Livsverk till salu

– Något man måste tänka på är att det stora flertalet tycker bäst om den musik de lyssnade på som unga.

Murray Gershenz borstar av en Artie Shaw-singel och lägger nål mot skiva innan han snurrar på stolen och plirar med ögonen till ljudet av världens coolaste klarinett. Han slänger mest ur sig detta som en ödmjuk bisats för att ursäkta att hans favoritartister inte direkt är av dags dato, inte kan vara det, trots att han har drivit en av världens största skivbutiker i Los Angeles i över femtio år. Han begriper inte de nya ljuden, hör inte vad dagens artister sjunger – men är övertygad om att de måste vara bra på det de gör. Kanske behöver vi alla, liksom skivnasaren Murray, nå nittio års ålder för att kunna ta till oss hans egentligen saå självklara påstående. Vi kan vara elva år och bråka om idolfrisyrer, sjutton och känna politik i musiken, tjugonio och höra sociologiska eller filosofiska resonemang komma ur den. Men argumenten vi använder som vuxna är kanske bara en intellektualisering av våra musikaliska kompasser, var och en exakt kalibrerad utifrån det vi älskade att höra när vi var unga. Hur öppet sinnade vi än ser oss kanske vi trots allt diskuterar kvalitet främst utifrån känslor, minnen och associationer.

Och med ålderns rätt är därmed Murrays grundsten Jussi Björling. Jussis röst har trollat med Murrays fantasi sedan han skaffade sin allra första skiva, en tolvtummare med »Che gelida manina« från »La bohème« på ena sidan och »Celeste Aida« på den andra. Det är länge sedan hans skivspelare körde slut på den bakeliten. Eller »couple a years ago«, som han ser det. Där startade skivsamlandet. Och många konserter blev det med superstjärnan Jussi, både här och i New York. Men han kan lyssna på annat också.

– Elvis Presley var verkligen en enastående bra sångare, otroligt mycket bättre än vad folk fattar. På sextiotalet skulle jag leverera en skiva till Duke Ellington i Las Vegas och hoppade på ett litet plan dit. Då satt Elvis och hans pappa tre säten bort, så jag kunde ju inte låta bli att slå mig i slang med dem och berömma honom. Underbar ung man. Men han hade alla sina skivor redan, så det blev inget sålt där.

Murray är på det hela taget en rätt komplex figur. Med sin stadiga midja poserar han i klänning som en äkta Kevin Rowland jämte standup-kollegan Sarah Silverman i Vanity Fairs januarinummer. Han har delat sångpedagog med Ray Charles, var länge kantor i synagogan, har sålt skivor till Jason Alexander, Gene Wilder, Louis Armstrong, Mae West och många andra levande eller nu döda legendarer. På gamla dagar har han via en biroll i »Will & Grace« 2001 skaffat sig en hygglig sidokarriär inom showbiz, med uppåt trettio roller i olika TV-serier och filmer sedan dess.

Kanske är det därför han nu på ett bräde, gärna mot en blygsam summa om tre-fyra miljoner dollar (även om femhundratusen tycks räcka för att lätta på hans ok), säger sig vilja bli av med sitt livsverk. Uppåt en halv miljon vinylalbum, vaxrullar, tolvor, eight-track-band, singlar, kassetter, magnetband och stenkakor (till och med en och annan CD) fyller Music Man Murray, hans butik och lager strax söder om Rosa Parks Freeway på den passande adressen Exposition Boulevard. Hit flyttade firman 1986, när huset som butiken låg i på Santa Monica Boulevard i östra Hollywood med kort varsel skulle rivas.

Man kan grovt uttryckt säga att han redan då flyttade från shoppinggatan till konnässörgränden. Eller med svenska ögon snarare en industribakgata som nyligen har fått påträngande sällskap av Expo-linjen mellan Downtown och Culver City i Los Angeles fantastiska metrosystem. Ironin i att Murrays butik överlevde de vinylfria, nu konkursade jättekedjor vars namn ingen längre minns, för att i ensamt majestät i nutid få välkomna helt nya mindre specialistbutiker, är uppenbar.

Det finns också en slags universell ironi i att Murrays son Irving å ena sidan blir djupt rörd när han pratar om vikten av detta kulturarv och hur det är så intimt förknippat med hans pappa, å andra sidan inte tar över driften. Förr eller senare blir han kanske så illa tvungen att reda ut samlingen. Om inte Lady Gaga eller Benny Andersson kommer och köper rubbet förstås.

Murray startade butiken 1962 ihop med hustrun Bobette för att ha något att göra men mest för att få ut alla skivorna och böckerna ur hemmet. Bara för att upptäcka att tretusen skivor inte fyllde ens halva entréplan. Det blev till att börja köpa in litet allt möjligt av det som folk ville ha.

– Jag kom tillbaka från lunch en dag i början. Min fru hade köpt in några jazzplattor för fem-tio cent styck. Jag kunde inget om jazz, jag skrev två dollar på dem. Nästa dag kom det in en kille och ville ha jazz. »Mitt i prick – där borta«, svarade jag. Efter en stund kom han fram och sade »Är du knäpp, den här är ju värd trettiofem dollar!« och gav mig tjugo. Han fortsatte komma in och betalade alltid glatt mer än två dollar för jazzplattorna. Så jag tänkte »Oj, jazz verkar gå bra att sälja«. Men det var ju bara den där samlingen.

– Den dyraste skivan jag har sålt var soundtracket till »The Caine Mutiny« för 3 200 dollar, den är visst värd tio gånger mer nu. Dyrast av alla är Beatles slaktaralbum i stereo, har man ett sådant inplastat i perfekt skick får man minst 25 000 dollar för det. Men båda de skivorna stoppades innan de gavs ut, så de är ju extrema. Våra egna slaktarplattor är i för dåligt skick för att ha något stort värde, så min son tog hem det ena och det andra har jag hängt på väggen. De flesta album säljs för tjugo dollar, ibland för några hundra. Det är tre faktorer som ska kombineras för att det ska hända mer: Skivan ska vara eftertraktad, svår att få tag i och i bra skick.

Förr vände somliga direkt i dörren om inte »the lady« stod vid disken (Bobette lämnade jordelivet 1999) och femtio år efter start står Murray ensam med ett helt Xanadu av musik. Omsättningen var störst under slutet av sextiotalet och sjuttiotalet. Nu tycks han mest sukta efter att få räcka över imperiet till någon annan, lösa ut checken och skoja vidare om en filmroll som ung älskare. Men framför allt efter att kunna ta en till pastramimacka i extra lugn och ro på Canter’s Deli, där han har ätit sedan han tjugoåtta år gammal kom från New York till Kalifornien för en kort semester.

Samtidigt kan man inte låta bli att undra om denne vetgirige ekorre verkligen vill lämna allt ifrån sig. Han påstår att han sedan 2010 har »försökt« sluta köpa in, men varje gång någon vill ha något som saknas går ryggmärgen i gång. Han verkar mer besatt av att allt ska finnas i lager än att det ska säljas.

Man kan gå vilse i båda våningarnas lagergångar, men ordningen är under ytan minutiös. Mellan markplan och vind löper ett transportband. Ute steker solen, inne i detta svala tempel råder ett statiskt elektriskt ljusläge. Att ta sig från A till Z är en ändlös svindlande resa genom den inspelade musikens första århundrade. Vissa titlar är obegripliga, dock inte för Murray som älskar klassiskt, opera och Broadway och dessutom vill kunna erbjuda ett anständigt urval av till exempel kinesisk, rysk och judisk folkmusik. Enligt hans definition innehåller popavdelningen Dean Martin, Frank Sinatra och Doris Day, medan Beatles och i princip allt som har gjorts efter dem hamnar under rock. Avdelningen rock rymmer alltså en och annan platta.

Fler än tiotusen dyrgripar är märkta med fyrsiffriga koder, de ligger på auktion på Gemm.

Det kommer förfrågningar på mejl, merparten från Japan och Europa. Telefonen ringer då och då under de timmar som Sonic tappar bort sig bland jazzstenkakorna. Att få lyssna när Murrays snabba, kluriga New York-rap driver konversationerna framåt, med envisa försök att kränga hela rörelsen när någon nu ändå ringer – ja, varför inte till en glad pensionär ute på vischan som egentligen mest undrar om det finns några tvåspårsband till salu – det är en fröjd utan ände. Murray understryker i samtalen att han är alltid väldigt upptagen men lovar att återkomma så snart han har tid. Snart vill han slå en signal till Leo, den några månader äldre morbrorn i Florida, men först ska han dra en sista skröna för Sonic om det bästa med jobbet. Att få träffa stjärnorna.

– En gång kom Rock Hudson på jakt efter Albert Ammons, sådan boogiewoogie. Min kände sånglärare Seth Riggs har många artister, bland andra Brian Wilson, så jag försökte få Brian att köpa mitt ex av första singeln han sjöng på med Carl. Den bör vara värd några tusen dollar. Men Brian var inte riktigt där. Många artister har ingen ordning på sina egna inspelningar, jag har sålt massor till Louis Armstrong, B.B. King och Milton Berle, storheterna för sin tid.

– Därför var det inget konstigt för Hoagy Carmichael att ringa en skivnasare som mig för råd om vad han skulle göra av sin egen samling. Vi pratade hit och dit och ringdes igen och det slutade med att han skänkte alltihop till sitt universitet. Kort därefter kom en dam in i affären och ville ha hjälp med några ord i texten till »Baltimore Oriole«. Det finns dubbelbottnade fraser i den som man bara fattar om man är från Södern. Så jag gav henne luren och ringde upp Hoagy, som glatt förklarade – hon dansade ut som på små moln efteråt. Hoagy var verkligen hjälpsam och trevlig. ■

P.S. Innan Murray Gershenz gick bort i augusti 2013 lyckades han till slut få en hugad spekulant att köpa alla plattor, för en okänd summa pengar.