Den ultimate musikdelaren

Som redaktör tvingas du ibland vara lite jobbig mot medarbetare. Det är ovanligt men det händer att viss osämja infinner sig. Det kan handla om alltifrån pengar till den sårade stolthet omfattande textredigering riskerar att föra med sig, eller något annat.

Lennart Persson fanns det ytterst sällan anledning att komma på kant med.

Han var föredömlig med att hålla deadlinedatum (bad alltid om ursäkt när han inte gjorde det), föredömlig med såväl språkbehandling som kunnande och föredömlig med förståelse för de premisser en tidning som Sonic görs på. Inget försämrades av hans oavkortat vänliga sätt, som stundom tog sig uttryck i att han skickade tjusiga musikvykort eller inspirerande blandskivor som gärna innehöll Mickey Lee Lanes obskyra rock’n’rollstänkare »Hey Sah-Lo-Ney«.

Faktum är att jag bara kan minnas ett enda spörsmål där vi gjorde något som kan liknas vid att munhuggas.

Under en tid skrev Lennart parallellt i en annan musiktidning, vilket vi på Sonic ogillade eftersom vi ansåg att en skribent ej bör medverka hos direkt konkurrent. Det är trots allt sällsynt att samma pennor figurerar, i säg, Aftonbladet och Expressen.

Ett argument Lennart förstod, men han menade att om vi nu vill ha »ensamrätt« på honom får vi också betala för det. En rimlig invändning. Nu begrep han att Sonic, vars ekonomi alltid balanserat på kanten till avgrunden, inte kunde slanta upp så mycket mer. I stället betonade han det faktum att texterna i den andra publikationen »finansierade« hans medverkan i Sonic.

Onekligen ett bra sätt att se på saken. Vi älskade kanske inte situationen men var väl medvetna om att Lennart var värd varenda krona han kunde dra in och insåg efter visst övervägande att vi möjligen bara var småsinta som inte kunde unna honom detta (det kan inflikas att den andra tidningen, med klart högre arvoden än våra, lades ner kort efteråt). Dessutom: Ju fler Lennart Persson-texter världen får tillgång till desto bättre värld blir det.

Lennarts nioåriga gärning i Sonic präglades annars av hängivenhet och gott humör. Vi visste att ifall han ville skriva om någonting utmynnade det i tio fall av tio i något läsvärt eller oförglömligt. »Fan vad bra han är!«-utropen på redaktionen var närapå lika många som antalet Sonic-texter med hans signatur. Hade Lennart inte lust att ta sig an något vi försökte pådyvla honom meddelade han detta, nästan ursäktande men alltid med förslag på vad han kunde skriva om i stället. Jag kommer särskilt ihåg en gång då jag insisterade på att han skulle recensera en mäkta hyllad svensk artist. Först var han med på noterna och fick sig skivan tillsänd. Några dagar senare ringde telefonen. Han lät en aning besvärad: »Jag vill verkligen inte göra dig besviken, men det går bara inte. Jag står inte ut med sångare som låter som en bebis. Jag skulle förstås kunna recensera ändå, men det är tveksamt om jag ens klarar av att lyssna. [konstpaus] Om du vill skriver jag däremot gärna om nya Eleni Mandell…«. Så blev det.

Lennart Persson var entusiast ut i fingerspetsarna. Ville hellre hylla än såga. Gärna uppmärksamma sådant som alla andra lät bli att skriva om. Brydde sig föga om hajp, trender eller branschpåtryckningar. Navigerade helt efter egen kompass och gick aldrig vilse. Nu skrev visserligen Lennart huvudsakligen om odiskutabelt grym musik men även när han jublade över sådant du själv brydde dig marginellt om gjorde han det på ett sätt som likafullt tvingade dig att läsa och inte sällan även lyssna.

När vi startade Sonic varnade Fredrik Strage, vis av erfarenhet från sin tid på musiktidningen Pop, oss för att Lennarts förvisso briljanta texter kunde ha ett visst överskott på… sex. Även om vi kom att stryka en och annan väl mustig beskrivning blev det här sällan ett problem, ty köttsliga lustar och musik har ju alltid idkat intimt umgänge – plus att Sonic gott kunde behöva stråk av synd bland all prudentlig indie. Vi var dock övertygade om att Lennart ingalunda ägde kapacitet att få in barnförbjudet fuffens i en text om Elvis Costello. Det går bara inte. Tjenare. Redan i artikelns inledning, trots att den utspelar sig på en engelsk flygplats, surras det om lår med lite för långt uppdragna klänningstyg …

Efter att Lennart Persson hastigt gått bort i maj 2009 bad vi ett flertal av hans vänner, kollegor och beundrare att dela med sig av minnen till det som blev Sonic #47. Aldrig någonsin har det varit lika lätt att få så många att lämna texter så snabbt. I en av dem skriver Martin Jönsson, i dag digital direktör på Sveriges Radio [sedan texten skrevs har Martin bytt jobb till DN där han är redaktionell utvecklingschef]: »Lennart blev aldrig någon fildelare. Men han var den ultimate musikdelaren. Han såg världen som ett enda stort vardagsrum som borde fyllas med den bästa, mest omtumlande, råa, liderliga och själfyllda musik som finns att tillgå. Varför skulle någon nöja sig med mindre?«

För att det här inte ska glömmas bort och för att texterna mår bättre av att finnas tillgängliga än att samla damm i tidningsarkiv bestämde vi oss för att ihop med Telegram ge ut dem i en bok. På sidorna som följer kan du därmed läsa hur Lennart diskuterar recept på köttbullar med soulgiganten Solomon Burke, hur skalbaggar smakar med galenpannan Tom Waits, medborgarrättsrörelsen med gospelfundamentet Mavis Staples, kraften i the blues med musikmissionären Jack White och själv lägger ut texten om vinylmissbruk. Samt väldigt mycket annat, förstås.

Oavsett ämne ringar han närapå jämt in kärnan i musiken och artisten han skriver om. Dels bottnar det i en utvecklad förståelse för det han skriver om, men också att Lennart med sin känsla för detaljer och historier, precision och humor, realism och fantasi lyckas levandegöra material som i händerna på de flesta andra lätt blir något musealt eller torrt. Hasil Adkins envishet är »näsblodsframkallande«. Musikjournalisten Nick Tosches blir »den store amerikanske filosofen« på ett ställe, »den store amerikanske poeten« på ett annat. I en Al Green-recension tillskrivs ett visitkort högst mänskliga egenskaper…

Det här, jämsides med allt annat, gör att det fortfarande omöjligen går att ifrågasätta tesen om att ju fler Lennart Persson-texter världen får tillgång till desto bättre värld blir det.