Olle-episoder x 3

Sommaren 1993 åker jag för Tranås-Postens räkning till Mejeriet-festivalen i Lund. Jag har gjort några enstaka musikintervjuer tidigare, men det här är min första samlade »satsning« i ämnet. Under två dagar ska jag prata med Popsicle, Di Leva, The Hooters och, till min smärre fasa, Olle Ljungström.

Redan på den här tiden hade nämligen Olle och hans livsföring något av ett rykte. Inte direkt att något skrevs rakt ut någonstans, vad jag kan minnas, men det indikerades och det pratades. Faktum är att namnet Olle Ljungström var som omgärdat av stora mörka moln. Hans tioåriga uppehåll från offentligheten dämpade inte mystiken.

Minuterna före intervjun är jag tämligen övertygad om att mannen som ofta framställs mer som vålnad än människa ska äta mig levande, eller åtminstone vara måttligt road av att svara på mina frågor.

Inget blir bättre av att så fort Olle dyker upp klargör han att han är på extremt dåligt humör. Dels förklarat av ruskigt tidig uppstigning för att hinna med första morgontåget från Stockholm, dels och kanske framför allt på grund av att hans gitarrist Sten Booberg blivit dubbelbokad och tvingats prioritera ett gig med Ulf Lundell.

Jag börjar ångra vad jag gett mig in på.

Men så fort Olle tänder en cigg spricker han upp likt solen som steker över oss på festivalområdet och som får den del av hans panna som inte täcks av en slängig sidbena att glänsa vackert av svett. Iklädd rutig, uppknäppt skjorta över en Che Guevera-t-shirt, shorts, svarta kängor och solglasögon prisar han Stones (»De skrev bra texter om i princip ingenting«), pratar om att han inte var riktigt beredd på uppståndelsen kring »En vanlig dag med heroin«-raden i »Jag spelar vanlig« och svarar på min fråga om hur copywriterjobbet på reklambyrå påverkat hans korta, koncisa texter:

– Det är något som renodlats på senare år. Över huvud taget har jag svårt för det här storyberättandet. Det finns en sorts sekelskiftspoetisk ådra hos svenska textförfattare, vilket jag tycker är ett konstigt sätt att hanteras med språket.

– Men visst, man påverkas när man skriver reklamtexter – där gäller det ju att snabbt få fram budskapet. För mig handlar det om att vara komprimerad, om inte för andras skull så för min egen, det är lättare att komma ihåg texterna…

En ungefärlig halvtimme senare kan jag konstatera att allt faktiskt gick bra. Inte bara överlevde jag, när jag stegar därifrån känner jag mig nog rentav lite stärkt. Kort efteråt gör Olle en magnifik spelning, med blixtinkallade Mattias Thorell som ersättare för Booberg, där låtar från solodebuten varvas med valda Reeperbahn-favoriter.

Längre fram under kvällen går jag in i en backstageloge för att prata med Popsicle då jag hör någon morsa på mig. Lite mer mosig än tidigare men icke desto mindre sprudlande lycklig sitter i ett hörn Olle Ljungström, möjligen på god väg att bli en vålnad men fortfarande i allra högsta grad människa.

Hösten 2008 ber vi Olle Ljungström göra ett CD-omslag (se här intill) åt oss. Han nappar tämligen ögonaböj och återkommer kort därpå med ett säsongsbetonat motiv (»Va fan, det är ju höst och vad gör man då? Klistrar löv«).

Det här är på den tiden då varje Sonic-nummer åtföljs av en samlingsskiva vars omslag vi efter några år lät artister utforma efter eget huvud. Alla från Plura Jonsson och Frida Hyvönen till Petter och Nina Kinert bidrar med skapelser. Vi betalar verkligen inget fürstligt arvode för detta arbete men likafullt en liten slant, och det är där Olle Ljungström börjar konstra. Han vill, förklarar han vänligt men bestämt, inte ha betalt i pengar utan önskar i stället att vi köper en scanner åt honom. En sådan var nämligen av yttersta vikt för honom i hans konstskapande. Lite bråttom är det också. Och en specifik typ av scanner ska det dessutom vara.

Egentligen borde detta inte ha inneburit några större problem. Ifall Sonic varit en någorlunda välbalanserad verksamhet hade vi bara bett Clas Ohlson skicka oss en faktura och så kunde vår numera västgötavischanbaserade konstnärsvän hämta ut sin apparat i första bästa affär. Och jo, vi försöker allt denna lösning men efter ett hyggligt antal sorger, besvär och obekväma samtal med butikskedjans kundtjänst kan konstateras att våra finanser är lite för porösa för att vi ska tillåtas bli företagskund.

I stället får, som många gånger förr, Sonic-medarbetaren och allestädes närvarande mångsysslaren L-P Anderson (som för övrigt tagit Olle-bilden här bredvid) rycka in. L-P bor vid tidpunkten om inte granne så åtminstone nästgårds med den uppburne Gräfsnäs-grefven och de har dessutom blivit lite tjenis med varandra. Riktigt varför vi i detta läge inte betalar Olle rakt av är oklart, han vill i alla fall inte – möjligen medveten om risken att pengarna då kanske går till annat. I stället förs beloppet över till L-P som tillsammans med Olle beger sig till Elgiganten (Clas Ohlson nu degraderat till no go-zone) och köper den eftertraktade scannern.

– Vi håller på som satan hemma hos Olle för att få den att funka trådlöst, minns L-P i dag. Jag har med mig min dotter och hennes kompis för vi ska gå på bio efteråt, är tanken. Men den missar vi så klart. Jag är rädd för att min dotters kompis föräldrar får en del att fundera på när deras barn kommer hem och berättar att hon i stället för bio har varit hemma hos Olle Ljungström…

Inför Sonics tioårsfest på Berns i november 2010 har vi x antal möten med kapellmästare Goran Kajfeš som förutom att handplocka ett förnämligt band tillsammans med oss försöker grunna ut vilka gästartister vi vill ha och vilka som dessutom kan funka i den här inramningen. Vi är rörande överens om att Olle Ljungström är ett måste, låt vara medvetna om att det kan bli en procedur att få det att klaffa.

På vår förfrågan säger Olle säger ja direkt (»Smickrande och… som en bal på slottet!«). Han hör rentav av sig dagen efter igen för att tacka en gång till för att han får vara med. Han finns också med på konsertaffischerna, i hela marknadsföringen och i programbladet jämte kollegor som Ola Salo, Titiyo, Orup och First Aid Kit.

Men ju närmare festdagen vi kommer och ju fler kontaktförsök vi gör desto tystare blir det från hans håll. Operation hitta Olle inleds där skivbolag, bokningsbolag, grannar och andra kopplas in på en allomfattande skallgång. Ingen framgång. Det surras om att han ramlat in i en festsittning av hårdare slag, oklart var någonstans. Det sista vi hör om hans medverkan är att han och Ebbot har planerat en duettversion av »Like a Virgin«. Men på speldagen finns bara Ebbot i lokalerna, ingen Olle. Bakom scen och ute i publiken pratar många om Olle. Utan att närvara blir han ändå en sorts medelpunkt. Åter en vålnad.

Två dagar efter festen ramlar ett svansen mellan benen-mejl in från ni-vet-vem: »Rätt ledsen. Ostolt över okraft«, en massa både fina och lite förvirrande ord och så den alldeles avväpnande slutklämmen »Hör gärna av dig och sladdra med tjejig aristokratisk dräng med mångfasseterat rättvisemantra och medfödd megalo-megali«.

Det är genuint svårt att vara sned på någon som formulerar sig så.