Ulf Lundell, sextiofem
Vi har en komplicerad relation, Ulf och jag.
Vi har aldrig setts, annat än på håll. För några år sedan höll jag på att köra in i hans stadsjeep. Jag var på väg till Aspudden, Lundell antagligen till Barcelona. Vet inte om han någonsin kom i väg.
Många år dessförinnan fick jag ett brev av honom. Detta under min period som Lundell-fan. I en lite vilsen tid hade jag skickat honom ett brev, antagligen mest för att visa mitt stöd då han var ganska illa åtgången i medierna. Till min stora förvåning kom ett svar. Personligt, uppmuntrande, drypande av revanschlust (»I’m still standing och kampen fortsätter som vanligt«) och humor. Bland det mest kraftfulla jag upplevt. Efter det torde jag väl av tacksamhet ha känt ett ännu starkare band till Ulf Lundell. Men på något sätt blev det slutet. Han hade gjort sitt för mig. Det var dags att gå vidare.
Åren före och åren strax efter brevet såg jag honom annars live ohälsosamt många gånger, en gång på den egendomliga »Evangeline«-turnén i en halvtom ishall i min dåvarande hemstad Tranås där »Jack«-generationenskocken stod och skrek: »Börja sup, Uffe!« Såg honom full, halvfull, spiknykter. Såg honom gamnackad och tvär, såg honom yster som ett nyårsfyrverkeri. Såg honom rentav kompad av Black Ingvars.
De senaste tjugo åren har jag bevistat två Lundell-spelningar. Båda har jag lämnat i förtid. Inte så mycket för att de var tråkiga, vilket i och för sig var fallet med åtminstone en av dem, de ville bara aldrig sluta.
Man kan ironisera över Orminge-barden och ska nog också göra det ibland.
Nationalmonument, låt vara ofrivilliga, får kanske räkna med sådant.
Även om jag för längesen slutade lyssna på honom – rätt många skivor på raken gav en heller inget direkt val – pratar jag ofta om Lundell med vänner. Skulle rentav vilja påstå att han är den artist vi ägnat flest timmar åt att surra om. Än i dag sker det titt som tätt. Vi har alltid väldigt kul när vi surrar om »Ludde«. Han är tacksam på så vis; med sitt Barken-harvande, sin omisskännliga cementblandarboogie och all »bullrig romantik«, för att låna hans egna ord.
Men, Ulf Lundell var verkligt viktig en gång i tiden. Inte bara för att han när det begav sig fortfarande skrev riktiga låtar med redigerade verser och genomarbetade refränger med en osviklig förmåga att beröra, utan också för att han hos väldigt många förlöste väldigt många saker.
Till den tonårige arbetaryngling i det inte längre så pälspulserande småländska pälsriket som då var jag skänkte han en intellektuell stimulans i en tillvaro där dylikt tidigare lyst med sin frånvaro. Inte bara för att han i sin tur ledde vidare till alltifrån Kerouac och Cornelis till Jayne Anne Phillips och The Waterboys, gav nyckeln till en värld av drömmare och poeter där min allt annat än muskulösa lekamen någonstans på högstadiet hade börjat känna sig mer hemma än i grabbflabbiga omklädningsrum. Utan nog ännu mer för att det i hans egna låttexter (och böcker) fanns en lust, värme och livsglöd som svenskt åttiotal kanske inte annars svämmade över av men som undertecknad och åtskilliga fler onekligen var i visst behov av.
Annorlunda uttryckt; han blev en buddy gränsandes till låtsaskompis som visade vägen och påtalade att det alltid fanns något annat. Framför allt tror jag han lärde en att alla faktiskt inte behöver vara till nytta. I stället: Hitta det du är bra på eller trivs med, och gör det fullt ut.
Det kanske går åt helvete, men då har du till skillnad från de flesta andra i alla fall försökt.
Ifall behov av att spela ett helt Lundell-album infinner sig i dag blir det nästan uteslutande »Ripp rapp« eller »Längre inåt landet« som åker fram. 1979–1980 var han som bäst, bättre än de flesta – under den perioden samexisterar alla hans främsta egenskaper och mest karaktäristiska element. Inte minst finns där fortfarande en lekfull glimt i ögat som längre fram kom att bli allt svårare att skönja bakom besvärjelser, bitterhet och hårväxt.
Men ännu oftare gör sig en enskild låt påmind. Sist på 1991 års praktfulla box »Livslinjen« låg en tidigare outgiven, nyinspelad skapelse vid namn »Två blåa ögon«. En fundersam men tuff ridån har gått ner-uppgörelse med hans egen självbild: »En sorgsen man med kluven tunga/Vad har du ljugit, vad var sant?« och på många vis, i alla fall vad vi trodde, en punkt för det som hade varit. På denna drygt sju minuter långa pianoballad borde rimligen Jackson Browne ha fått låtskrivarkredd, ty viss del av låtens tematik, melodi och sinnesstämning är lyft rakt av från »Running On Empty«-klassikern »The Load Out«. Understrykt av att där Browne inleder med »Now the seats are all empty« börjar Lundell med »Nu står stolarna tomma«.
Jag gillar både låtens nattatmosfär och den grovkorniga bilden av självtvivlaren Ulf Lundell. Men det som allra mest har bitit sig fast, och som inte sällan plockas fram precis när ännu ett nummer av Sonic blivit klart under dygnets mest sordinerade småtimmar, när kroppen värker av några veckors sömnbrist och själen tampas med samvetskval över oräkneliga otillräckligheter, är vad »Två blåa ögon« de facto säger: »Så res dej nu och gå vidare/Du måste göra allting själv/Just det du tror på ska du göra, inget annat.«
Och just det har Ulf Lundell, trots att resultatet kanske inte alltid varit det önskvärda, alltid gjort. Respekt för det. Och grattis till de sextiofem.
