En sorts familj

»Sous les pavés – la plage!«
Anonym graffiti, Paris 1968

Frankrike, maj 1968. I Paris bryter studenter upp gatstenar från marken och kastar dem mot polisen. I kaoset, till ljudet av hästhovar som slår mot marken, skanderar hundratals desillusionerade unga fransmän: »Sous les pavés, la plage!« – Under gatstenen, stranden!

Deportees nya album, det första sedan tre år gamla »Damaged Goods«, heter »Under the Pavement – the Beach«. I titelspåret, med den vackraste ljudbild jag hört på ett svenskt popalbum sedan The Radio Dept:s »Pet Grief«, sjunger textförfattaren Peder Stenberg: »What if I die here?/What if I remain?/It’s not tasting like it used to do/It’s not feeling the same/I saw a crack in the concrete/I saw a new rose […]/Under the pavement – the beach.«

– Jag har alltid betraktat oss som ett politiskt band, men aldrig någonsin i intervjuer fått några frågor om innehållet i mina texter, säger Peder, från bakom en kopp kaffe i sin röda vardagsrumssoffa, en perfekt senvinterförmiddag i Umeå. Jag menar, läs texterna: »You can argue baby, but we’re damaged goods for good«, »You made me your labour/Made it seem a favour«. Det är ju uppenbart, inte sant? Det är utskrivet i stora, svarta bokstäver på vitt papper. När jag skrev »Under the Pavement – the Beach« kände jag: »Nu kan jag väl ändå inte misslyckas?«

Peder Stenberg bor i en spartanskt inredd trerumslägenhet kort utanför Umeås stadskärna tillsammans med sin fru, fotografen Elin Berge. Hon är i Stockholm för att göra press för »Drottninglandet«, en fotobok om inflyttade thailändska kvinnor i Västerbotten som ges ut av bokförlaget Atlas och som kommer med tillhörande musik av Frida Hyvönen. Peder skakar uppgivet på huvudet när jag berättar att jag läst en intervju med dem båda i en morgontidning på planet till Umeå.

– Jag brukar alltid få tidningen på utsatt tid. Men självklart har jag inte fått den i dag, av alla dagar. Kanske har jag bara glömt bort att betala prenumerationen.

Peder Stenberg föddes i byn Vindeln i Västerbotten, men flyttade in till Umeå strax efter gymnasiet. I början av tjugohundratalet bodde han en tid i Stockholm men redan efter ett år i huvudstaden återvände han till Umeå, för att inleda doktorandstudier vid Umeå universitet och komma närmare sina vänner.

– Jag trivdes inte speciellt bra i Stockholm. Det enda människor gjorde, i alla fall i min umgängeskrets, var att gå ut. Det var så vi umgicks och även om jag inte har något problem med det saknade jag den här »hemmakulturen«, att människor bor nära varandra, att man umgås ansikte mot ansikte. Nu uppskattar jag verkligen att komma till Stockholm som besökare, att ta del av utbudet där, men Umeå är mitt hem. Jag trivs bra här och det gör de andra också, så klart, eftersom även de blivit kvar.

»De andra« är de övriga medlemmarna i Deportees: Thomas Hedlund, Mattias Lidström och Anders Stenberg, Peders yngre bror och en av tjugohundratalets mest underskattade svenska popgitarrister som när han inte står på scen med Deportees turnerar med Lykke Li.

Kort inpå inspelningen av »Under the Pavement – the Beach« lämnade Jonas Lidström, Mattias bror, bandet för att slutföra sina studier i kulturjournalistik vid Umeå universitet.

– De här människorna är mina bästa vänner, säger Peder och bakar vant en pris grovsnus som han ledigt lägger upp under läppen. När Jonas lämnade bandet blev det extra tydligt. Hur ersätter man en familjemedlem? Vi insåg ganska snabbt att… det gör man inte. Saker måste få ta sin tid.

För snart fem år sedan gav Deportees ut »All Prayed Up«, ett solstänkt vitt soulalbum som inom loppet av några få månader tog kvartetten från Vindeln hela vägen till inlagor i blanka livsstilsmagasin och spelningar på premiärfesterna till Killinggängets »Fyra nyanser av brunt«. I intervjuer förklarade Peder att Deportees siktade på stora scener i USA och jämförde oblygt bandet med stora underhållare som Alan Jackson och R. Kelly. När uppmärksamheten var som störst fanns debuten fortfarande inte ute i handeln.

– Det var väldigt omtumlande och abstrakt. Jag tror vi gjorde trettio–trettiofem spelningar bara på förhandssnacket för »All Prayed Up«, säger Peder. Musikaliskt var vi naturligtvis ett väldigt genomtänkt band, men de snärtiga formuleringarna om en bred och storsäljande artist som Alan Jackson var något som kom först i och med att vi började göra intervjuer, som en slags provokation och revolt mot oss själva och vår bakgrund. Så här i efterhand känns det kanske snarare signifikativt för tiden runt »All Prayed Up« än för Deportees som band.

Plötsligt ringer det på dörren. Det är Anders Stenberg. Vi tar i hand. På en direkt fråga om var jag bor förklarar jag att jag rest nästan hundratjugofem mil för att träffa Deportees.
– Du kunde ha varit i Italien, ler Anders och kastar halsduken över axeln.

Anders Stenberg bor bara ett stenkast ifrån sin storebror. Strax efter sju på kvällen står Måns Lundberg – som producerat »Under the Pavement – the Beach« och spelar bas i Deportees sedan Jonas Lidström lämnade bandet – i hans kök och delegerar matlagningsuppgifter till samtliga närvarande. Deportees keyboardist Mattias Lidström, lång och välklippt i turkos axelknäppt pullover, hackar lök. Thomas Hedlund, som utöver Deportees också spelar trummor med bland andra The Perishers och Phoenix, är på ingång. Peder står mitt på golvet med ett glas rödvin i höger hand och pratar med Dennis Lyxzén, en gång medlem i det inflytelserika umeåbandet Refused, numera ansikte utåt i Rick Rubins svenska favoritgrupp The (International) Noise Conspiracy.

– När Barack Obama vann valet i USA ringde de mig och bad om en kommentar, säger Dennis. Jag har gjort musik i jag vet inte hur många år. Jag har gjort musik om annat än politik. Ändå vill alla bara veta vad jag tycker om Barack Obama. Jag kunde inte bry mig mindre. Det spelar ingen roll vad jag gör, människor läser in politik i allt jag gör.

– Och jag har skrivit politiska texter på snart tre album, utan att någon tagit notis om det. Men man måste samtidigt förstå varifrån vi kommer, säger Peder. Vi växte upp i Umeå under nittiotalet. Jag gick till skolan under högstadiet med ständigt »upp-x:ade« händer [ett kryss på handryggen är en symbol som visar att personen så märkt är straight edge]. Jag var trött på plakatpolitik och ville göra någonting annat med Deportees. Något mer subtilt, något som inte skrev människor på näsan, utan att glömma bort vad jag ville säga.

– Samtidigt ville jag heller inte bli Michael Stipe. Någon som säger »Den här texten betyder si och så för mig, men för dig kan den betyda si och så«. Så fruktansvärt meningslöst, liberalt och olustigt. Men visst, om man sjunger »Another head hits the concrete, and it happened down on my street« och så skriver någon rockjournalist att det är cowboyromantik, då har man ju misslyckats i någon mening.

Allt fler människor strömmar in i Anders Stenbergs lägenhet. Martin Gustavsson från The Perishers. André Sandström, en gång medlem i den allra första upplagan av Deportees, numera basist i Invasionen. Jonas Lidström. Måns Lundberg serverar maten, en risotto med glaserade rotfrukter.

– Men jag ser helst att du inte skriver att vi åt risotto i kväll, säger Måns, inte helt utan allvar. Det känns som något nyvakna matentusiaster upptäckte för fyra år sedan. Kan du inte skriva »han serverade en spännande risanrättning« i stället?

Någon sätter på Squeeze »Up the Junction« på stereon. Peder, Måns och Dennis Lyxzén underhåller med anekdoter om spektakulära maträtter från Västerbotten och klarlägger dialektala mysterier. Alla skrattar. Om man, som jag, ges tillträde till Deportees värld bara för en dag är det svårt att förstå varför någon skulle vilja lämna en så intimt sammansvetsad grupp människor. För det blotta ögat påminner gemenskapen i bandet om den sortens oförstörda relationer som bara är möjliga när man är tio år gammal.

– En av Deportees stora styrkor har alltid varit att vi kunnat bita ihop när det varit motigt, eftersom vi alltid trott helhjärtat på det vi gör, säger Jonas Lidström. »Om vi bara lägger manken till, så kommer vi nå stjärnorna«, så har det varit. Det var en ganska lång process för mig att lämna bandet. När man har hållit på och spelat så länge som vi har så blir man ju som en familj. Vi har gått igenom allt tillsammans. Jag har svarat på den frågan så många gånger nu, varför jag slutade, och svaret varierar lite från dag till dag. Det som blev avgörande var när vi började jobba på låtarna till den nya skivan. Jag hade svårt att ladda om och bara ge mig hän.

– Det är väldigt mycket känslor hela tiden, med Deportees, säger Daniel Nygaard, ljudtekniker och nära vän som följt bandet sedan början av tjugohundratalet. Det är inte som med andra band, som uppenbarligen avskyr varandra under hela sin karriär. Peder, Anders, Thomas och Mattias är framför allt vänner. Peder och Anders står dessutom, skulle jag tro, varandra närmare än de flesta bröder. De har den sortens relation där man kan säga vad som helst till den andre, men eftersom det finns så mycket kärlek så far ingen illa. Det är det som är nyckeln till Deportees; värme, medmänsklighet och livslång vänskap. Det är därför det var så svårt för dem att ersätta Jonas, när han slutade förra året.

Där såväl »All Prayed Up« som »Damaged Goods« var insmickrande på sina ställen, och fungerade som inkörsportar för Deportees själva i två väsenskilda musikaliska universum, låter nya skivan som en arbetsseger för ett band som för första gången spelar, verkligen spelar, tillsammans på riktigt.

Peder Stenberg sjunger bättre än någonsin, stolt och uppriktigt om kärlek och motstånd, och vid hans sida spelar Deportees ut hela sitt register. Titelspåret, »When They Come« och »Tell It to Me Like You Told It to Them« har alla förutsättningar att bli svenska klassiker.

Händelserna under studentrevolten i Paris 1968 har skildrats i pophistorien tidigare.

Citronerna på Stone Roses första album är en direkt referens till de citroner som studenterna använde för att lindra effekten av polisernas tårgas under kravallerna och i Rolling Stones »Street Fighting Man«, som skrevs efter att Mick Jagger sett den brittisk-pakistanske marxisten Tariq Ali tala på amerikanska ambassaden i London i och med upploppen, betraktas demonstrationerna i Paris avvaktande från sidan. »Well now what can a poor boy do/Except to sing for a rock’n’roll band?/ ’Cause in sleepy London town/there’s just no place for a street fighting man«.

På »Under the Pavement – the Beach« är angreppspunkten en annan. I stället för att dra upp riktlinjer för en fysisk revolution sjunger Peder Stenberg om människorna som måste åstadkomma den. Där punken traditionellt sett alltid handlat om att skrika högst är en av de bärande raderna på »Under the Pavement – the Beach« »Will you talk, if I listen? Will you move, if I let you?«.

Peder ogillar när band använder sitt utrymme för att bygga murar mellan sig själva och de som lyssnar.

– Jag tänker ofta på Bruce Springsteen när jag skriver texter, förklarar han, kort senare när sällskapet lämnat Anders lägenhet och tagit sig till Scharinska Villan på Storgatan i Umeå, en smältdegel för studenter, artister och unga i den norrländska universitetsstaden.

– Springsteen använder sig av det personliga, berättelsen om »honom« och »henne« för att måla upp en bredare bild av landet, av religionen, kärleken och politiken. Det är i den traditionen jag försöker verka, utan att nödvändigtvis säga att jag gör det med speciellt stor framgång.

Men Springsteen är en typisk publikdomptör. Han är nästintill omöjlig att föreställa sig utan en publik som svarar när han frågar.

– Jag förstår hur du menar men han har samtidigt, med stor framgång, förblivit en del av publiken. Jag tycker det är djupt osmakligt med den sortens utlevelse som bygger på att andra ska känna sig ofria, säger Peder Stenberg och bakar kvällens sista snus.

– Artister som dansar nakna på ett bord och så står publiken och skäms för att de inte själva har nära till den sortens frihet. När det inte längre handlar om att »Kom igen, vi har varandra, vi kör tillsammans«, utan att man i stället profiterar på andras skam och blygsel. Deportees måste vara motsatsen till det. Vi måste bygga underifrån.

Inspiration

Peder Stenberg om fem album som har betytt mycket för Deportees under arbetet med »Under the Pavement – the Beach«:

Trees: On The Shore (1970)
– För att den är så gränslös.

The Roches: The Roches (1979)
– Sången på den här skivan är helt makalös. Stolt, precis och skruvad. Jag ville testa att sjunga lika »rakt« som systrarna Roches, men misslyckades.

Talking Heads: Speaking in Tongues (1983)
– Vit, akademisk funk när den är som härligast.

Nico: Chelsea Girl (1967)
– Fantastisk skiva och otroligt fin produktion. Vi i Deportees gillar det orkestrala.

Paul Simon: Graceland (1986)
– Alla pratar ju sönder den här, men det spelar ingen roll.

Skivorna

Peder Stenberg om Deportees tre album:

All Prayed Up (2004)
– Jag har inget emot låtarna eller skivan som sådan, men jag tycker samtidigt inte att det är kul att lyssna på den i dag.

– Jag är bara i en fas just nu när jag tycker det hörs att vi inte hade spelat så mycket när vi gjorde den, att vi ännu inte fått tillfälle att växa inför publik.

Damaged Goods (2006)
– Vi lyssnade på Townes Van Zandt och massa folk och psykedelia. Låtmaterialmässigt kan jag känna att första skivan är jämnare, men topparna är högre på andra och den låter bättre. Omständigheterna var ju helt annorlunda inspelningsmässigt.

Under the Pavement – the Beach (2009)
– Det låter som en kliché, men arbetet med den här skivan har verkligen varit en kollektiv och väldigt demokratisk arbetsinsats och det tycker jag att man hör när man lyssnar. Vi har gjort allting själva, vilket gett oss frihet att ta i från tårna med arrangemang och produktion. Jag tycker naturligtvis att det är det bästa vi gjort, och är väldigt tacksam och stolt över slutresultatet.