Bunny Wailer, hyllning och mix

Det har gått nästan på dagen trettiofyra år sedan Bob Marley & The Wailers sprängde publikrekordet på Gröna Lund den där mytomspunna junikvällen 1980.

Trettiotvåtusen personer trängdes framför scenen och för Sverige blev det ett uppvaknande som på många sätt håller i sig än. Som ett litet längst uppe i ett delat Europa var det första gången reggaen på allvar attackerade och det som under några år varit en självklar del av populärkulturen i flera europeiska huvudstäder kom nu för att stanna även i Stockholm.

Bob var superstjärnan som charmade en hel värld. En identitetssökande frontfigur som skaffade sig indirekt inflytande över en hel generation jamaicaners vardagsliv med sin musik och sina texter men som samtidigt kastades runt i brottningsmatchen mellan den djupt religiösa övertygelsen och Babylons alla frestelser ute på de många glamourösa världsturnéerna. Och så var det Peter Tosh, den militante ganja-agitatorn, rudeboyen och rebellen som blandade Marcus Garveys panafrikanism med studioinspelningar tillsammans med The Rolling Stones men som ganska snart fick se sig besegrad av Bobs framgångar.

Och så Bunny. Den yngste i gänget som redan 1963 bildade The Teenagers (som senare bytte namn till The Wailing Rudeboys och slutligen The Wailers), alltid befann sig strax utanför radarn och var den minst uppmärksammade stjärnan i trion som i början av sjuttiotalet kom att förändra populärmusiken för all framtid.

I varje grupp uppstår konflikter. När starka individer ställs mot varandra samtidigt som plötsligt framgång är det inte alltid gammal vänskap väger tyngst. Efter några kortare turnéer och inspelningarna av The Wailers två första klassiska Island-album »Catch a Fire« och »Burnin’«  från 1973 hoppade Bunny av.

Bobs gamla barndomsvän, de kom i de tidiga tonåren även att bli styvbröder, fick nog av Island-bossen Chris Blackwells allt hårdare krav på catchy refränger och flörtandet med den allt mer växande, till stora delar kritvita mainstreammassan, som började upptäcka reggaen i både Europa och USA.

Bomboclaat, lär det ha muttrats över en av otaliga spliffar i den inrökta turnébussen och Bunny valde till slut att stanna hemma. Han startade eget, skivbolaget Solomonic Productions, men dealade trots tidigare konflikter till sig ett distributionsavtal med Island och satte sig ner för att skriva.

Solodebuten kom 1976, samma år som Peter Toshs »Legalize It« och Marleys »Rastaman Vibration«. Två skivor som fick betydligt mer uppmärksamhet i världspressen, men som i efterhand faktiskt står sig sämre än Bunnys klassiker »Blackheart Man« (där visserligen både Bob och Peter, samt delar av The Wailers, rytmsektion finns med).

När de två andra fortsatte turnera världen runt, Bob Marley fick som första och kanske enda artist helgonstatus i samtliga världsdelar, valde Bunny Wailer fortfarande att stanna hemma. Motsträvig, envis och full av integritet men också en allt djupare tro, ett större självförtroende och vemodigt avgrundsdjupa reggaeharmonier som bara måste ut. Uppföljarna »Struggle« (1977) och »Protest« (1978) är långt ifrån den mer popanpassade reggaen som vid samma tid började spridas från Jamaica och England.

Åren gick och Bunny satt kvar men fortsatte att producera musik.

Inte långt efter Bobs tragiska bortgång 1981 bestämde sig Bunny dock för att börja turnera igen. När Peter Tosh sedan sköts till döds under ett dramatiskt gisslandrama 1987 hade Bunny sedan en tid tillbaka försökt att anpassa sitt sound för en ny, yngre publik.

Men karriären har inte bara handlat om musik. De senaste tjugo åren har han alltmer involverat sig i politik. Bland annat bildade han i mitten av nittiotalet United Progressive Party, där han slåss för barn- och ungdomsfrågor samt, givetvis, avkriminaliseringen av marijuana.

På fredag står han på Gröna Lunds scen för andra gången på bara några år. En levande legend med en krokig väg bakom sig, och med en låtskatt få andra artister kan mäta sig med.

Bunny Wailer by Johan Apel Röstlund on Mixcloud