»Det är ganska enkelt att bli en sur gammal elefant«

Intervju: Thom Yorke, sångare i Radiohead.

När: 2 maj 2003, 21:35-22.25.

Var: Lyxsvit på Randolph Hotel i Oxford.

Sinnesstämning: I början avvaktande försiktig och misstänksam, senare lättad och champagneglad.

Var du som valde det här lyxhotellet?

– Nej, åh nej. Nej, nej.

Coolt att du ändå väljer att göra press här i Oxford snarare än att göra den i London, som alla andra.

– [sarkastiskt] Well, det är här jag bor så… Det finns en logik där, om du förstår vad jag menar? [iskall blick]

Jag förstår precis. Förresten, tack för »Hail to the Thief«, en ny »solid Radiohead-rockskiva«.

– [suckar] Jahadu, ska det bli på det här viset…

Vad jag menar är att när man läser om skivan skriver alla att det är en återgång till ett rockigare Radiohead runt »The Bends«. Det tycker inte jag.

– OK. Nej, jag vet inte heller var journalister har fått det ifrån. Det är säkert Ed [O’Brien, gitarr] som har sagt det i en massa intervjuer. Han brukar gilla att säga det: [med fånig röst] »Jo, nästa skiva kommer att låta normal igen, jag lovar!«

Jag saknar Jonny Greenwoods elaka gitarrer på skivan. Det är för få av dem.

– Mmm, det finns en del men inte tillräckligt, jag håller med. Jonny har inte tid nu för tiden, all hans tid går åt att starta alla konstiga maskiner som han använder i studion.

Är du nöjd med plattan?

– Jodå, jag gillar den. Jag tycker den är jättebra. [ler fånigt]

Tar det oftast lång tid efter slutförandet av en skiva innan du kan se på den mer objektivt?

– Oftast brukar jag tröttna redan under mixningen, jag gillar inte att mixa… [paus] Jag kommer nog att gilla den fram tills dess att jag måste lyssna på den igen. Just nu håller vi på att repa inför turnén.

Vilken är den största missuppfattningen om dig?

– Hmm… Skrämmande, den frågan har alla ställt till mig i kväll.

Då borde du ha ett bra svar nu.

– Jo, jag borde ju det… [lång paus] Att vi tar allt det här så otroligt allvarligt. Det är synd att folk tror det.

I media framställs du ofta som en sur gammal elefant som aldrig glömmer en dålig recension och som äter journalister till frukost.

– Japp, det är jag! Fast jag läser aldrig recensioner, så det kan bli svårt att få ihop det där…

Men är du nöjd med den bilden av dig själv? Bryr du dig?

– Inte egentligen, för det är inte så mycket jag kan göra åt saken. Jag håller på med det här för att jag älskar musik, resten bryr jag faktiskt inte ett skit om…

OK…

– … längre. Jag brukade bry mig, väldigt mycket. Det störde mig eftersom jag aldrig kunde förstå varför vi fick det där ryktet. Jag tror att jag fick det efter att jag gjorde en massa intervjuer som jag inte ville göra. När folk gjorde mig förbannad i de lägena talade jag om det. Det är ganska enkelt att bli en sur gammal elefant då.

Du fick alltså skit för att du var ärlig och sa vad du tyckte?

– Yes. Jag har alltid hamnat i trubbel för det, långt innan jag började med musik.

Verkligen? Ge oss några exempel!

– Vad sägs om första dagen i skolan? Jag hamnade i slagsmål redan första minuten på skolgården med någon som senare blev en av mina bästa vänner. Men i alla fall: vi hade ett riktigt seriöst slagsmål och jag åkte på en massa stryk. En lärare fick sära på oss, det här var alltså min första dag i privatskola. Någon klämde ur sig ett dåligt skämt om mig. Några skrattade, så jag skrek »Bloody funny, mate!«. Och det var det. »Du. Till rektorn. Direkt.« Haha!

Var du en bråkstake i skolan?

– Nej, för fan, jag lärde mig en läxa efter den där dagen, hoho!

Jag har, som lyssnare och fan av din musik, alltid föreställt mig dig bakom alla sura pressklipp och dystra låttexter som en kul kille med mycket humor. Stämmer det?

– Eh, ja, ibland när jag umgås med mina vänner händer det att jag, håll-i-dig-nu, skrattar! [ironiskt snett leende] Vi går ut, har kul och skrattar. Vi till och med skämtar!

Jo, det fattar jag ju, jag tänker mer på att det alltid har funnits drag av stor humor i många av dina låttexter . Det har aldrig kommit fram.

– Exakt. Det är som nu med »We Suck Young Blood«. Det verkar vara journalisttestet den här gången, vem som fattar skämtet. I nästan alla intervjuer som jag har gjort nu, i alla intervjuer med brittisk press, frågar de: »Öh, handlar den här låten om musikjournalister, eller?«, och jag svarar: »Jaaaa!!!«. [pekar med fingret i luften och ser glad ut] »Allt jag vill skriva om är er, era jävlar!« Den handlar förstås inte om det. Låten började som ett skämt med en gnutta allvar någonstans, men allvarligt talat går det ju inte att skriva en låt som heter »We Suck Young Blood« och tro att man ska bli tagen på allvar.

Men ni blir ju tagna på allvar.

– Ja, exakt, det är ju för fan inte klokt! Haha! Det var samma sak med »Creep«, det är ju inte världens mest seriösa låt, men ändå…

Varför blir det så, då?

– Jag tror det har att göra med min röst. Allvarligt! Det är samma sak med mitt ansikte och hur jag ser ut. När jag var liten brukade alla vilja slåss med mig på grund av mitt utseende. Det verkar vara något med min röst som får folk att… [rynkar pannan och muttrar]. Men visst är det konstigt? Tydligen är det samma sak med Morrissey. Många verkar vara allergiska mot The Smiths och Morrissey bara för att han låter som han gör. Samma sak med Bob Dylan. Min flickvän hatar verkligen Dylan, och det har bara att göra med hur han sjunger. Hon kan inte vara i samma rum som Dylans röst.

En annan grej är att många verkar hysa sådana starka känslor för Radiohead, oavsett om de gillar er eller inte. Det blir ofta snudd på aggressiva diskussioner om er musik.

– And it’s fucking weird man! [uppspelt]

Men det kan ju inte bara vara din röst som är förklaringen. Det finns många som verkligen hatar dig, men de kan sällan förklara varför.

– Mmm. En kille som jag träffade på min lokala pub höll på en hel kväll med att oavbrutet förklara för mig att »No Surprises« är den mest värdelösa deprimerande dynga till musik han någonsin hade hört. Han slutade aldrig, jag lovar dig! Till slut var jag tvungen att gå därifrån.

Kunde du inte bara hållit med?

– Du, jag prövade allt. Men han bara malde på. Jag kan inte säga varför det är så. Samtidigt tycker jag att det är så konstigt att det till slut blir ganska underhållande.

Jag är ledsen att erkänna att jag som Radiohead-fan aldrig analyserat dina texter eller brytt mig om vad du sjunger…

– Bra! Duktig kille! [mycket nöjt]

… är det OK, eller vill du att lyssnaren ska vara uppmärksam på dina texter?

– Nej, och det är just därför som vi tar med låttexterna den här gången, haha. Stanley [Donwood], som hjälper till och formger våra skivor, undrade försiktigt när vi höll på med omslaget om jag verkligen skulle ha med texterna: »Då kommer ju alla att börja analysera en massa.« »Javisst, då får ju journalisterna äntligen något att göra!« Och det verkar ju ha fungerat fint. [måttar med handen] »Här är mina textrader, gå nu och hem och…« [mumlar ohörbart]

Jag har inte sett hur skivan ser ut än, men tydligen är det en massa politiska slagord överallt. Känns sådär.

– Det är inte meningen att det ska vara politiskt, nejnejnejnej. Orden är där för att de behöver vara där. De var vad vi hade framför oss hela tiden när jag skrev låtar till skivan. Fraser och ord som jag hörde på radion under kriget i Afghanistan som upprepades gång på gång, till slut blev de som en vägg jag inte kunde ta mig förbi rent mentalt. När vi sedan började med skivan kom Stanley förbi i studion och såg listan med ord jag hade och fick idén till omslaget. Tidigare hade vi två kört omkring i Los Angeles och Stanley blev helt besatt av alla skyltar som finns där.

Vägskyltar?

– Nej, husskyltar med grejer som »Armed Patrol« eller »Security« som finns överallt i Beverly Hills. Och en massa andra småskyltar. »25 cents«. »Oil«.

– Var snäll och tänk inte på omslaget, när du väl ser det, som ett politiskt budskap. Det är det inte. Det är första gången vi tar ut svängarna med ett omslag, men jag litar alltid på Stanley. Själv ville jag att skivan skulle vara helt grön, hehe!

Jag såg om »Meeting People is Easy« [Grant Lees konsert-/turnéfilm från 1998 som skildrar Radiohead runt tiden efter »OK Computer«] i går. Det är verkligen nittiofem deprimerande minuter.

– Haha, jo, det stämmer.

När du så här i efterhand ser tillbaka på den perioden…

– [lutar sig framåt i stolen] Varifrån kommer du, sa du?

Sverige. Varför undrar du?

– Ingen anledning, bara intresserad. [ler]

… känner du att det finns grejer som ni borde gjort på något annat sätt?

– Allt, naturligtvis. Det var därför vi gjorde filmen. »Don’t do this at home, kids!«

När ni sedan, under stort rabalder, släppte »Kid A« [2000] och »Amnesiac« [2001] var det mycket skriverier om hur experimentella, elektroniska och konstiga Radiohead hade blivit. Men era fans verkade inte bry sig ett dugg, snarare växte väl er fanskara. Ni verkar ha en verkligt lojal publik.

– Nja, vissa tyckte att vi tappade konceptena redan med »The Bends«, andra med »OK Computer«.

Men inte så många ändå. Ni har ju nästan sålt fler och fler skivor allt eftersom.

– Jo, eller ja, eller, jag antar att det stämmer. [lång paus] Vad som ändå är bra är att det inte är någon konstant skara. Jag tycker att det var skönt att många gitarrockfans inte kunde ta sig igenom »Kid A«, till exempel. Visst, det var tråkigt för dem, men… [lång paus] Helt ärligt tycker jag att det är otroligt att folk fortfarande bryr sig.

Bryr sig om dig?

– Ja. Det är fantastiskt! Hahaha! Men allvarligt talat, det känns riktigt bra, jag älskar den känslan. Runt »OK Computer« var det många som ville prata om så mycket annat än själva musiken. Uppenbarligen påverkades många på en massa olika sätt av skivan. Då kände jag att det var väldigt jobbigt att sitta och höra hur folk resonerade om effekterna, jag var inte ansvarig för dem. Jag hade bara skrivit låtarna, inte förändrat dessa människors liv. Men nu tycker jag inte att det är jobbigt alls. Det bästa som finns är när folk kommer fram på gatan och säger [gör tummen upp och blinkar] »Keep it up man!«, och inget mer. Då känns det verkligen »Yes!«. Jag uppskattar när folk kommer fram och ger beröm nu för tiden, jag blir glad. Jag blir inte helt konstig och paranoid som innan.

Kul för dig. Tillbaka till albumet: de två låtar som fäster starkast när jag lyssnar är »Sail to the Moon« och »I Will«. Nu bryr jag mig som sagt inte så mycket om vad dina texter handlar om men det är inte helt lätt att höra vad du sjunger.

– Nej, jag vet, ledsen för det. Men jag har faktiskt försökt att artikulera bättre den här gången.

Men av stämningen i låtarna att döma känns de som kärlekssånger båda två, beskyddande kärlekssånger.

– Ja, det stämmer. [nickar flera gånger]

Du har inte skrivit så många kärlekslåtar innan. Är de svåra att skriva?

– [lutar sig fram med ett överraskat leende] Du, det där är riktigt bra. Du är tamejfan den första personen som förstått, bra! Jag skojar inte med dig nu. Visst är det kärlekslåtar, men precis alla andra jag pratar med drar bara upp politik, politik och politik…

Och jag som inte ens hör vad du sjunger.

– Visst är det kärlekstexter. De låtar som jag tidigare skrivit i ämnet har varit alldeles för konstiga, inte tillräckligt raka och förståeliga. Låtarna på »Kid A« och »Amnesiac« gick igenom så långa processer, jag sönderanalyserade allt och var så noga med att allt skulle bli perfekt. Den här gången var det mer »OK, det var en låt, det var en, här har vi en till«. »Sail to the Moon« skrev jag rakt av, till exempel. Jag antar att jag hämtade inspiration från Neil Young. Igen…

– Tiden innan vi gick in i studion var jag väldigt trött på musik, jag lyssnade knappt på något. Förutom enkla grejer som Neil Young. Alla går ju igenom sådana faser. Men som sagt, det finns många kärlekslåtar på skivan. »Scatterbrain« är en, »There There« en annan. »The Gloming« också, när jag tänker efter.

Jag har förstått att du är stolt far till en drygt tvåårig son, Noah.

– Mycket stolt. I dag kollade vi på »Nalle Puh« innan jag kom hit. Fantastiskt program.

Förstår han att pappa är rockstjärna?

– Nej, inte alls. De enda gångerna han blir lite misstänksam är om vi leker i parken, gungar kanske, och någon som känner igen mig kommer fram för att prata och han inte har en aning om vem det är. När personen sedan går i väg snabbt får jag en väldigt konstig blick från Noah; »Pappa, vad håller ni på med?«

Har han börjat prata?

– Jadå, han har redan börjat kommendera mig runt i huset.

Så: är det sant som alla säger att när man blir förälder förändras ens liv?

– Allt du hört är sant. Jävlar vad jag hatade farsor innan som snackade om hur underbart allt var, blablabla… Men det är verkligen fantastiskt.

När jag lyssnar på »Hail to the Thief« känner och hör jag en stolthet från er sida, i låtarna och hur de framförs. Det hörde jag inte på »Kid A« eller »Amnesiac«.

– Stämmer bra. Egentligen är det väldigt enkelt. De förra skivorna var en riktigt hemsk upplevelse när vi försökte övertyga oss själva att det vi gjorde var det enda rätta och att det lät bra.

Men du var inte stolt över vad du gjorde.

– Nej. Förändringen kom gradvis. En dag kände jag bara att jag verkligen gillar att hålla på med musik. Runt »Kid A« var allt så statiskt. Det var därför jag tröttnade på att lyssna på elektronisk musik.

Vad menar du?

– Jo, när du väl har ställt in sequencern så ändras inte mycket. Det kändes som att det var svårt att utvecklas rent musikaliskt. Men, som sagt, vi gillar att spela i Radiohead igen.

I sommar ger ni er ut på en gigantisk festivalturné.

– Ja, varför egentligen? Vi har på sätt och vis inte gjort det förut, under så lång tid. Det känns ganska läskigt.

Varför?

– Eftersom det enda som jag oroar mig över är vad som fick mig att tröttna på allt förra gången. Det kan ju hända igen. Men jag vill ut och turnera ordentligt, jag gillar inte att bara göra ströspelningar. Jag tror inte att den bästa livemusiken måste innehålla en massa gitarrer, vi kommer släpa med oss en del maskiner. Jonny har den här enorma apparaten som han håller på och skruvar på. Förr hade han en liten låda men nu är det en monstruös mackapär han släpar upp på scen.

Radiohead blir alltmer en rockdinosaurie.

– Absolut. Den här gången gör vi ett seriöst [Pink] Floyd-försök, man. Allt är alldeles för jävla stort, vi håller på att tappa greppet helt, haha!

Pyramiderna nästa?

– Nej, nej. Eller… tja… Eller nej, vad fan säger jag?

Eva Edsjö om Thom Yorke-plåtningen

– Ännu en hotellplåtning. Ett fint gammalt ställe i Oxford där det var mycket sammet och mörka färger. En dröm för mig att fota i.

– Musikbranschkompisar hade varnat mig för Thom Yorke. »Han hatar att bli fotad«, »Han är svår mot journalister«, etc. Till en början var han också avståndstagande. Men så ställde Anders [Dahlbom] någon väldigt smart fråga, varpå Thom lös upp och blev på ett helt annat humör. Bara så där. Han satt där med en champagneflaska och drack. Blev på bättre humör undan för undan. Lagom till att jag skulle plåta var han antagligen lite lätt packad. Det var superroligt. Den här dagen och i den här stunden älskade han att fotograferas. Det finns artister som är sjukt proffsiga och alltid levererar oavsett omständigheter, typ Dolly Parton. Men Thom Yorke är en sann humörmänniska.

– Till slut fick jag längre tid än vad det var sagt, kanske fyrtiofem minuter i stället för trettio. Vid ett tillfälle kikade någon PR-representant in och försökte avbryta, men Thom sa bara »nä men det är lugnt«.