Självförakt och kärlekens makt

– Framgång? Det är som att gå vilse på en iskall tundra. Men just som du är på väg att frysa ihjäl råkar du plötsligt på en enorm hög med brinnande sopor. Du tänker först »åh, äntligen värme!« och kryper intill bråten. Men efter ett tag inser du att du måste bort från den här stinkande brasan. Åter beger du dig ut på tundran. Och innan du vet ordet av är du på väg att frysa ihjäl igen…

Det är inte direkt så att Josh Tillman formulerar sig som rockmusiker vanligtvis gör. Att jag hade hygglig förhandskännedom om detta gör faktiskt ingenting för att dämpa överraskningseffekten.

Nu är han inte fullt så tossig som en del vill ha honom till. Han är faktiskt människa. Ser en i ögonen. Är mån om att allt ska bli rätt. Men svarar inte som de flesta andra svarar, tänker inte riktigt som de flesta andra tänker – tänker ofta (minst) ett steg till. Han kan framstå nonchalant, avig och inte så lite narcissistisk men är samtidigt, understrykt av hans låtar, högst medveten om detta och lyckas för det mesta vända det till en fördel – eller i alla fall något användbart.

Yep, det är svårt att bli riktigt klok på honom. Vilket han givetvis trivs alldeles ypperligt med. Det passar den karaktär vi lärt känna som Father John Misty perfekt. Lika hundraprocentig som han är på att leverera oförglömliga textrader på skiva visar han sig vara öga mot öga. Han må prata släpigt i ett monotont röstläge – låter förresten inte helt olik Mark Kozelek – i sådan grad att det till slut nästan får en hypnotiserande effekt. Men den som lyssnar på vad han säger lär notera att det finns en tydlig tanke bakom allt han gör. I den mån det inte redan har framgått.

En grå och rätt rå London-tisdag en dryg vecka före jul befinner sig Josh Tillman på ett slamrigt lunchställe i Shoreditch för att ge intervjuer. Hustrun Emma, som han träffade i LA men numera bor tillsammans med i New Orleans, skymtar en bit bort i lokalen. Schemat är fullsmockat men den trettiotreårige sångaren, svartklädd och slarvelegant invirad i en grå halsduk, tar det med ett upphöjt lugn. Endast ljudnivån där vi sitter tycks störa honom. Flera gånger byter vi plats. Vi slutar på en bänk just utanför, huttrandes.

»When you want it the most, there’s no easy way out«. Innan vi knappt hunnit börja prata lutar sig Tillman ner över min telefon och sjunger med sin mest inlevelsefulla Céline Dion-imitation hennes 1999-hit »That’s the Way It Is«. »Don’t give up on your faith, love comes to those who believe it«. Delvis får det kanske tolkas som en sorts salut till den svenske journalist han just ska språka med, låten är ju skriven av trojkan Max Martin, Kristian Lundin och Andreas Carlsson. Men han gör det också av en annan anledning. En bra stund senare ska han återkomma till varför.

Sedan Josh slog igenom med »Fear Fun« för tre år sedan har det gjorts stor sak av att han efter avhoppet som Fleet Foxes-trummis 2012 började experimentera med droger, hängde med schamaner och rent allmänt släppte tyglarna. Vilket förde med sig att den traditionelle svårmodssinger-songwriter vi tidigare kände som J. Tillman försvann. Som Father John Misty gör han i stället fantasieggande, emellanåt storskalig och sardonisk popmusik med betydande drag av Randy Newman, Harry Nilsson, solo-Lennon.

På den nya inkarnationens nu aktuella andra album »I Love You, Honeybear« tar han ut svängarna än mer med grandiosa arrangemang och besjälade sånginsatser på parad. Även tematiskt är skivan ambitiös, komplex, mångbottnad. Det råder ingen tvekan om att Tillman i allt högre grad tar sig friheter med traditionen. Men också, alltmer avancerat och djupgående, skärskådar sina egna brister, den cyniska bransch han verkar inom och en amerikansk dröm på dekis. Till skivans tjusning hör det faktum att du som lyssnare inte vet vad som är lek och vad som är allvar. Det spelar kanske ingen större roll vilket som är vilket men vi är så vana vid att snabbt och lätt kunna definiera musiken vi hör att viss nervositet lätt sprider sig när gränsen är mer diffus.

– Ju mer du låter som en riktig människa, desto mindre låter du som en vanlig singer-songwriter, konstaterar Tillman. Eller så här: När du tänker på vad det begreppet egentligen betyder finns det inga regler att förhålla sig till. Men när du tänker på vad de flesta människor menar med »singer-songwriter« förknippar du det med musik som är privat, sentimental, miserabel. Ändå är riktiga, brutalt ärliga bekännelser väldigt sällsynta. Ta i stället en låt som »The Ideal Husband« [från nya Father John Misty-skivan], där talar vi bekännelse! Den har dock inga likheter med den gängse bilden av en singer-songwriterlåt eftersom en sådan förväntas vara självutlämnande på det där olyckliga viset.

Ändå höll du själv till i den fållan på en massa skivor.

– Nej. Jag avslöjade ingenting om mig själv på de där J. Tillman-plattorna. Det mest personliga jag skrev då var den allra sista låten på den sista skivan. I »A Seat at the Table« på »Singing Ax« erkänner jag att jag misslyckats med allt jag försökt göra. Texten går i stil med »I wanted to build a monument here/with my face in the dirt and my hands in the air/But no one came and no one cared/so I packed up my bricks and disappeared«. Någonstans längs vägen insåg jag att J. Tillman bara var ett alter ego, vilket irriterade mig. I många år var den personan någon jag ville vara. Men med tiden såg jag ett stort glapp mellan mitt verkliga liv och vad jag gav ut som J. Tillman. Det var bara eskapism, en fantasi, det lät inte ens som jag. Målet var bara att skriva så som jag föreställde mig att stora låtskrivare gör.

Varför blev det så, tror du?

– För att jag var ung. Skivorna var också känslomässigt uttömmande för mig. De var… Det här är intressant, jag har nämligen aldrig tänkt på det så tidigare men jag inser det nu. Nästan varje intervju jag gör börjar med att jag får frågan »Så vad ska jag kalla dig – J, Josh eller vad?« och därefter kommer »Jo, jag har ju läst om din religiösa uppväxt, vad har den haft för betydelse för din musik? Du kallar dig trots allt Father John Misty…«. Grejen är att med J. Tillman tänkte jag exakt likadant själv: »Jag har vuxit upp i ett strängt religiöst hem, vad betyder det för det jag gör?« Och jag kom fram till att det borde ha stor betydelse, att det tydligt skulle märkas på det jag skapade. Det tog tid för mig att vakna upp ur den oroliga dröm som var min barndom. Det var som att jag själv valde att ge den näring, och J. Tillmans musik var ett sätt att ta det till sin spets.

Josh Tillman ogillar att prata om sin barndom i en Washington DC-förort men har inte gjort någon större hemlighet av att den var »sluten« och något av ett trauma. Åren i dogmatiskt kristna friskolor präglades av tungotalande och anklagelser om att han, svårtämjd och hyperaktiv, var besatt av demoner. Tillvaron hemma, med en ofta frånvarande far och en ibland våldsam mor, präglades mer av tvång och skuld än av kärlek. All popkultur, såvida den inte kunde räknas som kristen, var förbjuden. Men han fick i alla fall ha ett litet trumset, om så mest för att få utlopp för sin energi. Och på nätterna, när föräldrarna sov, lyssnade han i smyg på radions alternativrockkanaler på låg volym.

– Där jag kommer ifrån var musik framför allt ett propagandaverktyg. Det fanns inget rebelliskt eller dekadent i den. Och själv funderar jag fortfarande på vad jag ska använda musik till. Just nu använder jag den mest för att berätta om mig själv, så ärligt som jag bara kan.

– Alejandro Jodorowsky [chilensk filmregissör, författare, filosof], för övrigt en av mina stora inspirationskällor, pratar ofta om att man förr eller senare måste använda sina talanger för att hjälpa andra. Nu tror jag få svenskar eller amerikaner håller med om det, vi lever trots allt i tider då det i parti och minut talas om »Poptimism«. [tillgjord röst] »Men hallå! Den här musiken är ju bara menad att underhålla, att dansa till.« Som om det vore det ultimata.

– Som liten brukade jag, stöpt i religion som jag var, ställa frågor i stil med »Vem skapades Gud av?« Vilket ju är ironi. Men den sortens frågeställningar finns fortfarande med i det jag gör. Det i särklass mest ironiska som jag har sjungit hittills är »Try not to think so much about/the truly staggering amount of oil that it takes to make a record« [från låten »Now I’m Learning to Love the War« på »Fear Fun«]. Det finns inget annat jag kan säga som bättre belyser min inre konflikt, mitt självförakt. För vad är meningen med det här? På vilket sätt kan musik rättfärdiga sin konsumtion av resurser? Av människors tid? Hur rättfärdigar jag det? Vad gör jag av det här? Handlar det bara om att fortsätta låta min fåfänga löpa amok ihop med alla mina kriser, eller kan jag de facto använda det här till något? Apropå det du sa om att jag förbryllar min publik verkar många se den låten som någon sorts ideologisk protestsång. Varför skulle man liksom annars sjunga om olja.

Finns det en motsvarighet på nya skivan, menar Josh, är det när han i »The Ideal Husband« sjunger: »Telling people jokes to shut them up«.

– Men egentligen finns det inga skämt. Allt är sant. Varje skämt är bara en spegelbild av människan som sa det. Samma sak med kärlek. Ingen kan prata om kärlek utan att prata om sig själv.

Efter åtskilliga turer lyckades Josh Tillman, vars kontakt med föräldrarna i dag är ytterst sporadisk, lämna barndomshemmet i de sena tonåren. Ivrig att komma i gång med musik flyttade han till Seattle, där folksångarfavoriten Damien Jurado höll till (eftersom denne är kristen hade hans musik släppts över trösklarna till Tillmans pojkrum). Jurado blev också något av tidig mentor för den unge kollegan och tog med honom ut på turné. Killen som inte trivdes med sitt dopnamn Joshua och alla dess bibliska konnotationer valde som artist att kalla sig J. Tillman. Efter två CD-R-släpp kom ett halvgenombrott 2006 när franska altcountryetiketten Fargo gav ut hans första officiella album »Minor Works«.

– Jag fick kontakt med Josh via Jesse Sykes, en annan Seattle-artist i mitt stall, säger Fargo-bossen Michel Pampelune. Jag gillade hans röst, tempot i hans låtar, den ljuva melankolin. Något av Fargos specialitet är deprimerande singer-songwriters, så han var perfekt för mitt bolag! Skivans försäljningssiffror var blygsamma men ändå okej med tanke på att det var hans första släpp i Europa. Det krävs i regel några skivor för att etablera en artist.

– Sedan hörde Simon Raymonde [på engelska skivbolaget Bella Union] av sig. Han sa att han var ett fan och ville ge ut albumet i Storbritannien. Jag kände att jag nog inte kunde göra mer än jag redan hade gjort för skivan, så jag rekommenderade Simon att prata med Josh om ett samarbete. Dessutom var jag inte lika förtjust i nästa skiva som jag hade fått höra.

Efter »Minor Works« följde ytterligare fyra J. Tillman-släpp, varav åtminstone »Vacilando Territory Blues« och »Year in the Kingdom« rönte hygglig uppmärksamhet. I höjd med släppet av sistnämnda pratade Tony Ernst med honom till Sonic #49: »Jag har gjort flera usla val, släppt flera usla låtar och album, men jag vill dokumentera min musikaliska gärning«, sa Tillman då. Kort dessförinnan, när han parallellt med en stapplande musikkarriär var mitt uppe i ett kneg som byggjobbare, hade han värvats till ett av världens vid tidpunkten hetaste band. Harmonistarka folkrockarna Fleet Foxes behövde en trummis. Nu behärskade Josh mer än så – han kunde också, som han uttryckte det i Magnet, »sing like a motherfucker« och »even had a beard. It’s like I was genetically engineered to be in that band«. Han kom med 2008 när gruppen hade gjort klart det som blev det tokhyllade, storsäljande och självbetitlade debutalbumet, och stod i färd med att ge sig ut i världen. Josh spelade på uppföljaren »Helplessness Blues«, tjänade bra med kosing och var ett tag ihop med sångaren Robin Pecknolds syster Aja, som med tiden också kom att fungera som bandets manager. Ändå kände han sig aldrig vidare delaktig i vare sig gruppens framgång eller skapandeprocess.

Många förvånades när Tillman 2012 hoppade av, less på den dåliga stämning som omgav Fleet Foxes. Lika mycket hade han gått in i väggen på den allvarstyngda tradition han verkat inom som soloartist. Josh ville inte längre leva upp till en förlorarromantiskt rotad idé om vad han skulle vara, han ville börja släppa ut… sig själv.

Tjugosju år gammal drog han till Hollywood och skapade i likhet med en del andra som provar lyckan i drömfabriken en ny persona; i det här fallet den burduse, utlevelsefulle och livsnjutande sanningsbarden Father John Misty. »I never liked the name Joshua and I got tired of J«, som han sjunger i en låt. Hur som helst uppenbart frigjord, förlöst från alla hämningar. På »Fear Fun« kom han ut som depraverad dandy inbäddad i en grandios Laurel Canyon-dröm till ljudbild. Låtar som »Funtimes in Babylon«, »Nancy from Now On«, »Hollywood Forever Cemetary Sings« och »I’m Writing a Novel« blev omedelbara favoriter hos en allt större fanskara.

Jonathan Wilson, medproducent både på första och nya Father John Misty-skivan tillika allmän LA-scenprofil som jobbat med alla från Jackson Browne och Erykah Badu till Roy Harper och Lana Del Rey, minns första mötet med Josh:

– Till att börja med: han är väldigt speciell, väldigt begåvad. Vi träffades i samband med en Will Oldham-spelning. Josh var där, lite full i fan. Jag kommer ihåg att jag tänkte: »Vem är den här snubben? Han verkar galen.« Det här var innan han blev Father John Misty. Han hade precis flyttat hit, tror jag. Hade ingen flickvän. Precis börjat om på ny kula.

– När jag sedan fick höra hans låtar blev jag helt knockad, fortsätter Jonathan Wilson. Jag fattade med en gång att jag ville spela in honom. Det var spännande att vara med om hur albumet och hans persona växte fram.

– Jag ska inte säga att det var en chock att det gick så bra för skivan, för den är fantastisk, men… holy shit. Första spelningen här i stan var på en oansenlig liten klubb. På slutvarvet för samma skiva fyllde han ställen med kapacitet på tretusen pers. Att det går så snabbt sker inte precis jämt.

– Förklaringen står nog att finna i hans melodier och texter. Just som man tror att publiken inte längre bryr sig om subtiliteter och nyanser får man svar på tal – ett exempel på det är responsen på Father John Misty. Hans låtar vimlar av kluriga underfundigheter som det har visat sig att folk faktiskt hittar, fattar och älskar. Vi ska inte heller förbise scenshowen. Exakt vad man får uppleva varierar från kväll till kväll men oavsett börjar det anta smått legendariska proportioner.

Michel Pampelune, som har fortsatt att följa och emellanåt träffa Josh, blev som många andra överraskad av Father John Mistys musik och mottagande.

– Det finns en gräns för hur långt man kan ta »cry in the beer«-konceptet, det kan bli tröttsamt i längden – inte minst för artisten själv. På ett väldigt smart sätt återuppfann Josh sig själv. Jag är imponerad av att han vågade ta det steget. Jag är glad att det har gått så bra för honom.

På »I Love You, Honeybear« tas allt det bra och unika med föregångaren ett steg längre. Det är utan tvekan hans mest fulländade verk hittills. Speciellt texterna är magnetiska. Det är svårt att komma på någon låtskrivare på den här sidan av Leonard Cohen som med sådan avväpnande symbios av charm och arrogans kan slunga ur sig den ena oförglömliga scenen, psykoanalysen eller ömhetsbetygelsen efter den andra. Från hans teatraliskt perfekta nollställdhet i den dräpande uppgörelsen »Bored in the USA«, med pålagt publikskratt, till den köttsligt ångande »When You’re Smiling and Astride Me«, som ingalunda utvecklas till vad den initialt utlovar, andas skivan total hängivelse till hantverk och helhet, total kontroll på vad den vill åstadkomma.

– Några procent av det är låtskrivarteknik, säger Josh. Några procent handlar om att tygla lyssnarens förväntningar. För visst går en del ut på att ge lyssnaren ett visst mått av vackra, vemodsfyllda, uppriktiga stunder. Samtidigt hatar jag sentimentalitet. Alltid gjort. Icke alls ovanligt när jag säger det är att folk drar slutsatsen att jag är en känslokall människa, när jag i själva verket är motsatsen. Sentimentalitet är bara exploatering av äkta känslor. De flesta artister som skriver en rad som »Love is beautiful« skalar bort allt som inte styrker den tesen. Själv försöker jag behålla allting, även om det så råkar utmynna i obekvämligheter. Ta »When You’re Smiling and Astride Me« där de tre första verserna håller sig inom det konventionella; »I’d never try to change you«, »I love you as you are«, och så vidare. Men i den senare delen, där jag, efter att ha sjungit »I’ve got nothing to hide from you«, räknar upp saker som »Kissing my brother in my dreams or finding God knows in my jeans« eller »You see me as I am, it’s true/the aimless, fake drifter and the horny, man-child, mamma’s boy to boot«, det är kanske inte så vanligt förekommande i poptexter. [skratt] Och det är antagligen just sådant som ligger till grund för reaktionen »skämtar han eller inte?«. Men jag skämtar inte för fem öre. Bara för att det är bisarrt betyder det inte att det är kul.

– Många kommer säkert skratta åt nya skivomslaget, tycka att det är löjligt. Och på ett sätt är det så klart löjligt att avbilda mig själv som en bebis vid en gudinnas bröst. Det är absurt. Men det är också sant. Den som ger sig in i ett förhållande blir i många avseenden ett barn igen. Saker som avundsjuka, nöd, småsinthet, tendensen att avguda kvinnan och att se på henne som ett heligt väsen snarare än en mänsklig varelse, allt det gör sig åter påmint. Skrattar lyssnaren åt det säger det mer om personen ifråga än vad det gör om mig.

– Likadant med »Bored in the USA«. Strax innan den släpptes på singel åkte jag ut på en kort soloturné där jag framförde låten. Ingen hade alltså hört den tidigare. Ändå skrattade publiken på exakt samma ställen som det pålagda skratt vi använder oss av på inspelningen. Ett groteskt skratt, ett groteskt ljud.

Vad fick dig att vilja ta med det?

– Av alla möjliga högtravande anledningar men amerikaner använder sig ofta av skratt för att neutralisera eller släta över idéer som är obekväma, hotfulla eller vad det än kan vara. Och i viss mån handlar låten om att försöka bedöva smärtan från en själsdödande tillvaro med oavbruten förströelse. I ursprungsmixen hade jag tagit med en massa Iphone-signaler men skivbolaget reste invändningar: »Vi tror inte att vi mäktar med att bli stämda av Apple.«

Skulle man kunna kalla nya plattan en skiva om kärlek?

– Jag vet inte. Först och främst är det en skiva om mig. Och kärlek var det som hände i mitt liv just då. Även om jag nästan hellre benämner det »intimitet«. Kärlek är ett så laddat ord. Vad man än kallar det gör skivan knappast reklam för det. Den säger aldrig att kärlek är lösningen. De flesta som lyssnar kommer säkert tänka: »Om det där är kärlek vill jag inte vara med!«

– I går kväll kollade jag på ett Behind the Music-avsnitt på VH1. Det handlade om Céline Dion, vars låt jag ju sjöng för dig tidigare: »Don’t give up on your faith, love comes to those who believe it«. Och när jag hörde den låten tänkte jag: »Vilket jävla skitsnack.« Ingen ska »tro på kärlek«. Det är inte så att kärlek existerar där ute. Kärlek är något du måste skapa. En av människans mest otroliga egenskaper är att vi, med våra enorma hjärnor, har intelligens nog att skapa vår egen verklighet. Samtidigt som vi är tillräckligt dumma för att undgå att inse när den inte är äkta, så att säga.

– Med detta sagt vill jag inte förringa människors ensamhet. Ensamhet är väldigt mycket på riktigt. Det är hemskt. Människor behöver kompanjoner. Vi är inte ämnade att vara isolerade.

Var det så att succén med förra skivan gav dig ett självförtroende du hade nytta av denna gång?

– På sätt och vis. Fast »framgång« är så relativt. Det var ingen massiv hit. Men jag märkte att det var lätt att vaggas in i tankar som »Hur ska jag göra för att få spår 1 på den här skivan att bli mer likt spår 1 på förra skivan? Då kommer allt att lösa sig.« Det var lite otäckt att komma på sig själv med att tänka i sådana banor.

– En annan smärre kris utbröt när Emma en dag uppmanade mig: »Du kan väl bara låta de här låtarna vara vackra.« Jag var nämligen rädd för att släppa taget om det lite syrliga tilltal som funkade så bra senast. Men jag ville inte heller förminska min upplevelse med Emma genom att uteslutande ägna mig åt fyndigheter. Där fanns en konflikt. Det tog ett tag innan jag hittade rätt.

– Nu tycker jag att jag har ett visst självförtroende, men jag vet inte om jag hade det när inspelningen påbörjades. Det krävs ett visst mod för att ta kål på heliga kor. Psykedeliska droger är ingen lösning. De måste bort. J. Tillman var en annan helig ko som jag behövde få undanröjd. Förr eller senare kommer det en dag då jag även måste döda Father John Misty.