Nio liv, tio låtar




Foto: Lina Haskel



Steve Earle om några av sina bästa och viktigaste skapelser. (Ur Sonic #67, 2013.)

1992 befann sig Steve Earles affärsjuridiska ombud i New York omgiven av flera stora skivbolag som tävlade om att hosta upp mest pengar för att sajna klienten, som i sin tur fått en flygbiljett skickad till sig för att kunna ansluta och skriva på det kontrakt som passade bäst.

De väntade och väntade. Ingen artist dök upp. Efterspaningar påbörjades. Uppgifter gjorde gällande att Earle siktats på Nashvilles flygplats men undgått att äntra planet. Efter många om och men lokaliserades han, fick ny plats bokad, ringde de facto själv från gaten och intygade att han denna gång verkligen var på väg.

Det var det sista ombudet hörde av honom – på tre år.

Det visade sig senare att Earle i sista sekunden hade sålt biljetten för att kunna köpa crack i södra Nashville. Och där, någonstans i stans nedgångna svarta kvarter där ingen visste vem han var, blev han kvar.

 

Munvädret är detsamma, annars har en hel del förändrats.

När jag senast träffade Steve Earle för sexton år sedan var kroppshyddan massiv, ögonen trötta, andhämtningen tung, rörelsemönstret oroligt, hela han tydligt märkt av missbruket han ett par år tidigare lagt bakom sig. I dag är han mer slimmad, blicken alert, utstrålar vitalitet och handlingskraft. Och det hår som inte längre sitter kvar på skulten finns i stället på hakan.

Förra gången befann sig Earle mitt i en remarkabel återuppståndelse. Under andra halvan av nittiotalet tillförde han Americana-genren en »edge« ingen annan varit i närheten av. Hans tjugohundratal har varit produktivt, fast mindre oförglömligt. Desperationen, den obändiga urkraften och melodiska precisionen som gjorde comebackalbumen »I Feel Alright« och »El Corazón« till moderna klassiker har förbytts i en lång rad stabila, sällan omskakande skivor.

Intressant är han oavsett vilket: som överlevare, sanningssägare, motvalskärring, karaktär och låtskrivare vars katalog börjar uppnå en vidd värdig mästarna.

Den rastlöse sonen till pappa flygkontrollant och mamma hemmafru flyttade från föräldrahemmet i San Antonio i tonåren, mellanlandade i Houston och slog sedan läger i Nashville. Där blev han i mitten av sjuttiotalet »the kid« i stans mest bohemiska låtskrivarenklav. Dess medelpunkt var paret Guy och Susanna Clarks hus vid Old Hickory Lake och centralgestalt var den redan då mytomspunne Townes Van Zandt. Denna klick och epok är oförglömligt dokumenterad i filmen »Heartworn Highways«, där en blott tjugoårig Earle kan ses skymta förbi.

Van Zandt kom att bli något av hans mentor. Inte uteslutande i positiv bemärkelse. Det var därifrån Earle lärde sig att man måste vara beredd att offra allt för konsten: familjeliv, ekonomisk trygghet, vänner, ens egen hälsa. Något som ofrånkomligen leder till det lätt själviska oskick som innebär att alla som försöker hänga kvar vid en vackert får anpassa sig efter konstnären.

Nu dröjde det tills Steve Earle fick ge ut sitt första album. När han väl gjorde det med »Guitar Town« 1986 var det med en energi, attityd och ett springsteenskt patos som gav dåtidens sockerchockade countrymusik en välbehövlig spark i ändalykten. Skivan blev en succé och kunde säkert inneburit en smärre revolution om det inte vore för att upphovsmannen med sin livsföring och radikalism knappast ställde sig in hos Nashville-­etablissemanget. Han turnerade med The Replacements, polade med The Pogues, hyllade gangstarappare och hade rent visuellt, stundom även musikaliskt, mer gemensamt med Guns N’ Roses än, säg, Randy Travis.

Man behöver väl knappast lägga till att han var genuint hopplös att ha att göra med.

Tidigt nittiotal eskalerade detta långt bortom kontroll. Innan han sattes bakom lås och bom för en rad narkotika­ och vapenförseelser avslöjade hans telefonsvararmeddelande på den tiden långt mer än de flesta orkade inse: »Hej, det här är Steve. Förmodligen befinner jag mig någonstans där jag skjuter heroin, jagar trettonåriga tjejer och spöar snutar. Men jag börjar bli gammal och tröttnar snabbt, lämna ett meddelande så återkommer jag.«

 

2013 lever numera New York­-stationerade Steve Earle ett skötsamt liv med sin fru, countrysångerskan Allison Moorer och deras gemensamma son John Henry. Än i dag aktar sig Earle noga för att vistas i miljöer som åter kan leda honom på fel spår. Med sig på promotionturnén för »The Low Highway« som tar honom förbi Stockholm har han inte en utan två uppassare.

Fortfarande är femtioåttaåringens gärning, liv och persona kraftigt präglade av »de försvunna åren«. De har färgat av sig på hans låtar, tas upp i intervjuer, gick i olika grad igen i karaktärerna han spelade i TV­-serierna »The Wire« och »Treme«, för att inte tala om böckerna han skrivit – i synnerhet memoarerna som släpps nästa år. Även karriären för Justin Townes Earle, den hyllade americana­särlingen som själv tampats med destruktiva demoner, ställs hela tiden i relation till pappans historia.

Steve Earle är bra på att snacka men han gör det gärna på autopilot. Trots att han bryr sig föga om att dölja något är han egendomligt svår att komma inpå livet.

Ska man ändå försöka torde det som i alla år stått honom närmast, hans låtar, vara the way to go.

 

Someday
[från »Guitar Town«, MCA, 1986]

»There ain’t a lot you can do in this town/You drive down to the lake and then you turn back around«. Av åttiotalets alla ingenstansskildringar från Reagan­-Amerika hör den här balladen till de mest bildstarka. En mäktig hymn där det hopplösa tillståndet blir en tröst i sig, ty någon annan är inte att vänta.

– I början av åttiotalet hade jag en rockabillytrio. En gång när vi var på turné började motorn koka någonstans på obygden mellan Tennessee och Texas. Det var mitt i natten men vi såg en dygnet runt­-öppen mack som vi svängde in till. Vi fick tuta tre gånger innan det kom någon för att hjälpa oss och han som till slut dök upp var bara en grabb, kanske i tjugoårsåldern. Han hade inte hört oss eftersom han mekade med sin egen bil på baksidan.

– Där och då, från en kille som jag bara såg en gång, fick jag idén till »Someday«.

Finns det något av dig själv i texten?

– Snarare flera gamla polare. Jag lyckades ta mig i väg så snabbt som jag önskade.

Det var aldrig ett alternativ för dig att stanna?

– Nä. Samtidigt är det ett svårt beslut att dra från en plats där man känner sig hemma. Det passar inte alla men för mig var det inget jobbigt, det var bara självklart. Min känsla av killen vid macken var att han liksom blivit kvarlämnad. Själv har jag aldrig låtit det gå så långt att jag lämnats kvar någonstans. [leende]

Skulle det gå att skriva en liknande låt i dag?

– Det tror jag nog. Det är väl rentav värre nu.

På vilket sätt?

– Tiderna är ännu sämre. Vilket är lite vad min nya skiva handlar om. Det är nästan som på trettiotalet. Jag och andra låtskrivare av mitt slag ur min generation eller yngre har i alla år refererat till depressionen men aldrig ur ett förstahandsperspektiv. Alla lärde vi oss det av Bob Dylan, som heller inte har något eget minne av den epoken – han tog det ju i sin tur från Woody Guthrie. Men nu kan vi sjunga låtar om depressionen medan den pågår. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få uppleva det under min livstid.

 

The Devil’s Right Hand
[från »Copperhead Road«, MCA, 1988 – finns även i tidig åttiotalsversion på samlingen »Early Tracks«]

En av de flitigast tolkade Earle­-kompositionerna. Waylon Jennings var tidigt ute 1986. Samme man gjorde den sedan ihop med de andra i The Highwaymen 1995. Sedermera sjöngs den av Johnny Cash solo. Här i Sverige hade Mats Ronanders The Low Budget Blues Band en smärre radiohit under tidigt nittiotal med denna sedelärande berättelse.

– Folk brukade jämt säga till mig att låten tar ställning för vapenkontroll. Men faktum är att när den skrevs hade jag en hel kärra full med skjutvapen…

– Sedan dess har förstås mycket hänt, saker som har ändrat låtens betydelse för mig. Till exempel då jag i mitten av nittiotalet släpptes ut från kåken och en av mina ex­fruar räckte över en ostyrig tonårspojk: »Här, varsågod.« Det första Justin gjorde när han kom in i huset var att plocka på sig pistolen som låg gömd under min madrass, för att sedan gömma den. Han vägrade säga var han lagt den – ja, vägrade rentav medge att han tagit den. Men jag visste att han ljög. Än i dag vet jag när han ljuger. Min bror fick hjälpa mig att kroppsvisitera Justin och när vi säkerställt att han inte hade vapnet på sig tog vi honom till ett vildmarksläger för ungdomar på glid. Detta är nu inget jag är vidare stolt över, jag är tämligen säker på att ungarna likt slavar hyrs ut som underbetald arbetskraft. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Det viktiga för mig var att se till att Justin inte befann sig på samma ställe som vapnet.

– Men då det här var i januari och de tvingades sova i tält ringde han mig halv fem nästa morgon och berättade mycket riktigt var den där jävla pistolen fanns. Ifall Justin lärde sig något av allt detta får du fråga honom om, men slutsatsen jag drog var att aldrig mer ha vapen i huset och det har jag heller inte haft sedan dess.

– Så, när jag nu för tiden sjunger »The Devil’s Right Hand« är det en låt för vapenkontroll. [skratt]

 

Goodbye
[från »Train a Comin’«, Winter Harvest, 1995]

Steve Earle har alltid varit bäst i ensliga ballader, mörka som hans ögon, plågsamma likt långa farväl. Av alla dessa är »Goodbye« den vackraste, kanske även den viktigaste. Det var första låten han skrev ren efter alla förlorade år under nittiotalets första hälft. I tankarna hade han den stora kärleken som han likt så mycket annat hade knarkat bort.

– Jag skrev den på behandlingshemmet Buffalo Valley i västra Tennessee. Där fanns en gitarr som alla intagna fick spela på. Alla utom jag. Man tyckte nämligen att min tillgång till gitarr skulle vara begränsad eftersom jag kunde använda den till att komma över vad det nu var. Eller, jag vet mycket väl vad det var. Sedan fick jag en gitarr av en vän. Och när jag hade varit på hemmet i några veckor lät de mig spela på den en timme varje kväll. På så vis skrev jag »Goodbye«.

»Goodbye« låter som att den omöjligen kunde ha skrivits vid någon annan tidpunkt i ditt liv.

– Så är det också. Jag kunde aldrig ha skrivit den låten vare sig tidigare eller senare.

Hur reagerade du när Emmylou ville göra den?

– Det var ingen liten grej. Medan jag satt inne, eller jag var nog i själva verket hemlös just då, tolkade Emmy »Guitar Town«. I samma veva gjorde Shawn Colvin sin version av »Someday«. I dag uppskattar jag dessa båda covers mer än några andra för de höll mig uppe under en period då jag annars mest försökte ta livet av mig.

– Vid arbetet med »Train a Comin’« kom Emmy förbi och sjöng på några låtar. Hon gillade verkligen »Goodbye«, sa att hon ville spela in den. Emmy höll nämligen på att förbereda det som blev »Wrecking Ball«. Hon och Dan Lanois var mån om att skivans alla låtskrivare skulle medverka på sin respektive låt. Så på min fyrtionde födelsedag knallade jag dit och spelade på »Goodbye«, stannade sedan kvar och medverkade även på [Lucinda Williams] »Sweet Old World« och [Bob Dylans] »Every Grain of Sand«.

Både din och hennes skiva blev vändpunkter för er.

– Absolut. I mitt fall betydde det att jag vände ryggen till att dö. Och med sitt album kan man säga att Emmy återetablerade sig själv, slog en gång för alla fast att hon inte står och faller med vad som spelas på countryradion.

 

Feel Alright
[från »I Feel Alright«, E-Squared, 1996]

»Be careful what you wish for friend/Because I’ve been to hell and now I’m back again«. Det var inte bara orden, det var också det bestämda, revanschlystna, på gränsen till vredgade sätt han spottade ut dem som övertygade alla som gillade den fina men försiktiga »Train a Comin’« om att Earle på uppföljaren var tillbaka på allvar.

– Själva låten »Feel Alright« skrevs bara några veckor efter »Goodbye«. Men jag hade bestämt att en rockskiva fick vänta tills jag gjort ett akustiskt album – jag ville alltid göra ett sådant på MCA men de lät mig aldrig. Alltså något i stil med »Roses in the Snow«, Emmys bluegrassplatta. Och det var det som blev »Train a Comin’«.

– Albumet »I Feel Alright« var egentligen första gången som jag engagerade mig i hur skivan lät. Tidigare hade jag bara brytt mig om själva låtarna. Jag ville att [1990 års] »The Hard Way« skulle låta som Rod Stewarts tidiga soloalbum eller någon sen Faces-­platta. Men så blev det ju inte alls. En del kan förklaras av digital inspelningsteknik, annat av den tidserans frihetliga syn på reverb. Det är inte så att jag skäms för de skivorna men de är väldigt stora, supermikroskopiskt inspelade och processade.

Han som sjunger den här låten tycks ostoppbar. Som att han kommer fortsätta att göra det han gör, oavsett vad.

– [skrockar] Förmodligen var det bara jag som försökte peppa mig själv. Faktum är att jag kände mig allt annat än ostoppbar. Den här perioden bar jag jämt solglasögon. Även inomhus. Folk sa till mig: »Hur kommer det sig att solen hela tiden skiner över den som är cool?« Vad det i själva verket handlade om var att heroin gör så att pupillerna drar ihop sig, ljuset skär liksom rakt in i ens ögon. Allt var helt enkelt i ljusaste laget för mig. Därför bar jag solglasögon när jag skrev låtarna till den här skivan och på turnén som följde. Sedan tröttnade jag på att ideligen gå in i saker och slutade bära dem.

 

Ellis Unit One
[från soundtracket »Dead Man Walking«, Columbia, 1996]

Steve Earles första låt som tog upp dödsstraffet var 1990 års »Billy Austin«. Regissören (och skådespelaren) Tim Robbins hörde den och kom att tänka på Earle när han skulle musiksätta sin film »Dead Man Walking«, baserad på nunnan och antidödsstraffaktivisten Sister Helen Prejeans bok med samma titel. Earle bad Robbins skicka över filmen, tittade på den och skrev sedan, ur fångvaktarens perspektiv, den drabbande »Ellis Unit One«.

– Det var när jag läste [Truman Capotes roman] »In Cold Blood« som jag först blev medveten om det djupt orättfärdiga i att avrätta människor, oavsett om de är skyldiga till det de dömts för eller inte.

Hur gammal var du då?

– Åh Gud, det måste ha varit… 1967, tror jag. Så elva. Eller tolv, förresten.

Du föddes i Virginia och växte upp i Texas…

– Min familj bodde i Virginia en väldigt kort period. Pappa kom från Texas men när jag föddes råkade han vara stationerad på en armébas i Virginia.

… och dessa båda hör till de stater som oftast använder sig av dödsstraff.

– Japp. De två, och Florida.

I New York där du bor nu existerar väl inte dödsstraff?

– Rent tekniskt finns det, exempelvis vid polismord. Men det sitter ingen dömd till döden. Ingen i ledande position är beredd att driva igenom det just nu. Inte guvernören, inte statsåklagaren.

Hur vanligt är det att du i dag får diskutera det här ämnet?

– Inte så ofta längre. Men då, i höjd med »Dead Man Walking«, var det en glödhet fråga. Det var högst impopulärt att ifrågasätta dödsstraffet. Men så rullades det upp avslöjanden om den ena felaktiga domen efter den andra, varpå allt fler bytte åsikt i frågan. Även om vägen dit har varit jobbig håller nu dödsstraffet sakta men säkert på att dö, av självåsamkade skador. Allt arbete som alla jag känner lagt ner har säkert bidragit till detta.

 

Ft. Worth Blues
[från »El Corazón«, E-Squared, 1997]

Så här ska en hyllning göras. »Ft. Worth Blues« låter inte som någon specifik låt av Townes Van Zandt, men den då just bortgångne mentorns spöke går igen i melodin, i Steves gitarrplockande, i platserna som nämns i texten. På Youtube finns ett klipp från en Townes-­tribut på Austin City Limits där Nanci Griffith kan ses fälla tårar medan Earle framför den här låten.

– Förutom England och Irland hade jag varit dålig på att turnera i Europa. Efter »I Feel Alright« ville jag testa mig fram, se vilka ställen som funkade och inte funkade för mig, genom att göra en akustisk turné. Spelade då bland annat på KB i Malmö och på Cirkus här i Stockholm. Det underliga med den turnén var att vi uppträdde på en rad ställen som Townes hade besökt under sin sista sväng här, han fanns liksom med oss nästan vart vi än kom. Därav låten, som jag skrev i Galway på Irland. Mike Scott i The Waterboys hade tipsat mig om stället, det var där han gjorde »Fisherman’s Blues« på åttiotalet.

Om Townes har du sagt att han var en lysande lärare men usel förebild. När ni pratade om musik, vad handlade det om då?

– Vi pratade rätt sällan om musik. Någon gång frågade jag om »Cocaine Blues«, från vilken av alla versioner han hade lärt sig sin version. En av hans verser hade jag nämligen aldrig hört någon annanstans: »Äh vadå, det är väl bara att hitta på lite. Kom här så visar jag dig«, sa han. Vi tog fram varsin gitarr, han improviserade fram en vers, sedan jag. Så där höll vi på.

– Själv definierar jag blues annorlunda och bredare än de flesta människor. Det har inget med åtta eller tolv takter att göra eller att upprepa utifrån en given ropa och svara­formel. För mig handlar det bara om… blues. [skratt] En känsla. Och det har jag fått med mig ifrån Townes.

– Annars gav han mig mest böcker, bad mig läsa dem. Hans eget låtskrivande bottnade mer i vad han läste än vad han lyssnade på.

 

The Mountain
[från »The Mountain«, E-Squared, 1999]

En av topparna på den lyckade bluegrass­avstickare Earle gjorde ihop med genretungviktarna The Del McCoury Band. Texten berör gruvsamhällenas urholkade landskap och själar. Ingenting blir kvar. Låten fick en slutgiltig tolkning i Levon Helms omisskännliga gestaltning från 2007. Man kunde rentav tro att den hade skrivits för The Band­-mannen.

– Det var hans producent Larry Campbell, för övrigt en god vän till mig, som tipsade Levon om låten. Dessförinnan tror jag inte Levon någonsin hade hört talas om mig. Senare, bland annat eftersom jag har ett hus uppe i Woodstock, hade jag förmånen att få närvara vid flera av hans Midnight Ramble-­aftnar. Mot slutet drogs ju Levon med röstproblem så jag då fick sjunga den här låten i hans ställe, men vi gjorde den alltid på hans sätt.

Hur kändes det när du fick höra Levons inspelning?

– [glor på mig som om jag inte vore riktigt klok] Det var Levon Helm som sjöng min låt, hur tror du det kändes?

 

John Walker’s Blues
[från »Jerusalem«, E-Squared/Artemis, 2002]

Under hela sin karriär hade Steve Earle aldrig direkt dragit sig för att sticka ut hakan i olika spörsmål. Han må ha fostrats av liberaler men samtidigt attraherade sångarens badass­image länge hårdföra, skrålande skockar som gärna såg honom som någon sorts Lynyrd Skynyrd­-avkomma. Det kan vara svårt att tro i dag när denne uttalade socialist främst uppträder för en publik som också befinner sig på den vänstra av de politiska planhalvorna – de andra har han för länge sedan skrämt i väg.

Det sista avgörandet torde ha kommit med den här låten, släppt ett knappt år efter 11 september-­attacken under en period då flaggviftande och patriotism dominerade agendan – inte minst inom Earles gamla arena, countrymusiken. »John Walker’s Blues« ämnar göra människa av den unge amerikanen John Walker Lindh, som rekryterad av talibanstyrkor i Afghanistan stred på Usama bin Ladins i kriget mot USA.

Det tog givetvis hus i helvete.

– Jag räknade med det. Just när den värsta uppståndelsen bröt ut befann jag mig på Irland för Galway Arts Festival. Min mamma, som aldrig tänker på tidsskillnaden, ringde och väckte mig vid fyra på morgonen. Hon berättade om New York Post­artikeln [dess rubrik: »Twisted ballad honors Tali­Rat«] som satte i gång alltsammans och att någon på CNN sagt om mig: »Han lär behöva skaffa sig en duktig livvakt.« Fullt förståeligt var mamma väldigt uppriven.

Jag läste en tidig intervju med dig där du sa att ofta sammanblandas dina karaktärers politiska åskådning med dina egna ståndpunkter…

– Så har det varit länge, ja.

… och det torde väl ha tagits till sin spets med »John Walker’s Blues«?

– Jo. I alla fall delvis handlade det om att folk blandade ihop saker. Många tyckte också att någon sådan som han inte behövde glorifieras, vilket jag till att börja med aldrig gjorde. Jag skrev låten för att ingen annan skulle komma på tanken. Och för att John Walker Lindh vid tidpunkten bara var en tjugoårig grabb, jämnårig med Justin.

– Låten skrevs förresten i Malmö. Kvällen innan jag spelade på KB satt jag uppe hela natten och läste på islam.com, det var därifrån jag fick refrängen.

 

Waitin’ on the Sky
[från »I’ll Never Get Out of This World Alive«, New West, 2011]

Försiktigt skumpande uppväxt­ och livsskildring. Omgärdad av ett oroligt svart moln smyger den sig på. Först efter upprepade lyssningar träder den fram som en av mannens starkaste skapelser på den här sidan av millennieskiftet.

– En av mina typiska »state of me«-­låtar som jag ofta lägger som öppningsspår. »Feel Alright« är en sådan. I viss mån även »Guitar Town«.

– Hela skivan är väldigt personlig, inte minst den här låten. Precis som albumet i stort präglas den av rädsla och det faktum att vi en dag inte längre finns här. Om jag hade vetat att jag skulle leva så här länge skulle jag ha levt ett annat liv. [skratt] Det är säkert likadant för många, man tänker helt enkelt inte så långt framåt.

– Senare delen av mitt liv har varit riktigt bra. Jag har varit ren i arton år nu och gjort elva av mina femton album utan droger.

När du skrev låtar till skivan gick din pappa bort, hur mycket spelade det in?

– En hel del. När någon av ens föräldrar dör betyder det att ens egen generation står på tur. Det spelar ingen roll att man känner till att det förr eller senare blir så, det är först när det händer som man verkligen inser vad det innebär. Det är ett helt annat läge så länge man befinner sig i mitten, med barnen bakom en och föräldrarna framför – då känner man sig närmast odödlig, på sätt och vis är man också det genom barnen.

 

Remember Me
[från »The Low Highway«, New West, 2013]

Ömsint ballad skriven till nu knappt treårige sonen John Henry – Steve Earles fjärde barn (oräknat en styvdotter) och det första med sjätte hustrun Allison Moorer.

– När man blir förälder i min ålder inser man ofrånkomligen att man kanske inte kommer få uppleva barnet i vuxen ålder. Ifall något exempelvis skulle hända med planet på väg hem härifrån lär min son om några år inte minnas mig alls. Jag tänkte att det kanske är bäst att jag skriver en låt – ifall han senare i livet, när jag inte längre finns kvar, glömmer vem jag var. Även om jag så klart hoppas få vara med ett tag till.

 

Albumdiskografi

Betyg i fetstil.

 

Guitar Town (1986) 10
Exit 0 (1987) 8
Copperhead Road (1988) 6
The Hard Way (1990) 6
Train a Comin’ (1995) 8
I Feel Alright (1996) 10
El Corazón (1997) 9
The Mountain [med Del McCoury Band] (1999) 8
Transcendental Blues (2000) 7
Jerusalem (2002) 5
The Revolution Starts Now (2004) 4
Washington Square Serenade (2007) 4
Townes (2009) 4
I’ll Never Get Out of This World Alive (2011) 6
The Low Highway (2013) 6