Han som gav oss mod

Det är för jävligt att växa upp. Inget fängelse har galler av mer välsmitt järn än ungdomen. Och i detta elände ska man försöka forma en personlighet och bli människa. Då krävs det mod, och mod är inte det enklaste att frammana, men som tur är finns det de som går i första ledet och deras mod lyser upp landskapet likt en fyrbåk.

I går dog David Robert Jones. Han blev sextionio år gammal. Som David Bowie förvandlade han världen och ingöt mod och övertygade kids om att det var okej att vara sig själva och se ut om man ville. Världen har förlorat en fyrbåk.

Hela dagen i dag har jag läst runor över Bowie. Den ena skarpare än den andra. Och min Twitter- och Instagram-feed är fylld av artister från alla genrer – Mark Eitzel, Tracey Thorn, Pharrell Williams, Iggy Pop – som hyllar och uttrycker saknad. Den här korta eulogin är ingen karriärgenomgång, bara ett litet tack från den jag en gång var: en tanig, osäker, självhatande femtonårig outsider från sydöstra Malmö.

Hur det är att vara kvinna vet jag mycket lite om. Det är gissningsvis etter värre än att vara man, men den texten får någon annan, förhoppningsvis en kvinna, skriva. Att växa upp som man i en trång och efterhängsen maskulinitet vet jag däremot allt om. Min största bedrift här i livet är att jag överlevde den kalla korridor dit jag var förpassad på grund av mitt kön.

Det hade aldrig gått utan musiken. Det är oerhört så stark kraften hos musiken är. Den får en att uthärda de oresonliga kraven, de ovanifrån påtvingade attributen, handdukspisksnärtarna, de misogyna resonemangen, anspråken på styrka och plikt. Kärleken ska vi bara inte tala om. Me Tarzan, you Jane. Jag hatade att växa upp, jag hatade att formas till man.

Och där stod David Bowie, han kom från botten (ja, från Brixton i södra London, men det är ungefär samma sak), han brydde sig inte om vad andra skällde honom för, han lekte med den där förbannade maskuliniteten och rocken var aldrig lika heterosexuell och svintråkig igen.

Jag var aldrig något stort fan av David Bowie. Har aldrig älskat honom så kompromisslöst som jag gjort med andra. Det är nu inte heller det viktigaste. Jag har haft personer i min absoluta närhet som älskat honom och jag har alltid kunnat snegla åt hans håll och hämta kraft och inspiration.

Det finns en viktig poäng i att det inte är den störste Bowie-dåren på Sonic-redaktionen som skriver den här texten. Så pass betydelsefull var han alltså, att även lite mer perifera åskådare fick hjälp att överleva.

Ingenstans gör populärkulturen en större insats än när den hjälper till att flytta gränserna för hur man får vara som människa, för hur man får leva sitt liv. Jag undrar om Bowie själv någonsin förstod hur många unga pojkar och flickor han räddat undan psykofarmaka och självmord.

Det går att se David Bowies bomärke över hela det populärkulturella spektrumet. Varenda missanpassat mobboffer som tagit revansch via konsten de senaste trettio åren har The Thin White Duke att tacka. I samma sekund som jag nåddes av dödsbudet kom jag att tänka på Young Thug, USA:s störste rappare just nu. Samma obevekliga vilja att inte låta en cementerad hegemoni av maskulinitet råda över en. Samma lekfullhet inför mansrollen. Och samma sneda leende inför en till stora delar förvirrad publik. Det går att hitta tusentals andra exempel, jag valde bara det som kom till mig först.

Jag har sett Bowie live några gånger. Första gången, på Ullevi 1983 med drygt sextiotusen andra, drabbades jag hårdast. Jag minns att han såg obegripligt och ouppnåeligt cool ut och att han spelade alla hitsen: »Heroes«, »Life on Mars?«, »Young Americans«. Jag var sexton år och det var tungt att leva, men jag minns att jag tänkte efter konserten att det nog ändå ska ordna sig, att det nog ändå ska bli bra.

Hösten 2014 intervjuade jag Nile Rodgers – Chics grundare och en av de stora amerikanska popikonerna – på scen här i Malmö. Vi käkade lunch innan och hängde en stund. Det var så klart nervkittlande. Jag pumpade honom på anekdoter om Madonna, Diana Ross och »Rapper’s Delight«. Men mest av allt ville jag höra stories om David Bowie. Nile berättade skrattande att Bowie alltid tilltalade honom »Nile, darling«, men sedan blev han med ens allvarlig och konstaterade att »Let’s Dance«-perioden antagligen var hans livs viktigaste. Sedan sa han, och det här tycker jag summerar David Bowies gärning så gott som något:

– Han hjälpte mig, han förändrade mig. Han förvandlade mig.