Totalinlevelse kräver en del av människan

Året är 2000, jag är tjugo år gammal och har – efter att ha tjatat till mig en praktikplats på SVT – hamnat på lite olika produktioner de senaste två åren. Mina första musikrelaterade produktioner får jag medverka i tack vare Per som tidigt tar mig under sina vingar. När vi sitter runt bordet har vi redan föregående år gjort programserien Kvällstoppen tillsammans och vid tillfället gör vi Pop i fokus samtidigt som arbetet med Kent-dokumentären pågår. Meningen Per upprepar hänvisar till en scen som precis filmats där Kent äntligen får ett fax som visar sig påverka deras musikutveckling.

Det är vid det där bordet år 2000 när Per uttalar just den meningen som jag plötsligt förstår vad musikjournalistik är i sin mest genuina form: det ultimata sättet att få utlopp för sin kärlek till musik. Pers förmåga att sätta fingret på hur känslomässigt det ögonblicket var för bandets medlemmar sa mig att han i själen i denna stund var ett med dem. Framför allt var det Pers mycket allvarsamma sätt att sätta ord på det här lilla ögonblicket i ett bands liv som inte bara sa mig vilken seriös sak musik är för honom utan även att han lyckades sätta sitt eget sinne på samma frekvens som musikerna. Han hade sådan inlevelse att man kunde tro att det var han själv som gick igenom bandets kval.

Jag fortsatte att jobba med Per Sinding-Larsen och det visade sig att det här genuina engagemanget inte bara handlade om Kent utan var ständigt återkommande när artister skulle intervjuas eller berättas om. Det fanns en stor hängivenhet som i sin tur så klart gjorde att kunskapsbanken om musik genom åren blivit stor. Men det huvudsakliga redskapet var intuitionen. Per verkade alltid hämta in känslan mellan milstolpar och händelser i artisternas utveckling för att tolka och hitta vinklar. Där fanns en totalinlevelse. Totalinlevelse kräver en hel del av människan. Vi har den inte påslagen jämt för då skulle vi bli känslomässigt uttömda, så vi slår på den när vi bryr oss som mest om en sakfråga eller person. Totalinlevelsen är att låta sig själv upplösas i något annat. Det är en altruistisk akt där egot får stå åt sidan för att låta det andra ta platsen i stället. Det är omtanke, kärlek. Jag lärde mig det där och då och jag har det med mig än i dag. Den bästa musikjournalistiken vill inte moderera musik och inte heller framhäva sin egen makt. I den bästa musikjournalistiken är medelpunkten musiken och journalisten det slipade verktyget som hela tiden vill hitta nya kontextramar att snickra ihop och hänga fram musiken i.

När jag sitter där vid bordet som tjugoåring har jag redan ambitioner att bli musikjournalist, men det är i den stunden via Per Sinding-Larsen som mitt musikjournalistiska mål får ett ansikte. Och den är av det vackraste slaget.