En dragkamp för alla
På Hot Chip-sångaren Alexis Taylors nya soloalbum finns en låt vid namn »Dolly and Porter«. Det är en tämligen minimalistisk och alldeles formidabel nattballad med ett svagt, knappast slumpmässigt, vinylknaster i bakgrunden. Kanske tolkar jag texten fel, men ett centralt tema där tycks vara dragkampen – i en relation, men även hos en människa – mellan det rationella och det emotionella.
Det är en dragkamp som är tydlig i den musik som just Dolly Parton och Porter Wagoner spelade in tillsammans på sextio- och sjuttiotalet, just nu förevigad i den ståtliga Bear Family-boxen »Just Between You and Me«. Den är också tydlig i deras respektive persona, vilka de var och vilka de blev. Och det är också något som särskiljer duon från både George Jones & Tammy Wynette (vars musikaliska partnerskap till stor del speglade upp- och nedgångarna i deras tumultartade privatliv) och Conway Twitty & Loretta Lynn (där så mycket handlade om åtrå och förbjuden kärlek).
Parton & Wagoner sjunger inte sällan om individer på samhällets botten, men de gör det i vräkigast tänkbara scenmunderingar. De bäddar in Södern-gotisk dramatik (»Jeannie’s Afraid of the Dark«, »Curse of the Wild Weed Flower«, »Satan’s River«) i bomullsmjuka, bluegrassrotade harmonier. Men det riktigt speciella med dem ligger i deras sång, som onekligen förkroppsligar nämnda dragkamp. Porter – förnuftets röst, en stoisk och samlad baryton; Dolly – en utlevelsefull och uttrycksfull sopran, full av energi och ambition. Han är nöjd med vad han har, hon vill vidare. Porter vet att han i den nästan tjugo år yngre Great Smokies-sensationen sitter på en skatt. Dolly inser rätt snart att hon vill mer är än att bara vara någons sidekick eller, som det stundom presenterades, kuttersmycke. Vidare tvingar Dollys uppenbara talang och oemotståndliga karisma Porter till att alltid prestera på topp, i inspelning efter inspelning, i konsert efter konsert, i TV-framträdande efter TV-framträdande. För även om hon givetvis ska lyftas fram, locka publik och riva ner applåder är det kanske inte bra om hon stjäl showen helt, utan det är nog av godo om hon då och då påminns om vem den egentliga stjärnan är…
Porter hjälper visserligen Dolly att vid sidan av deras gemensamma åtaganden bygga upp en framgångsrik solokarriär, men på premissen att han också ska få kontrollera den. Men det hon gör i eget namn vill hon också styra över: oavsett om det handlar om texter, arrangemang, produktion, låtval eller var och när hon ska uppträda.
Ingenting underlättas av att han, genom alla år, är upp över öronen förälskad i henne. Kärleken är inte ömsesidig. Åtminstone inte den typen av kärlek. Den andra sortens kärlek – som bottnar i omtanke, vänskap, värme, evig tacksamhet – som hon de facto känner gentemot honom manifesterar hon så småningom i en oförglömlig avskedssalut.
Porter är ingen elak man, många beskriver honom som en ovanligt generös och rakryggad bandledare, bara kvar i en förlegad tid där mannen dikterar villkoren för kvinnans frigörelse och eventuella framgång. Att Dolly emotionellt är fäst vid honom hindrar inte hennes rationella sida att ta kommandot. Det som visar sig utlösande är att Porter ber henne sluta med att enbart skriva om den fattiga barndomen i bergen och sin familjs alla umbäranden. Han menar att blott en begränsad del av den potentiella publiken kan identifiera sig med sådant. Det krävs i stället något mer allmängiltigt för att nå den stora massan.
Kärlek.
Så, på hans inrådan sätter hon sig en natt i soffan och skriver om det hon känner för Porter och deras relation. Resultatet blir »I Will Always Love You« (för övrigt knåpar hon ihop ett annat skapligt framgångsrikt musikaliskt stycke samma natt, dess namn är »Jolene«). Den lika smärtsamma som vackra låten utmynnar i Dollys första singeletta som soloartist. Den ger henne också råg i ryggen att till slut bryta sig loss från mannen som föreslog att hon ska våga ge sig hän den här typen av material.
Allt hon i flera års tid har försökt säga honom finns plötsligt där, i en treminuterssång.
Om det är detta Alexis Taylor syftar på när han i första raden av »Dolly and Porter« sjunger »I try to tell you things… Do you not listen?«, det vet jag inte. Det känns egentligen mindre viktigt – nu när det är natt, nu när det låter så bra.
Det är ju så att ibland måste man bara tillåta sig själv att vara mer emotionell än rationell.
