Ingen risk för upprepning

En övertrött Christian Walz i hängslen släpstudsar sig frustrerat runt i ett rum som är alldeles för litet för de sex personer plus mixerbord modell storväxt som trängs där inne. Han är mitt uppe i sin kamp mot den trötthet som naturligen infaller sig om man som honom sovit sammanlagt trettiofem minuter – på en studiosoffa – natten innan. Veronica Maggio, vars tredje album »Satan i gatan« är fokus för dagen och hela den stresskälvande helg som sedan visar sig följa på denna effektiva fredagsförmiddag, kan skryta med två hela timmars sömn. Vilket av intrycket att döma gjort viss skillnad. Om den sistnämnde i den nyfunna konstellationen Maggio-Walz är förståeligt småvresig är den förstnämnda om inte ett under så åtminstone en för vissa av oss igenkännbar närvaro av ansvarstagande och trevlighet.

Som ett exempel, i stället för att be de fyra männen – producenten, skivbolagskillen, musikern och ljudteknikern – att själva se till att dörren går igen ordentligt när de går ut och in ur rummet så att hennes fem månader gamla son Bosse ostört ska få lov att sova vidare i sin vagn precis utanför rör hon sig med viss regelbundenhet mot dörren efter att de passerat ut, petar till dunjackan som hamnat i kläm, och går tillbaka in i rummet för att fortsätta sjunga med i det hon senare passande nog ska benämna som »vaggvisedelen av skivan«.

– Tänk om det hade gått att släppa en sådan här låt som singel, det hade varit så härligt, säger hon apropå den stillsamma kärleksbedjan till pianokomp som just då ägnas uppmärksamhet. Med sin exakta bild av den känslomässiga rundgång av desperation och klarsynthet som uppstår när orden är yttrade, och det inte längre går att ändra på hur saker och ting blivit, får texten mig nästan att rodna av förlägenhet. Veronicas röst är precis intill örat med sitt »snälla, bli min igen«, fullkomligt rak och självklar.

Med på »Satan i gatan« finns inte bara vaggvisa, många av låtarna jag får höra matchar med sitt melodidriv, sina synthar och dansanta bas hoppfullheten i vårvädret utanför dörrarna till studion perfekt. En luftighet som får en att vilja resa sig upp från där man sitter och springa, långt och lätt.

– Vänta…, säger Christian Walz och rusar fram och börjar pilla på något av alla reglage.

– Vadå, vad var det nu?

– Äh, din röst lät förjävlig där bara. Samtliga närvarande inklusive Veronica själv börjar skratta över det bisarra påståendet av att hennes sång skulle kunna brista. Att hon sjunger fantastiskt behöver hon inte längre bevisa.

Tidsramarna är dock sedan länge spruckna. Singeln »Jag kommer« är ute sedan era veckor och skivan måste bli klar. Tack och lov har skivbolagskillen utan att informera om det förrän precis alldeles nyss bokat in en extra mastringssession senare under helgen.

– Jag fattar inte varför det alltid blir så här, man blir så irriterad på sig själv för all den där tiden man slösade bort i början på att typ… dra och äta sushi.

När samme kille senare lämnat rummet för att fixa lunch avslöjar Veronica att hon fortfarande har bland annat ett stick kvar att skriva till en låt som de från bolagshåll blivit eld och lågor över när de hört i demoversion och som de gärna vill se som singel.

– Men säg inte det till honom, skrattar hon.

Relationen till skivbolaget, eller kanske snarare det omvända; deras relation till Veronica Maggio som potentiell eller trolig framgång är en annan den här gången än tidigare (»Så här har de aldrig hållit på förut«). Under den korta tiden i studion hinner de gå igenom allt ifrån danska TV-shower, spelningar i Norge och morgonradio till skivsigneringar på Åhléns:

– Usch, det känns som ett sådant dela ut mjukostmackor-upplägg.

Orsaken till all uppståndelse är förstås framgångarna med 2008 års »Och vinnaren är…«, en skiva som tydligt omformulerade berättelsen om Veronica Maggio som artist. Bort ifrån debutens förutsägbara »snygg tjej i små klänningar med exotisk barndom«, där det mesta handlade om hur halvitalienska Veronica spenderat några år i Italien som barn, till den – kanske inte så mycket mindre förutsägbara – om att vara ena halvan i ett förälskat par bestående av henne och dåvarande pojkvännen och producenten Oskar Linnros.

När vi ses två dagar senare efter en för min del frustrerande helg av uppskjuten intervjutid och för hennes del ännu fler nätter utan sömn kommer hon rusande i en taxi från studion där de precis avslutat och spelat in det allra sista.

– Det är lite roligt att göra en intervju så här en minut efter att man avslutat skivan, det har jag inte gjort förut. Normalt sett brukar man ju kanske åtminstone ha duschat innan man ska träffa någon som ska förmedla en bild av en. Lite roligt att vi nu träffats två gånger under omständigheter som kanske inte direkt ger en så väldigt glamourös bild av mig. I och för sig är det lite skönt om man kan få slippa en ingress om att »komma in med sitt fräscha utseende« eller vad det nu brukar stå om alla tjejer jämt.

Alltså är vi överens: vi skippar pitchen på att hon är het den här gången. Det är inte den berättelsen vi skriver. Om vi ska prata om Veronica som kvinna ska vi nog inte börja, eller sluta, där. Att hon sedan själv gör sig tillgänglig för den typen av bedömningar genom att påtala sitt yttre är en annan sak – och kanske mer symptomatiskt än relevant.

– I natt har jag gått igenom alla olika stadier av skräck och förtjusning och tvivel och… alltihopa, men jag tror ändå att jag har landat i någon slags känsla av att vi ändå gjort ett bra jobb.

»Vi«, ja. Veronica Maggio framstår inte direkt som någon utpräglad individualist. Pratar tvärtom engagerat om ansvaret hon känner inför de som suttit vakna med henne i studion i flera månader, om att hon vill att de ska få ett erkännande för sitt hårda arbete. När hon vid något tillfälle råkar formulera något som med mycket möda skulle kunna tolkas som en kritik mot någons arbetsinsats är hon snabb på att förklara sig, på att ta tillbaka, på att försäkra sig om att det inte ska gå i tryck.

I det här sammanhanget är det »vi« det kretsar kring Veronica själv och Christian Walz, som under inspelningen även hunnit med att på Christer Björkmans allsmäktiga begäran gästspela i Melodifestivalen.

– Hade jag gått vidare till det där andra chansen vete fan hur vi hade hunnit med att sammanställa skivan, det hade nog inte gått, säger han.

– Jag var väldigt entusiastisk inför att jobba med Veronica men också lite oklar över vad jag skulle kunna bidra med, fortsätter Christian. Det gick inte att tänka att man skulle göra samma sak som tidigare, det hade aldrig gått. Jag brukar tänka i bilder och resonerade: »Får jag en bild av vad jag kan och vill göra här?« Och det visade sig vara skitenkelt, så fort jag fick höra Veronica sjunga på en låt visste jag om det var en Veronica-låt eller inte, bilden blev väldigt tydlig.

För den som lyssnar och tittar på utifrån känns det som ett lika delar logiskt som lustfyllt samarbete. Båda två odefinierat hemmahörande någonstans mellan Sommarkrysset och erkännandet från de svårflirtade, båda med en osviklig talang och en med innerlighet kombinerad tillgänglighet.

– Jag tyckte att det var så svårt att veta vem jag skulle jobba med, när det av förklarliga skäl inte längre var med Oskar, säger Veronica. Jag kände mig helt tom och visste inte alls vem det skulle kunna vara, tills jag kom att tänka på Christian. Jag var för feg för att ringa upp och fråga honom själv så det blev lite som en fråga chans-grej via min A&R, Anders Johansson, som på något vänster fixade en lunch.

Hur har det varit att jobba tillsammans?

– Det var en ganska så stel lunch. Men sedan har vi haft helt sjukt roligt. Han började lite trevande först, prata om referenser och vad vi skulle sikta på, men när vi la allt det där åt sidan och bara började göra musik märkte vi hur bra vi funkade ihop.

Vilka referenser pratade ni om då? Med »Jag kommer« är det ju många som nämner »Reptilia« med The Strokes…

– Jaa! Det är så himla jobbigt, eller det är väl inte så jobbigt egentligen. Vi har inte haft Strokes som referens direkt, men det är ju en väldigt Strokes-ig vibb på just den låten. Men resten av skivan tycker jag inte alls går i den stilen.

– Egentligen gillar jag att spåren ska kännas så skilda som möjligt från varandra. Det är roligare att sträva efter att alla låtarna ska bli en egen liten värld – för sedan sitter de ända ihop så mycket utan att man ens behöver anstränga sig. Det är snarare lätt att det blir så att allt blir för likriktat, att det blir lite strömlinjeformat.

Du nämnde själv när vi sågs i fredags att folk efter förra skivan började skicka dig en massa beats som »lät exakt som förra skivan, fast sämre«. Hur förhåller man sig till den typen av förväntningar, hur stor plats har förra skivan fått lov att ta?

– Den har ju tagit jättestor plats men min plan var att låta den ta all plats som jag orkade med att ge den, så att jag skulle tröttna lite på den. Jag kände ändå att »okej, det här verkar vara något som folk gillar och det kommer ge mig prestationsångest om jag hetsar in i studion ett år efter skivan är släppt och försöker tvinga ur mig låtar«. Och eftersom skivan inte släpptes simultant i de nordiska länderna hade jag chansen att spela jättemycket live och då tänkte jag att »va fan jag kör på«. För jag älskar att spela live, ända tills jag vridit ur sista inspirationsdroppen. Då kommer jag förhoppningsvis vara hungrig på att göra någonting nytt. Precis så har det känts nu. Och då har jag någonstans också tappat intresset för att jaga samma sak, att göra den grejen igen.

– Sedan tror jag också att eftersom jag inte jobbat med samma människa igen har det inte fallit in i »hur gjorde vi senast när vi skrev den där hiten som alla tyckte om?«. Jag har liksom inte haft någon möjlighet att upprepa mig. Om folk inte gillar det här så okej, då får det vara så. Men det är skönt att inte ha jagat samma grej och inte heller känt någon längtan efter att få göra det igen.

Redan i jämförelsen mellan 2006 års debut »Vatten och bröd« och uppföljaren två år senare kan man märka av hennes ovilja till upprepning. Debuten, som skrevs och producerades av Stefan Gräslund, innehöll hiten »Dumpa mig« och gav henne en Grammis för bästa nykomling. Albumet var ett kompetent men kanske lite tråkigt framviskande av någon annans texter. »Och vinnaren är…«, en evig tonårings självmedvetna och ovanligt lyckosamma skildring av en normaldesillusionerad uppväxt i Uppsala, ledde till rekordmånga Grammis-nomineringar – även om Veronica inte vann en endaste. Den uppriktiga och uppmärksammade reaktionen på det uteblivna priset, tillsammans med de egna texterna, samarbetet med pojkvännen Linnros och öppenheten kring det som var det riktiga livet skapade då en helt ny ram av förtrolighet kring Veronica.

– Allting som laddar någonting med en energi är ju intressant, och att jag och Oskar hade någon sorts kemi när vi skrev låtar tillsammans gjorde nog skivan än mer spännande. I efterhand tror jag kanske också att folk har tyckt att hans »Från och med du« har varit mer intressant för att de visste vem det var han var tillsammans med.

Relationen och samarbetet är nu över och Veronica fick i höstas sitt första barn tillsammans med musikerkollegan Melo, soulsångare och dessutom medlem i flitigt turnerande, och hånade, Hoffmaestro & Chraa.

– Hoffmaestro känns kanske inte som en så lämplig miljö för ett spädbarn så Bosse får följa med mig på turnén. Så länge som han är så här liten och inte har någon egen vilja borde det gå bra.

Inför »Satan i gatan« har Veronica förutom med Christian Walz jobbat och skrivit låtar tillsammans med både Markus Krunegård och Björn Yttling, även om det när vi ses är osäkert vad som ska hända med resultatet av det sistnämnda samarbetet.

– Det var inte som att jag tröttnade på något plastigt sound. Men man vill vidare utan att det betyder att »oj, nu byter jag genre och kör electro«, så himla långt bort vill man ju inte. För mig är det ändå så att det som ändå knyter ihop allting är själva texterna och melodierna och… jag vet inte. Det är något sorts tilltal som får vara klistret som håller ihop allting, sedan får produktionerna förändras lite utefter.

I och med att det är tredje skivan, och också den tredje producenten du jobbar med, blir du aldrig rädd för att bli sedd som inkonsekvent?

– Jag hoppas ju att klistret på något sätt är jag, det är ju det enda jag är helt säker på att jag får behålla hela vägen. Men jag har tänkt lite på det här eftersom det är tredje producenten jag jobbar med. De första två uppbrotten, eller producentbytena, föll sig ganska naturligt på något sätt. Från första till andra var det för att jag ville skriva själv, både jag och Stefan var sugna på någonting annat och då träffade jag Oskar och så föll det sig rätt naturligt att vi började jobba ihop. Sedan när det tog slut föll det sig naturligt att vi inte fortsatte. Men nu vet jag inte riktigt vad som kommer hända. Jag är i och för sig inte så rädd för att det ska låta olika varje gång, jag har alltid gillat artister där det har gjort det. Som The Cardigans, alla deras skivor är olika och ändå är det alltid dem, eller Madonna eller… Det finns ju massa exempel på folk som håller ihop det genom att vara sig själv. Det känns ändå roligast, att inte behöva göra samma sak varje gång.

En aspekt av Veronica Maggio som kanske delvis hör samman med hennes producentbyten är att det bortom musikens ombytlighet heller inte riktigt finns någon konsekvent framställning av henne, vilket numera framstår som något rätt så ovanligt. För att en artist, eller en människa för den sakens skull, ska framstå helt avgränsad och tydlig inför oss krävs att personen värjer sig mot det vaga och går in för att skapa en berättelse som ramar in och håller ihop.

Hos Veronica hittar man ingen sådan berättelse och vad det verkar heller inte längre någon ambition att erbjuda grunddragen till en sådan. Att det tydliga är enklare att förhålla sig till än det obestämda visar framgången hos många artister som serverat oss vattentäta visioner om vilka de är, vad de kommer ifrån och varför de gör det de gör.

Veronica Maggio ger intryck av att vara oförställd och prestigelös, och det blir krångligare för en journalist att destillera ut någonting rent eller solklart. Åtminstone om man vill åt en bild som stämmer överens med vad många vanligen vill se. Trevlighet och ödmjukhet betecknas som bekant för det mesta som icke-drag.

– Det är så konstigt egentligen, människor förändras ju och det vore konstigt att låtsas som om man vore samma person hela tiden, säger Veronica. På första skivan var jag inte mig själv över huvud taget, det är kanske det som stör bilden av vem jag är. Jag kanske inte riktigt kände mig som mig själv, var inte så bra på att hantera vissa situationer. Jag var väldigt artig, kände mig som om jag var på middag med min svärmor med mina små klänningar, det kändes inte så mycket som jag.

– Dessutom var jag inte så bekväm som jag trodde att jag skulle vara med att sjunga någon annans texter. Från början var det inget jag såg som något problem, för jag tyckte själv att jag ju visste vem jag var, att jag var en kreativ person och allt det där. Men sedan målas ju upp en två- eller rentav endimensionell bild av en, och om man då inte riktigt har siktet rätt från början kan man bli väldigt obekväm. Det blir som en hemsk nedåtgående spiral. Till slut får man bara en viss typ av frågor, det spelar ingen roll vad man gör utan man är och förblir den där personen. Det var därför jag kände som att jag behövde återuppfinna mig själv med skiva nummer två och visa vem jag är. I mitt huvud håller jag den linjen med den här skivan också även om det inte är samma musikaliska referenser.

I tidigare intervjuer kan man få känslan av att du haft ambitionen att börja producera själv?

– Det där har skrivits om lite tror jag, för det känns som att Sverige är ett sådant land där man är duktigast om man gör allting själv. Det känns som att vi är rätt ensamma om det, överallt annars tar man in en expert på varje litet område och för samman det till en fantastisk produkt. Här ska man gärna göra allt och ha sitt eget skivbolag – allt ska bara vara resultatet av en enmansshow. Men jag har nog insett att om jag skulle göra allt det där skulle det bli jättedåligt. Så det som självändamål känns inte så intressant.

Den där beundran för folk som klarar sig helt själva är ju uttryck för någon sorts kontrollideal, kan jag känna.

– Ja, men jag tycker det är roligare att jobba med folk och att någon annan hjälper en att ta det vidare. Denne kanske kommer med något litet instick som man själv inte hade kommit på och som sedan gör att man kommer på ytterligare någon annan idé.

– Jag tror att jag hade haft hemskt tråkigt om jag bara satt på min kammare och försökte lära mig Logic i min ensamhet. Jag skulle nog bli lite galen av det. ■

Veronica om den omtalade reaktionen på Grammisgalan 2009

– Åh usch, jag var så himla ledsen och besviken och arg. EMD, skulle de ta min årets låt? Nä. Det var en sådan himla förnedring. Jag satt i den där splitscreenen fyra eller fem gånger utan att vinna något och till slut blir man ju bara… jaha. Jag är inte så hårdhudad när det kommer till sånt, kritik eller så, jag kan inte vifta bort det.

Veronica om samarbetet med Markus Krunegård

– Jag är helt talanglös när det kommer till piano, men jag satt hemma och bankade och skrev deppiga refränger som aldrig mynnade ut i någon vers och kände att jag behövde träffa någon som har lite energi och lite tempo, och då tänkte jag på Markus för han är ju väldigt pigg av sig. Han är så himla produktiv och svischar omkring på stan och vårt samarbete blev också lite flyktigt, vi kunde träffas en eftermiddag och rekordskriva tre låtar på en dag, Och då fick jag den injektion som behövdes för att komma i gång.

Veronica om det förmodade sextemat i »Jag kommer«

– Tanken från början var att göra en energisk, peppig låt om kärlek. Den här explosiva kärlekskänslan, att den inte skulle handla om ett brustet hjärta utan om något som är på gång. En euforisk kärlekskänsla när man inser att man är intresserad av någon som varit intresserad av en och först när den personen är på väg bort inser man att »åh vänta, kom tillbaka«. Sedan tyckte jag att det var kul att det blev någon slags dubbeltydighet med att man kan tolka in sex i det också, vilket väl är oundvikligt.