Ger ord innebörd

Första snön ringlar utanför fönstret till kaféet vid Götgatsbacken på Södermalm i Stockholm. Jag väntar på Seinabo Sey. Det var exakt här, för tre år och åtta månader sedan, jag intervjuade henne till Sonic för första gången. Det var Seinabo Seys första intervju någonsin.

I ett hörn denna novembermorgon sitter några hammarbysupportrar och planerar ett »Best of säsongen«-nummer av matchprogram. Bajen har tagit sig upp i fotbollsallsvenskan efter att i flera år ha harvat i den lägre divisionen. Det har varit ett synnerligen lyckat år.

Seinabo Sey kommer in ursäktande, en halvtimme försenad. Det har varit ett lyckat år för henne också. Detta efter att, som hon själv uttrycker det, ha flummat omkring på musikscenen ett antal år. Och precis som för Hammarby krävdes det ett bra team runt omkring och totalt fokus för att hon skulle ta sig uppåt.

Samma dag som vi möts blir det officiellt att hennes ansikte och namn kommer att pryda ett svenskt frimärke 2015.

– Det är kanske det coolaste som har hänt mig, Känns helt sjukt. Vad kan slå det? Vad blir det efter det? En sedel? Ser man på de andra som har valts ut är jag inte på samma nivå. Jag antar att jag i detta sammanhang representerar framtidsförhoppningar. Vilket jag är hemskt tacksam för. Jag ska bara släppa en skiva också som måste vara jättebra. Nej, ingen press alls, säger Seinabo Sey och skrattar.

Trots att hon endast är tjugotre år har Seinabo Seys fenomenala röst varit närvarande inom Stockholms urbana scen i flera år. Själv hörde jag talas om henne första gången genom en väns dotter som gick i samma gymnasieskola som Seinabo. Under årens lopp kom vi att mötas i diverse sammanhang då jag DJ:ade på klubbar där Seinabo sjöng, antingen solo eller med andra.

Seinabo Sey har ännu inte släppt något album. Ändå får hon pryda ett frimärke, har haft en utsåld konsert på Dramaten, uppträtt på Jools Hollands prestigefyllda och viktiga TV-program samt diverse nattklubbar i USA och England. Med EP:n »For Madeleine« (döpt efter hennes mamma), där singlarna »Younger«, »Hard Time« och »Pistols at Dawn« ingår, har hon lagt Sverige och delar av omvärlden för sina fötter.

Något hon själv helst tonar ned.

– Det är hur stort som helst för mig, säger hon. Men det är lätt härifrån att få för sig att svenska artister är större utomlands än vad de är. Ingen disrespekt till svenska artister, de är helt fantastiska. Men Jools Holland och David Letterman har fem band varje vecka. I USA finns det så många nivåer. Sam Smith till exempel ligger på en nivå som jag inte är i närheten av. Listframgångar innebär inte automatiskt att något är bättre, men att Tove Lo nyss haft den högsta svenska Billboard-placeringen på tjugo år säger väldigt mycket. Sverige är inte där artistmässigt ännu. Men det är bara att kavla upp ärmarna.

Något som gjorde intryck på henne var att spela på Dramaten. Inte för att hon har någon särskild respekt för anrika gamla institutioner utan för själva uppträdandet.

– Jag fick framföra låtarna precis som jag ville att de skulle upplevas, musikaliskt och estetiskt. Och folk som inte är min familj eller mina vänner kom! Jag trodde att jag kände alla som lyssnar på mig, där kom jag på att det gör jag inte alls.

Vi backar bandet till mars 2011, när vi satt på samma plats. Vid tidpunkten hankade Seinabo sig fram genom att köra, hon spelade in lite ofärdiga neosoullåtar och covers som hon la ut på internet och uppträdde på små klubbar. Då uppfattade jag henne som en något osäker, ung tjej men som hade den där rösten och en pondus och karisma på scen. Bara hon hittade sig själv och kunde bestämma vilken väg hon ville gå skulle det säkerligen lossna. Hon pratade då om att hon planerade en EP. Det tog tre år innan den där EP:n kom.

– Jag bestämde mig när jag träffade Magnus [Lidehäll, producent] för två år sedan. Han öppnade upp min värld och gjorde mig till en bättre musiker och sångare. Jag blev utmanad. Han fick mig att imponera på mig själv. Även tidigare hade jag jobbat med duktigt folk men jag hittade helt enkelt inte rätt. Sedan tog det ett tag att hitta rätt bolag och bestämma hur musiken skulle släppas, säger Seinabo innan hon börjar sjunga med i en låt som strömmar ut ur kaféets högtalare.

Att det skulle bli tal om traditionell r’n’b eller soul var egentligen aldrig i Seinabos värld.

– Jag är väldigt medveten om mina begränsningar. Så fort man börjar sjunga r’n’b på engelska måste man förstå vilken planhalva man spelar på. Det är svinsvårt. Det är också därför jag inte har ett behov av att göra sådan musik. Okej, musik är inte en tävling. Men jag kan inte göra en soullåt som en amerikan kan. Punkt. Kim Burrell kommer knäcka mig varje dag i resten av mitt liv. Hon andas snyggare än vad jag sjunger. Vi har inte den kulturen av sång här så det är inget konstigt. Dessutom tål inte Magnus den där neosoulgrejen.

Det var när Magnus introducerade Seinabo Sey för Kate Bush som hon hittade rätt.

– Min referens var länge »Glass Mountain Trust« med Mark Ronson och D’Angelo, som sjunger så märkligt i den låten och jag älskar det. När jag lyssnade på Kate Bush hörde jag en tjej som var urspårad med sina vokaler. Det tyckte jag var fett. Det klickade i mitt huvud. »Aha, jag kan sjunga hur schizofrent jag vill, använda olika klanger och hålla på.« Jag kände mig friare och insåg att jag inte behöver vara trogen en viss genre. Bara för att jag vill, eller kan någonting, som att jag älskar dancehall och hiphop och vill vara Jazmine Sullivan, måste jag inte göra det.

Seinabo Sey och Magnus Lidehäll kände att de hade något bra på gång och började leta efter ett skivbolag. Under tiden fortsatte Magnus att arbeta med andra projekt och Seinabo körade bland annat bakom Oskar Linnros. Magnus hade under flera år arbetat med Universal Music Publishing-knutne Jonas Wikström, en A&R som i många år varit involverad i flera av Sveriges främsta hiphop- och popakter. Jonas hade dragit i gång Sweden Music, en underetikett till Universal, och det var där Seinabo Sey hamnade.

Tillsammans pratade de om att försöka hitta en musikalisk värld som var egen, spännande, annorlunda och outforskad. Att styrkan i låtarna skulle vara central. Att inte luta sig mot något annat än att varje låt i kraft av sig själv skulle sticka ut, väcka uppmärksamhet och nyfikenhet.

Det var inte självklart då att musiken skulle ges ut i Seinabo Seys namn, utan sågs till en början mer som ett förutsättningslöst projekt med Magnus bakom spakarna. Med tiden växte några låtar fram som kändes starka nog. I samma veva, drygt två år sedan nu, såg Jonas Wikström Seinabo sjunga live för första gången.

– En hel del bitar föll på plats när jag insåg att hon har något väldigt speciellt på scen också, inte bara i studion, säger han. Hon har ett enastående sätt att leverera en berättelse i form av en låt. Hon förmedlar en självklar styrka och pondus, och samtidigt värme och närhet.

Jonas gör ett försök att beskriva hennes röst närmare.

– Den besitter en kraft utan att hon behöver ta ifrån tårna. Den är så självklar och förmedlar till synes enkelt känslan i det hon berättar. Ord får innebörd. Att höra henne gör det också uppenbart hur mycket hon älskar att sjunga. Rösten speglar på många sätt hennes personlighet, som jag tycker väldigt mycket om.

Omgivet av ett gediget team som förutom Jonas Wikström och Magnus Lidehäll inbegriper labelmanagern Nina Nestlander samt låtskrivarna och producenterna Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Oskar Linnros kunde Seinabo Sey fokusera och till slut ge ut musik.

Så här i efterhand är hon glad att det har fått ta tid.

– Jag skrev »Younger« för tre år sedan. Jag borde kanske ha släppt en skiva redan då. Tekniskt och musikaliskt var jag kapabel. Jag visste hela tiden att så länge jag står på en scen funkar jag. Men livet har hela tiden kommit i vägen.

– Fast det hade aldrig gått så bra då som det gör nu. Jag hade aldrig orkat vara artist utan de personer som jag har runt mig nu. Det har tagit väldigt lång tid för mig att hitta fokus till att skriva. Att sätta mig ner och faktiskt göra det. Man kan glida omkring i Stockholm och vara halvbra på att sjunga. I den här stan går det att leva på myten om sig själv. Många duktiga svenska artister, speciellt inom urban musik, kör fast och står och trampar på samma punkt. Hade det varit ett tuffare klimat här hade jag säkerligen känt ett behov av att skärpa mig snabbare.

Dagen då vi ses erkänner Seinabo att hon bara några timmar tidigare varit på vippen att ställa in allting. Hon vill inget annat än att sova. Veckan innan var hon i Los Angeles och lider fortfarande av jetlag. Sedan hon kom hem har dygnen varit fulla av uppträdanden och jobb. Två timmars sömn per natt i en veckas tid börjar ta ut sin rätt.

Jag undrar hur det funkar för Seinabo rent praktiskt, då hon har ett rykte om sig att inte passa tider, ständigt tappa bort telefoner eller dröja med att svara på mejl.

– Nu har jag en telefon men tack gode gud går den inte att prata i, säger hon. Det bara skorrar i den. Jag hatar telefoner. Jag förstår inte kravet på att man måste vara kommunikativ och anträffbar direkt. Att ha andra som sköter den biten åt mig nu är på riktigt en av de bästa sakerna som hänt i mitt liv. Jag älskar människor och ser mig som en väldigt social person. Men relationer är också en av de grejer jag får mest ångest över. Att inte räcka till, inte vara tillräckligt närvarande. Fattar inte hur man kan jobba mycket och fortfarande ha ett aktivt socialt liv. Tidigare har jag haft mycket tid att hänga med kompisar så det är lite av en chockartad omställning för mig. Det känns lite sorgligt.

Blir du rädd att det går för fort?

– Jag är inte rädd men jag vet att gör jag inte en skiva som är bra kommer det inte fortsätta att gå bra. Det är fakta. Jag ska in i studion om en vecka och limma ihop allting som vi har jobbat på i tre år. Alla är överens om att »Younger«, »Hard Time« och »Pistols at Dawn« är bra låtar. Men det finns inte många sådana kvar. Jag kan säkert bli hemmablind. Men den här tiden nu fram till nyår är skräckinjagande.

– Samtidigt vet jag att det finns ingen sak som ett magiskt album 2015. Jag vill sjunga tills jag blir gammal. Vill inte ens tänka i termer av album utan bara skapa hela tiden. Avdramatisera det hela och släppa en EP nästa höst igen. Det måste inte vara monumentalt och slås på trumman varenda gång.

Även om Seinabo Sey har hittat ett fokus och medarbetare som drar åt samma håll har hon en nyckfull personlighet. Varje morgon påminner hon sig själv om vem hon är och vad hon vill för att inte låta dagens tycke och smak ta över alltför mycket. Särskilt när det gäller estetik. Hon nämner skilda artister som Beyoncé, Annie Lennox och Grace Jones som influenser.

– Jag är väldigt medveten om när jag plagierar någonting, omedvetet. Jag är väldigt allergisk mot det och kommer på mig själv i efterhand. Jag blir samtidigt irriterad på mig själv att jag tänker på det och inte bara känner att det är okej med alla kontraster, att försöka att bara vara. För det finns otroligt överdrivna krav på kvinnor att vi ska vara tydliga och lätta att förstå sig på. Vi ska vara som seriefigurer. Ingen är intresserad av att lära känna en komplex kvinna. Det är fucked up.

För tre år sedan pratade vi också om kraven på kvinnor, kroppsideal och stereotyper av kvinnliga soulsångare. Du ser otroligt bekväm ut i din kropp på scen, ännu mer än förut.

– Vad jag väger eller vad jag har för storlek – jag tänker inte ljuga – är något som jag tänker på varje dag. Det är ett ämne som har funnits i mitt liv sedan jag var liten. Jag är inte alltid bekväm med det. På P3 Guld hade jag en klänning utan armar. Det hade jag aldrig haft tidigare.

– Jag tycker det är svinjobbigt att stå på scen ibland. Men jag gör det som känslomässig beteendeterapi. Det är något som måste göras. Jag fejkar det för att vinna över mig själv, för att inspirera andra människor. När jag växte upp i Halmstad fanns det ingen som såg ut som mig som var häftig eller populärkulturell. Jag var ett ufo konstant. Nu hoppas jag att det på något sätt blir lite lättare för min lillasyster. Bruna människor måste börja synas mer överallt. Nu börjar jag se det mer som ett socialt experiment där jag försöker sluta bry mig helt, snarare vara helt cool med att ha på mig värsta lakanet. Sådana kläder har mina fastrar i Gambia. Ett stort tygstycke, bekvämt, fritt och fantastiskt.

– Jag behöver inte alltid ta kampen för alla kurviga eller bruna. I stället kan jag lägga tid på att skriva bra låtar. De gånger jag blir mest förvånad och glad är när det kommer fram små, blonda flickor till mig och säger att jag är cool. Det är uppenbart att de inte kan relatera till mitt utseende. Men kids i dag är världsvana, fattar allt. Det behöver inte vara Spice Girls längre. Det är grymt. Då kan jag känna att jag har åstadkommit något.