.
Även om man har upplevt en och annan skaplig (och bedrövlig) konsert på fotbollsarenor, i hockeyrinkar, flyghangarer (hej Annexet!), på burgna nöjespalats, anrika teatrar samt såväl blöta som soliga festivalfält är det kring rockklubbarna som ens konsertliv liksom navigerat. Eller, så här: spelningarna där är de man verkligen brytt sig om.
På Melody vid Kungsträdgården såg jag Paul Westerberg 1993 och Maria McKee samma år. På Gino på Birger Jarlsgatan såg jag Pavement 1994 och Rocket From The Crypt 1996. På Studion vid S:t Eriksplan såg jag Sixteen Horsepower 1997 och Elliott Smith 1998. När Fritz’s Corner höll till i squashhallen under jord vid S:t Eriksplan var det där som jag såg Royal Trux 1998 och The Royal Beat Conspiracy 1999 (väl?). Kägelbanan är mer att sortera som skjul än riktig rockklubb, likafullt har massor förstklassiga spelningar ägt rum där: Ryan Adams 2000, The Libertines 2003 och My Morning Jacket 2003 är bara några.
Samtliga hör till det bästa jag varit med om, i konsertväg och livet i stort.
Vilka fördelar respektive ovan nämnd stockholmslokal än hade var det få, om ens någon, som levde tillräckligt länge för att fullt ut bli en institution.
Att Debaser Slussen, eller Debaser som man bara sa i början eftersom det ännu inte fanns några fler Debaser, elva år efter starten är en institution torde ingen ifrågasätta. Men tänker man efter blev Debaser i princip ett begrepp så gott som direkt. En klassisk, rent arketypisk rockgrotta som precis som Fredrik Strage påpekade kom fram i symbios med garagerockboomen och säkerligen hjälpte till att ge vanligtvis aningen marginaliserade band en i ordets rätta bemärkelse central exponeringsyta. Banden och vågen de var en del av bidrog i sin tur till att ge den redan från början efterlängtade klubben en ännu större relevans. För många av oss var det farligt smidigt att efter jobbet smita ner till Debaser och se ett favoritband eller någon akt man bara var lite nyfiken på. Alldeles vid tunnelbanan. Nära till nästan allt i stan. Eller så här: ett Debaser-besök var aldrig långt borta.
I morgon stänger stället. Fler Debaser, och andra konsertfaciliteter, finns numera att välja på. Men den typ av sagovärld som Debaser Slussen förkroppsligade känns plötsligt och sorgligt nog längre bort än någonsin.
MINA BÄSTA DEBASER SLUSSEN-KONSERTER
1. Fleshtones, 2004
Rockklubbgruppernas rockklubbgrupp. Kan omöjligen existera utanför en rockklubb, fyller knappt en funktion utanför en rockklubb, har aldrig ens varit i närheten av att slå utanför en rockklubb. På New York-legendarernas första sverigegig på evigheter var Debaser tokpackat och lyckligare än jag någonsin har upplevt det. Inte en död sekund. Peter Zaremba dansade på bardisken, blåste i visselpipa och hade illgrön skjorta med rosa elefanter på, eller om det var tvärtom för jag såg i kors hela kvällen.
2. The Soundtrack Of Our Lives, 2004
Som jag minns det spelning för inbjudna only i höjd med »Origin Vol 1«-skivan. Sveriges mäktigaste band uppgraderades till allsmäktiga i så här intim inramning.
3. Subsonics, 2003
Att Sonic hjälpte till att få hit det mest missförstådda, underskattade och ignorerade band som någonsin existerat gjorde ingenting för att dämpa lyckan över att se Clay Reed snäsa som en skallerorm på en armlängs avstånd. Det är ju för det giftet man över huvud taget dras till rockklubbar.
4. The Detroit Cobras, 2004
Rachel Nagys rökiga röst och coolness räcker egentligen till en högre placering, men den här kvällen drabbades av somligt smolk i glädjebägaren då min flickvän på vägen hem klämde fingrarna i en taxidörr. Detaljerna gör helheten, som bekant.
5. Tommy Stinson/Jesse Malin, 2004
Att få dricka bourbon vid bardisken med en Replacements-ikon kommer alltid vara med på alla mitt livs listor.
Andra gig nära hjärtat: Blood On The Wall, Mattias Alkberg BD direkt efter »Tunaskolan«, Soledad Brothers-kvällen då Meg White var på plats, Steve Wynn & The Miracle 3, en Wayne Hancock som aldrig ville sluta, Vetiver, Papercuts, en och annan Club Killers-kväll, CSS, Out Hud, The Horrors, Richard Buckner, ett nästan förfruset Local Natives, den fantastiska sommarkvällen då jag och Jesper spelade honkytonk på uteserveringen, ett akustiskt Moneybrother på Sonic-fest i höjd med »To Die Alone« och säkerligen massa andra aftnar som just nu ligger lite för långt bak i minnet.
Arcade Fire då, du var ju där?
Jo, men jag var full, dum och gick därifrån för att jag fann dem… självgoda. Kanske en överreaktion, men faktum är att det intrycket förstärkts av skivorna som följt därefter. Man ska lita på ens instinkter.
Största missen?
Då vi valde bort ett Reigning Sound i praktslag för att i stället på Cirkus snarka oss igenom den stillastående pratblues som Neil Young knarrade fram på sin »Greendale«-turné.