Steget före nuet

Vi sitter i en liten konferensskrubb på Hotel Diplomat i Stockholm. PJ Harvey är klädd i svart, presenterar sig som »Polly« och svarar på mina frågor så att det nästan låter som att hon läser innantill. Som om hon vore rädd att spilla några onödiga ord. Den brittiska sångerskan är verkligen extremt artig, men ändå precis så onåbar som en rockgudinna ska vara: hon har en så stark integritet att den liksom tycks genomsyra hela hennes kroppsspråk.

Kanske är det därför Polly Jean Harvey under sin tjugoåriga karriär lyckats odla ett så kompromisslöst konstnärskap att hon med brutal uppriktighet kan sjunga om hur »soldiers fall like lumps of meat« och ändå behålla sin position som storsäljande artist. Eller så beror det på att hon alltid jagat vidare från ett uttryck till nästa och ständigt lyckats återuppfinna sig själv utan att förlora känslan för det där makabra.

Nittiotalets musikaliska råhet har med tiden fått en mer salongssofistikerad framtoning, men hennes berättelser fortsätter att skava. Med sitt åttonde album »Let England Shake«, som kom i början av året, tar hon sats från sydkustens vita kalkstensklippor, landar mitt på slagfältet och fantiserar sig in i rollen som krigskorrespondent. En rapportör som vågar ruska om sitt eget hemland – ett sedan imperialismen skuldtyngt England med »bitter eftersmak« – och samtidigt reser frågor som är angelägna för oss alla.

PJ Harvey är inte den sortens artist som anser sig sitta inne med några svar. Ändå är hennes tankar om det egna låtskrivandet omöjliga att separera från hur hon ser på världen och ett ovanligt omskakande år.

För mig som vuxit upp med din musik var 2011 året då dina låtar blev mer uttalat politiska och socialt engagerade. Vad beror det förändrade perspektivet på?

– Jag skulle aldrig kalla mig för en självbiografisk låtskrivare, även om jag tror att jag ofta blir betraktad så. Men för mig som kreativ skribent skiljer sig det sätt som jag närmat mig »Let England Shake« på inte så mycket från tidigare skivor i det att jag alltid använt en karaktär, olika berättarstilar, intriger och historier som verktyg för att utforska de idéer som jag för tillfället är intresserad av.

– Jag har alltid varit djupt påverkad av vad som sker i världen omkring mig och vad som händer politiskt, men jag visste att det skulle vara ett svårt ämne att ta sig an i låtar. Det verkade riskabelt att försöka skriva de där låtarna innan jag kände mig redo eftersom jag tror att det krävs stor språkskicklighet för att hålla rätt balans. Annars slutar det med att man skriver typiska protestsånger som är dogmatiska eller talar om för en vad man ska tycka och tänka. Jag ville hellre göra ett betydligt mer subtilt, mer ambivalent album och var tvungen att vänta tills jag var en tillräckligt skicklig låtskrivare för att kunna åstadkomma detta. Och det är först på senare år som det känts möjligt för mig eftersom jag nu har mer erfarenhet och därför att jag ägnat en lång period åt skrivandet, läst på och lagt ner mer arbete.

Vad har varit den viktigaste händelsen för dig under 2011?

– Att »Let England Shake« släpptes har naturligtvis dominerat större delen av mitt år. När man som artist arbetat med ett album i ett antal år – i mitt fall tre år före utgivningen – är det en rätt stor händelse.

– Det har förstås också hänt en massa annat som haft lika stor betydelse, fast mycket av det är privata angelägenheter som jag inte vill gå in på här. Men utifrån ett jobbperspektiv är det lanseringen av den här skivan, att se den växa och förändras i takt med den snabba händelseutvecklingen i världen. Allt det här flyter på något sätt samman i mina tankar. Sådant som upploppen i Storbritannien, eller omvälvningarna i Mellanöstern, vad som precis har hänt i Libyen med Khaddafi – alla dessa händelser känns lika viktiga just nu.

Du tilldelades också den prestigefyllda utmärkelsen Mercury Prize i år för andra gången…

– Ja, det var onekligen en fantastisk händelse för mig. Jag såg det inte som särskilt sannolikt, speciellt inte med tanke på att jag fick priset för tio år sedan. Att en skiva som »Let England Shake«, mot bakgrunden av vad som händer i vår värld på ett större plan, fick den sortens erkännande i mitt eget hemland England är hoppingivande. Jag ser det som ett gott tecken.

När du förra gången vann Mercury Prize – den 11 september för precis tio år sedan – tog tillvaron en väldigt dramatisk vändning i och med terrorattackerna i USA. Har du några särskilda minnen från den dagen?

– Ja, jag befann mig i Washington DC där vi kunde se Pentagon brinna från fönstret i vårt hotellrum, så det var en overklig och chockerande dag – precis som jag tror att det var för alla andra. Att samtidigt vinna det priset förstärkte den surrealistiska upplevelsen eftersom jag mottog utmärkelsen per telefon i Washington medan själva utdelningen ägde rum i London och allting överskuggades av betydelsen av det som inträffade den dagen.

Tidigare nämnde du upploppen i Storbritannien och när man ser tillbaka på det som hänt i ditt hemland låter »Let England Shake« nästan som en förutsägelse. Anade du vad som skulle ske?

– Nå, jag skulle inte kalla det en förutsägelse, men det som har hänt i England på sistone kom inte som någon överraskning. Jag såg det mer som en tidsfråga. Det är så många fundamentala saker som är fel i samhället. Det var en gnista som bara väntade på att fatta eld. Men när jag arbetade med skivan hade jag ingen föraning om vad som skulle hända.

Du beskrev upploppen och upproren som en del av din personliga upplevelse av 2011. Men vad tycker du att en artist har för roll i allt det här?

– Det är alltid upp till den enskilda artisten eller enskilda individen. Jag kan bara tala för mig själv och min position eller roll förändras hela tiden i takt med att jag själv utvecklas och förändras. Jag måste bara fortsätta omvärdera den. Mitt ansvar ligger i att vara uppriktig mot det som jag känner en dragning till för stunden och försöka svara på ett ärligt sätt. Om det innebär att skriva ett helt album fullt av humorlåtar, då gör jag det. Eller om det betyder att göra ett album som handlar om krig – för att det just då påverkar mig djupt – då blir det så.

Apropå krig, »Let England Shake« berör historiska slag, från första världskrigets Gallipoli till dagens Afghanistan. Varför är det viktigt att se tillbaka på tidigare konflikter?

– Det är intressant. »Let England Shake« påbörjade jag med ambitionen att främst koncentrera mig på våra samtida krig som just då var Englands inblandning i Irak och Afghanistan. Men jag insåg snabbt att jag för att förstå bakgrunden till hur vi uppfattas där var tvungen att gå tillbaka i historien och ta reda på hur vår relation med de här länderna har sett ut i det förflutna. Det ledde mig helt naturligt till första världskriget. Man kan gå ännu längre tillbaka i tiden, men när jag väl kom till första världskriget hade jag redan skrivit material nog för ett album. Så jag kom alltså på avvägar från min ursprungliga plan. Men, återigen, så är det alltid. Inför ett album stakar jag ofta ut en specifik färdväg som jag tänker utforska och jämt och ständigt hamnar jag på ett sidospår för att något annat område intresserar mig mer. Jag blir så exalterad att jag bara måste följa det spåret.

Internet och sociala medier spelade en stor roll i samband med upploppen och upproren i år. En fras som »Jag twittrar, alltså finns jag« har nästan blivit en modern sanning. Hur ser du på allt det här?

– Jag tycker att det finns för och emot. Mycket positivt har vuxit ur den större känsla av samhörighet och makt som människor upplever genom internet. Vi har sett vilken kraft det tillför och hur användbart det är för att samla och organisera människor. Det har blivit särskilt tydligt i samband med revolterna i Mellanöstern. Så det kan vara en bra sak, men det finns också baksidor. Om vi förlitar oss för mycket på virtuell kommunikation kan det få negativa följder för hur vi kommunicerar med varandra i verkligheten, face to face.

– Samtidigt är det ännu så nytt. Mycket kommer att rättas till med tiden. Även jag försöker hitta en balans som känns rätt för mig och det jag skapar för att kunna använda de här nya kommunikationsverktygen, utan att förlora de gripbara egenskaper som jag älskar med musik: att hålla en vinylskiva i handen, titta på omslaget och känna på det. Allt det här är fortfarande väldigt viktigt för mig. Samtidigt kan jag inte bara hålla fast vid sådant, utan jag vill också ta till mig och använda de nya möjligheter som finns.

Album har blivit appar för Iphone, dagstidningar har anpassats för läsplattor och människor förväntar sig att musik ska vara gratis att ladda ner eller lyssna på i Spotify. Vad händer med dig som artist i vår digitala tidsålder?

– För närvarande är det väldigt svårt för många artister. Situationen håller på att bli ohållbar inte bara för låtskrivare utan för alla författare och även filmskapare. För såvida vi inte kan tjäna vårt uppehälle, det vill säga få betalt för vad vi gör, kan vi inte heller fortsätta.

Vad tycker du vore en bra lösning?

– Jag är inte rätt person att fråga. Det finns så många invecklade tekniska aspekter att ta hänsyn till. Jag anser bara att det måste finnas ett sätt att komma överens om ett rimligt pris för konsumenten och en rimlig ersättning till den person som skapat verket så att båda blir nöjda. I nuläget är det massor av konstnärligt arbete som ingen betalar för. Eftersom jag varit i branschen i tjugo år har jag förmånen att befinna mig i en situation där jag kan leva på vad jag tidigare tjänat in. Men om jag vore en ung artist som slog igenom nu skulle jag inte kunna överleva om jag inte fick in pengar från skivförsäljningen. Så det här kommer att bli ett problem om ingenting görs.

I samband med jordbävningskatastrofen i Japan tidigare i år såg vi att dagens teknik kan vara väldigt sårbar. Är det någonting du som artist tänker på i den här spänningen mellan det moderna och traditionella?

– Jag är definitivt medveten om det… Det var väl rätt nyligen som [mobiltillverkaren och nätoperatören] Blackberry låg nere i tre dagar och ingen kunde skicka meddelanden. Jag inser att sådant kan bli vanligare i framtiden, särskilt om terrorism får ett större genomslag på nätet – vilket jag tror att det kommer att få. Så det är spännande tider vi lever i. Allting sker så snabbt. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända härnäst. Allt skulle kunna krascha när som helst. Då skulle vi kanske tvingas börja om från början och det skulle också vara väldigt spännande.

Vad är det viktigaste för att behålla sin relevans som artist i dag?

– Att göra ett bra jobb. I slutänden handlar allting om kvalitet. Man kan ha hur många högteknologiska prylar som helst som kan göra både det ena och det andra, den högsta bildupplösningen eller vad som helst. Men om man inte har någonting av kvalitet och hållbarhet att visa upp, då har man ändå ingenting. Så allting handlar om att göra ett bra jobb och det kräver massor av tid, mycket omtanke och stor hängivenhet. Man måste arbeta hårt för att åstadkomma någonting bra. Det finns ingen genväg.

På nya skivan finns samplingar av äldre låtar. Du leker till exempel med melodin till The Four Lads femtiotalshit »Istanbul (Not Constantinople)«. Hur kommer det sig?

– Det föll sig naturligt när jag arbetade med skivan. Om jag snubblade över ett musikstycke som på något sätt samspelade med en låt jag arbetade på smälte de på ett eller annat sätt ihop. Det gick till på samma sätt som när låtar kommer till: genom att man är medveten om sin omgivning. Man lyssnar, håller ögonen öppna, doftar och smakar på allting som fyller det ögonblick man befinner sig i. Det är så de här sakerna uppstår, genom att man är uppmärksam på den värld man lever i.

En trumpetrevelj smyger sig in i otakt på spåret »The Glorious Land«. Kan man på något sätt förändra maktbalansen i låtar?

– Ja, det är klart att man kan! Det går att åstadkomma massor med väldigt enkla, subtila medel som detta, man kan verkligen träffa en öm punkt som öppnar upp en hel värld av betydelser. Det är det som är så underbart med att skapa och experimentera med ljud. Ibland säger det så mycket mer än ord.

PJ Harvey på skiva

Dry
Too Pure, 1992
6

Den hyllade debuten är långtifrån PJ Harveys konstnärliga höjdpunkt. Men redan här har hon etablerat ett omisskännligt mörkt och vridet rocksound, om än fortfarande med både Patti Smith och nittiotalets mer kommersiella alternativrock som uppenbara referenspunkter. »Gonna take my hips to a man that cares«, briserar hon och visar att det personliga är minst lika politiskt som något annat.

Rid of Me
Island, 1993
7

Jämfört med den punkbluesiga debuten är uppföljaren råare och mer aggressiv – närmast psykotisk – med en distad elgitarr i centrum. Hör bara hur PJ Harvey fullständigt kör över Bob Dylans »Highway 61 Revisited«. Samtidigt framstår låten »Legs« faktiskt som en skramligare förlaga till dagens stillsammare sound. Texterna har tolkats feministiskt, något som sångerskan själv har avfärdat.

To Bring You My Love
Island, 1995
8

PJ Harvey har ofta vänt ut och in på känslorna med en sådan övertygelse att många tolkat hennes texter som självupplevda – även om de råkar handla om att dränka ett barn, som i »Down by the Water«. »To Bring You My Love« brukar betraktas som Harveys verkliga genombrott och bygger till stor del på ett bibliskt bildspråk, men är också inspirerad av fotojournalisten Walker Evans bilder och amerikanska sydstatsförfattare.

Is This Desire?
Island, 1998
9

Den gitarrdrivna rocken får stå tillbaka till förmån för ett mer experimentellt sound med stundtals atmosfäriska ljudkulisser och viskande sång. PJ Harveys vackraste nittiotalsskiva mejslar ut humörsvängningarna med keyboard, bas och elektronik. Albumet lär också vara sångerskans personliga favorit.

Stories from the City, Stories from the Sea
Island, 2000
9

Belönad med Mercury Music Prize 2001 och PJ Harveys mest lättillgängliga skiva hittills, men inte mindre omskakande för det. »But I wanna’ pistol in my hand«, sjunger hon redan i öppningsspåret. Albumet tar fasta på spänningen mellan storstadslivet i New York och den engelska landsbygden med ett rakare, sexigare sound: från drömsk pop till ursinnig rock.

Uh Huh Her
Island, 2004
6

En skiva som går tillbaka till rötterna, med en annan närhet och intimitet än den storsäljande storstadsskivan innan. En stor del av materialet spelades in i all enkelhet på fyrkanalig portabandspelare. Soundet är stundtals i kantigaste laget, men det krävs onekligen mod för att ägna ett helt spår åt ljudet av skriande måsar.

White Chalk
Island, 2007
9

Närmast pryd pianoplatta som utforskar den inre monologen inspirerad av ryska, mer psykologiskt orienterade författarskap. Rösten ligger ofta i ett högt register, eteriskt svävande i närheten av Kate Bush. På omslaget poserar PJ Harvey i kusligt vitt och visar att även den mest salongssofistikerade framtoning kan gå hand i hand med gastkramande skräckromantik.

Let England Shake
Island, 2011
10

Inre demoner har ersatts av historiska slag, från första världskrigets Gallipoli till dagens Irak. Men vad som på pappret framstår som konfrontativ retorik landar mot ett mjukare sound med specialstämd autoharp (ett slags cittra) och lättvispade trummor som avväpnar slagfältets våldsamma ögonblick. »Let England Shake« är den viktigaste, mest poetiska och komplexa skiva PJ Harvey någonsin gjort.

PJ Harvey har även släppt två album – »Dance Hall at Louse Point« (1996), »A Woman a Man Walked by« (2009) – ihop med mångårige radarpartnern John Parish, samt gett ut samlingsskivorna »4-Track Demos« (1993) och »The Peel Sessions 1991-2004« (2006). Hon har också gästat på album med bland andra Nick Cave & The Bad Seeds, Giant Sand, Tricky, Sparklehorse, Mark Lanegan och Marianne Faithfull.