Framtiden är här






Det som väntar runt hörnet. En smärre omdaning av musik, musikbransch och musiklyssnande. (Ur Sonic #85, november 2015.)

Under året som gått har just det där som jag, och många, många andra, jobbat för så länge bara lossnat.

2015 års musikscen har präglats av jämställdhet och feminism. Zara Larssons fuck yous, mängden utgivna album med kvinnliga avsändare och erkännandet av Tove Los internationella låtskrivarstatus under musikförläggarnas prisutdelning. Det är bara några exempel. Genom popen har feminismen blivit lika mainstream som en boybandkonsert. (Jag såg för övrigt horder av små trettonåringar i feministtröjor på en The Fooo Conspiracy-spelning i Globen.) Och tack vare att det blev mainstream med feminism har popsektorn mer eller mindre – beroende på vem hen är och vilken position hen har – tvingats anpassa sig efter det.

Nästa år fortsätter den här utvecklingen. Man kan säga att om 2015 var året för den stora förändringen är 2016 års tolv månader avsedda för implementering. För även om det är otroligt mycket kvar i det feministiska förändringsarbetet inom popen tror jag att det nya året kommer att handla om att föra in nya perspektiv.

 

Vi har redan börjat se dem. Ett exempel är Drakes superdupermegahit »Hotline Bling« som fick genomgå en avslöjande »gör om mig« i unga artisten Ceresias händer sent i höst. Med små justeringar i texten sjunger hon låten ur »tjejens« vinkel. Och vips blottas den trötta sexismen och fantasilösa kvinnobilden som Drake målar upp i sin självömkande version. Den ligger där till allas beskådan och gör nytta.

I Sverige gjorde låtskrivaren och sångaren Iman ett liknande projekt när hon satte sig ned med penna och block och sex amerikanska låttexter och videor. Hon lyssnade och analyserade hur kvinnorna framställdes i texterna, i låtar från stjärnor som Justin Timberlake, Nicki Minaj och One Direction. Och nej, ingenting är tyvärr direkt chockerande i att kvinnor alltid beskrivs som passiva, söta och omedvetna.

Men Imans närmast akademiska studie över hur manliga låtskrivare sätter orden i munnen på både kvinnor och män i popens översta skikt pekar ut en tröttsam slentrianhistoria och världsfrånvänd norm. Och det är just den som kommer få se sig om efter ett nytt område att förpesta under 2016.

För Iman skrev »Sugar Deluxe«, sin första singel i eget namn och en låt där hon höjer en spegel och skickar texten tillbaka. I låten besjunger Iman snubbens kurvor och försäkrar honom om att han inte behöver känna sig blyg. Samma tanke om tonalitet och textinnehåll hade hon när hon skrev Zara Larssons bästa låt hittills, »Lush Life«. Låten skulle inte handla om att Zara var ledsen för att någon dude dumpat henne. Nej, Iman satte sig i låtskrivarstudion tillsammans med ett gäng andra och skrev en låt som handlar om att Zara äger – det gör hon ju. Låter lätt som en plätt och alldeles självklart.

Detta är vad som väntar runt hörnet. Framgångsrika brudar som Tove Lo finns som förebilder och krattar gången åt ett växande sällskap som står och väntar i den motande grinden. Och alldeles snart, kanske nu eller i går, väntar de inte längre, då brister alla staket och spärrar.

Själva musiken kommer att förändras. Låta annorlunda, kännas annorlunda, distribueras annorlunda, användas annorlunda.

Och jag kan inte vänta.

 

Jag har så många gånger hört att det inte går att uppfinna någon helt ny, ren musikgenre. Själva resonemanget är högst troligt mest ett utslag av brist på fantasi. Men det som kännetecknar den samtida breda popmusiken mest är genrens uppluckrande. Det lånas och mixas, influeras och fusioneras snabbare än någon hinner säga Ableton Live.

På samma sätt kommer utplåningen av manliga standarder att subtilt påverka musiken och hela branschens uppbyggnad. Ju större skillnaderna blir mellan mannen i skivbolagets VD-stol och den unga kvinnan som gör musik på sin laptop desto mer överflödig blir den förstnämnda. Teknologin är – i det här fallet – det kvinnliga perspektivets bästa vän.

 

Även själva låtens uppbyggnad är i gungning. Vi har länge och alltför många gånger högtidligt dödförklarat både rocken och albumet. Streamingtjänster och nedladdningsmöjligheter har skapat en spellistekultur som ofta ersätter skivformatet.

Snart kan det alltså vara själva låten som vi känner den som får tacka för sig. Det ser man ju redan på EDM-spelningar där det är effekter och förmågan att skapa jordens fetaste dansgolv som är huvudsaken. Men även inom andra genrer. Lorentz mäktiga »Där dit vinden vänder« är bara ett exempel som bryter mot konventionen av hur en låt ska vara uppbyggd.

Dessutom får många av de riktigt unga kidsen sina musikupplevelser från sin favoritlekplats, nämligen Youtube. Här utanför köksfönstret spelar barnen fotboll just nu. De har burit ut en avlagd första generationens boombox och kopplat in sin Ipad. Det låter som att spellistan är en CD som fått fnatt. Det kallas »Football Vines« – varje låt är max åtta sekunder, kanske oftast typ tre, sedan mixas den till nästa. Ingen snygg taktmix eller någon hörbar röd tråd. Bara egentligen ett klick till en ny låt. Det är Skrillex, Tobu, Elliphant, Knife Party. Dubstep, house, pop. Genrebytena är kvickare än de där MTV-klippen våra föräldrar ojade sig över. Videomaterialet består av en massa snygga fotbollsmål. Upphovsrätten – och jag – tar sig för pannan.

 

Plötsligt är även ett annat perspektiv vänt. Fastän jag aldrig trodde det skulle hända är jag pappan i videon till Twisted Sisters »We’re Not Gonna Take It«. Han som ursinnig rockas ut genom pojkfönstret av trycket från grabbens elgitarrsolo. Man kan antingen bekämpa förändringen eller omfamna den. Ryan Adams ansåg sig intresserad av men också lätt tvungen till att göra en hel coverskiva av femton år yngre popprinsessan Taylor Swifts megasuccé »1989«. Jocke Berg skriver med Avicii. Det är en ny tid. Det hörs och kommer höras. Det kommer vara bra och det kommer vara dåligt.

Vi måste alltid våga vända och vrida på perspektiven. Det finns en strukturell ojämställdhet och den påverkar precis allt för en kvinna i musikbranschen. Det finns andra nyanser i Kents småstadsångestfyllda mörkersynth än vad deras jämnåriga rockkritiker hör. Att ha Spice Girls som musikalisk referens är mångfacetterat och allvarligt menat. Och det finns alltid en blivande Beyoncé som behöver upptäcka Kathleen Hanna.




Relaterat

2015 års bästa album
Glädje efter sorg
Alla väntar på Skepta