Sommarlandet – Australien efter Avalanches

När The Avalanches, hösten 2000, gav ut sitt i dag klassiska debutalbum »Since I Left You«, fick de den forna brittiska straffkolonin att för första gången låta som det sommarland det är med Indiska Oceanen i väster, Papua Nya Guinea i norr och Söderhavet i öster.

Robbie Chater, Darren Seltmann, Tony Diblasi, Gordon McQuilten, Dexter Fabay och James De La Cruz samplade små, små snuttar från så gott som hela nittonhundratalet, från världens alla hörn och serverade sedan allt som ett romantiskt konceptalbum om att följa den man älskar runt jorden – men att hela tiden vara ett steg, eller rättare sagt en hamn, efter.

Avalanches hemmahamn heter Melbourne och är en av världens kanske mesta multikultistäder. Vid sidan om singaporianska restauranger, östafrikanska kryddbutiker, japanska karaokebarer och märkliga affärer som specialiserat sig på att sälja ryska dockor finns här även ett Little Italy, ett Greek Town, ett Chinatown, ett Vietnamese Town och, summa summarum, människor från över hundrafyrtio länder som talar hundrasjuttio olika språk.

Men det som slår en när man strosar omkring i Melbournes downtown är att hamnstaden kanske mest av allt är lite av ett Australiens Göteborg. Fast kanske inte så mycket för det här multikultiga som för alla skenande spårvagnar och hur invånarna tycks se sig själva och sin stad som den raka motsatsen till sina länders största städer (Sydney och Stockholm).

I en melbournebos ögon är Sydney stressigt, snobbigt och svindyrt medan Melbourne är den lilla staden vid havet där saker får ta sin tid.

Men ibland får saker kanske ta lite väl lång tid.

Det har ju nu, som bekant, snart gått hela sju år sedan »Since I Left You«, som tills i dag har sålt i lite drygt sexhundratusen exemplar världen över.

Det är lätt att ställa en enkel fråga som »varför?«.

»Varför?« som i varför det har tagit så lång tid. Men det är desto svårare att få ett svar. Avalanches – som numera är en trio med Robbie, Darren och Tony – har nämligen bestämt sig för att inte ställa upp på intervjuer innan hela det kommande albumet, som de i ett pressmeddelande beskrivit som »world ambient music«, är klappat och klart. Men när jag ändå lyckas få en kortkort intervju med Robbie och Darren (tack vare min fotograf, Gen, som varit tillsammans med Robbie i mer än tio år) berättar de att väntan snart, snart är över.

– Som tur är så har vi en tidsmaskin, säger Robbie. Vi har just återvänt från framtiden och kan nu glatt berätta att vår kommande skiva kommer att ges ut långt före 2010. Och jag kan väl säga så mycket som att vi har tagit ett logiskt steg från »Since I Left You«. Du kommer inte att bli besviken. Vi var bara tvungna att ta en lång omväg innan vi till sist hittade tillbaka hem igen.

Det är lätt att se er jorden runt-musik som en spegelbild av det multietniska australiensiska samhället.

Robbie: Jo, kanske det. Vi är ju rätt så geografiskt isolerade här nere, men musiken har alltid varit ett sätt för mig att få kontakt med omvärlden. Särskilt när man var yngre och hela tiden upptäckte nya världsdelar, länder och platser genom all musik man köpte på sig.

Darren: Det finns jättemycket fina saker att säga om Melbourne och Australien. De flesta i Melbourne lever tillsammans i harmoni. Men det finns också en hel del rasism, flyktingfrågor och frågor gällande mänskliga rättigheter som aldrig riktigt tycks komma upp till ytan. Som hur vår regering stänger ute asylsökare, gör det svårt för media att få tillstånd att intervjua politiska fångar och totalt ignorerar de utfattiga aboriginska samhällena. Allt det här fostrar en rätt så hemsk »det man inte ser, det har man inte ont av«-attityd.

Ser ni er själva som politiska? Jag menar, ni har alltid talat varmt om Afrika och när ni för ett par år sedan gav ut »Some People«-mixtapen adresserade ni ett »fuck you« till såväl Tony Blair som till Australiens premiärminister John Howard.

Robbie: Om jag inte minns helt fel så var väl det där vid tiden för invasionen i Irak? Men nej, jag tror inte att vi är särskilt politiska. Fast ibland måste man ju bara få bli lite arg, eller hur? Det var dessutom väldigt roligt rent kreativt att klippa ihop alla de där olika rösterna. [»Attention! This is a message to the prime ministers of England and Australia – fuck you!«] Och John Howard är verkligen ett rasistiskt as, så det var kul att be honom dra åt helvete.

Det känns som att Avalanches alltid har handlat om fun fun fun, att ha så kul som möjligt.

Robbie: Det finns de som säger att man inte kan ha hur kul som helst. Men om det är någonting jag har lärt mig av att vara med i ett band så är det just att man kan ha precis hur kul som helst …

Darren: … men ibland så måste man mixa in lite melankoli också. Att ha kul är så klart kul, men vi älskar idén om att musik ska ge dig en känsla som gör dig glad och sorgsen på samma gång. Det är en fin tanke, tycker jag – roligt och vackert.

Robbie: Det är som med Brian Wilsons originalinspelningar av »Smile«. De är ju oerhört roliga, för att inte säga fåniga. Jag menar, som att han i »Vegetable« sjunger en sång till sin favoritgrönsak – moroten. Sedan är låtarna på »Smile« inte bara roliga och fåniga utan även väldigt vackra i sin lilla deppighet. Och det var just den där vackra melankolin som vi letade efter och förhoppningsvis även fann med »Since I Left You«.

Hur ser ni på att det hela tiden har fokuserats så mycket på att ni kommer ifrån Australien?

Robbie: Det var väntat. Vi trodde kanske till och med att det skulle bli värre, och något negativt. Jag menar, australiensiska band som försökt slå igenom i England har alltid blivit notoriskt slaktade av brittisk media. När »Since I Left You« kom ut så förväntade vi oss att samma sak skulle ske med oss.

Det blev tvärtom.

Avalanches älskades av allt och alla. Kanske gullades det till och med lite extra med dem just för att de kom från det skamfilade Australien som dittills mest varit synonymt med Midnight Oil, digeridoon och hur Inxs-sångaren Michael Hutchence hade strypsex med sig själv till döds.

Det talades snart om att Avalanches skulle regissera en långfilm, få ett eget TV-program och att uppföljaren till »Since I Left You« skulle produceras av japanske Cornelius. Men i samma sekund som de bara skulle ta det där sista steget och ta över hela världen hände en hel del mindre lustiga saker som snabbt dödade alla roliga rykten. Bland annat skadade sig Darren ett par gånger under gruppens minst sagt helvilda livespelningar.

Och Darren visade sig tydligen vara oersättlig på scenen. Efter att han en kväll brutit sitt ben under ett uppträdande i London byttes nämligen alla återstående spelningar på världsturnén ut mot DJ-sets, innan alla till sist drog sig tillbaka till sina stackar i Melbourne.

Sedan dess har vi fått hålla till godo med ett knippe hisnande remixer och mixtaper där vi framför allt fått lära oss att det som Avalanches inte vet om, säg, repiga soulsinglar, calypso, rullskridskodisco, hiphop och hawaiianisk krautrock knappast är värt att veta. Men ingen, utom möjligen den närmaste kretsen, vet vad som menas med den underbara beskrivningen »ambient world music«, eller vad som i dag får Robbies, Darrens och Tonys hjärtan att slå lite snabbare.

En klibbig fredagskväll i april, just när den australiensiska sensommaren så håller på att dra sina sista suckar, spinner Tony Diblasi skivor på en fest i ett förfallet hus i utkanten av Melbournes downtown. Tony, som för ett par år sedan såg ut som Sean Penn men som nu mer påminner om en pizzabagare, verkar ha hemskt kul. Han öppnar öl med tänderna, drar i sig shots och studsar upp och ner som vore han en liten känguru.

Om man ska tro att det han spelar speglar Avalanches så är de just nu inne på eh… rave.

Visst mixar han även in lite obligatoriska bongotrummor, indiska bollywoodstråkar och en judisk aerobiclåt. Men mest är det ändå bara rave och ett av de hårdaste, för att inte säga mest ironiska, DJ-set jag varit med om.

Hela det förfallna huset, som heter Third Class och som ligger längst in på den lilla gatan med det fina namnet AC/DC Lane, tycks just nu vara inne på rave. Eller ska vi kanske säga new rave? Drinkarna heter saker som Rave Juice (red bull, vodka och en glowstick serverad i plastpåse). Festerna kan döpas till Easter Sunday Barndance Rave Party. Och så fort du lutar dig mot en vägg, slår dig ner i en av de sjaskiga skinnsofforna eller bara beställer något i baren så är det direkt någon där som knackar dig på ryggen och frågar om du vill ha tabletter som du blir rolig av.

Den lika trådsmala som purunga publiken – som i sina korta shorts, färgglada t-shirts, Ray-Ban Wayfarers och flipflopsandaler ser ut att komma direkt från stranden – tycks dock inte bry sig nämnvärt om vem killen bakom skivtallrikarna är. Så är de också så unga att de knappt hade lärt sig äta med kniv och gaffel när Avalanches var aktuella med »Since I Left You«. Dessutom spelar Tony den här kvällen skivor under sitt pizzabagarklingande DJ-namn Tony Pepperoni, inte som »Tony från The Avalanches«.

Ändå är det här kanske en varningssignal om att Avalanches glömts bort en smula till förmån för de nyare australiensiska artister som de har sopat gatan för.

Trots den färggranna cocktailen av människor, den exotiska placeringen på världskartan och Avalanches fäbless för musik från världens alla hörn är den samtida australiensiska musikscenen (om man nu kan tala om en sådan, vill säga) vitare än mjölk.

Den lilla men sprakande scenen med aboriginhiphop – som förhoppningsvis kommer att få sig ett uppsving i och med att aboriginbarnen i gruppen The Wilcannia Mob medverkar på ett spår på den nya M.I.A.-skivan – håller exempelvis fortfarande till i den minsta av marginaler.

Men det är inget aboriginhiphopen är ensam om.

Det mesta som är smått och gott hamnar lättare än lätt i skuggan av Modular Recordings, det Sydney-baserade skivbolag som helt dominerat den halvalternativa musikscenen i landet sedan millenniefirandet.

Modular, som funnits sedan 1998 och som drivs av det forna partymonstret Steven Pavlovic, ger inte bara ut storsäljande skivor med så vitt skilda saker som Avalanches, surftrubaduren Jack Johnson och de håriga Led Zeppelin-älskarna i Wolfmother. Man är även konsertarrangör, ett klädmärke och större än någonsin.

När jag träffar Steven, eller »Pav« som han kallas av alla härnere, på hans ljusa, moderna kontor i den lummiga stadsdelen Surry Hills har Modular just lanserat det första numret av sin egen lilla tidning, M Is For Modular.

– Well, vi har en budget till att marknadsföra våra skivor, säger Steven och bläddrar lite förstrött i ett exemplar av tidningen som ligger på hans skrivbord. Och vi kan välja mellan att antingen spendera de här pengarna på annonser i australiensiska skittidningar eller att, som nu, göra en helt egen tidning där vi själva helt bestämmer över innehållet. Men det är ju inte ren reklam, inte en Modular-bibel. Vi försöker att vara lite mer subtila än så.

I tidningen, som är gratis och som finns att plocka upp lite varstans i Sydney och Melbourne, återfinns bland annat ett väldetaljerat diagram som visar vad de elektroniska pubrockarna i The Presets åt och drack under fjolårets turnéer i England och USA. En artikel handlar om diverse låtar i musikhistorien som tar upp ämnet onani. Och i en text berättar Avalanches-Tony om en kväll som spårade ur efter att han blandat ecstasy och alkohol.

Det är inte särskilt svårt att se att Modular vill vara en lika ultratuff institution i Sydney som Beastie Boys Grand Royal, James Lavelles Mo’ Wax och Cornelius Trattoria var i Los Angeles, London respektive Tokyo i mitten och slutet av nittiotalet.

Steven själv förklarar det hela med att han lätt blir uttråkad om han inte får hålla på med olika saker.

– Jag har aldrig sett Modular som bara ett skivbolag utan mer som en hel livsstil. Vi gillar konst, vi gillar mode och vi gillar musik och har nu möjligheten att jobba med allt det här under samma tak. Dessutom hänger ju allt samman. Ett band spelar in en skiva, vi gör ett fint omslag och designar en snygg t-shirt.

Men Modular är inte, och har aldrig heller varit, tänkt som en ren australiensisk historia. Detta märks inte minst på Steven som den här feberheta marseftermiddagen talar om utomlands, utomlands, utomlands som om han fått solsting. Det är lätt att förstå hans snack eftersom Australien är för litet (bara tjugoen miljoner invånare) för hans smärre internationella imperium med kontor i Sydney, Los Angeles, New York och London.

Och vid sidan av nyare färgstarka inhemska artister som Bumblebeez, Cut Copy, Muscles och Presets ger man i dag även ut minst lika färgstarka utländska artister som Londons Klaxons, New Yorks Yeah Yeah Yeahs och Lissabons Buraka Som Sistema. Därutöver utgör Modular, tillsammans med de nära vännerna hos de lika tuffa parisiska dansetiketterna Kitsuné och Ed Banger, en treenighet som under vissa festkvällar i Sydney och Melbourne kan framstå som starkare och mer självklar än den mellan Fadern, Sonen och Den heliga ande.

Du har aldrig funderat på att profilera Modular mer som ett australiensiskt skivbolag? Pynta skivomslagen med koalabjörnar och surfbrädor och sådär.

– Nej, Gud nej. Jag har vänner från hela världen och jag har alltid velat ge ut musik från såväl Australien som utlandet som man ska kunna gilla i hela världen. Det är det här globala som hela tiden har varit målet. Dessutom tror jag att de flesta som är intresserade av musik vet att Modular är från Australien. Det här är nog till stor del Avalanches förtjänst. De flesta tycks veta att Modular är Avalanches australiensiska skivbolag.

Vad har Avalanches betytt för Modular och australiensisk musik?

– Avalanches är fortfarande det mest efterfrågade bandet hos oss. Varje vecka är det någon som mejlar, ringer eller till och med faxar och undrar när albumet kommer. Alla vill veta. Intresset har inte svalnat fastän det har gått så lång tid. Det är helt sjukt.

– Jag minns när jag första gången spelade »Since I Left You« på EMI-kontoret och de bara: »Vad fan är det där?« De kunde inte bestämma sig för om det var genialiskt eller rent skräp. Men de kunde hur som helst inte sluta lyssna. Jag visste att det var en speciell, helt fantastisk skiva. Och den fick ju hela världen att rikta sina blickar mot Australien. Avalanches gav Australien ett gott rykte utomlands och fick övriga världen att upptäcka och respektera såväl rockgrupper som The Vines, Jet och Wolfmother som den nya indiedansvågen med Cut Copy, Presets och Muscles.

– Men, herregud, det tog en mindre evighet att cleara alla samplingar. I Modular-katalogen är nummer 46, 47 och 48 »Since I Left You«. Bara i olika versioner. Det upptäcktes hela tiden nya saker på skivan som vi inte lyckades cleara och som Avalanches helt enkelt var tvungna att ta bort för att vi skulle slippa stämningar.

Nästa dag har Modular fest i en jättelik kub i utkanten av Sydney.

Det är utsålt och de flesta inne i den jättelika kuben, som kallas för The Forum och som ligger inbakad i ett kommersiellt köpcentrum, tycks vara här för Londons Lady Sovereign. Redan vid åttasnåret står en hel skara med Lady Sov-kopior – småtjejer i Adidas-brallor och håret uppsatt i sned hästsvans – längst fram vid scenkanten och smådansar när Modulars hus-DJ:s, Bang Gang, spelar skivor.

Själv är jag här för den heltossiga syskonduon Chris och Pia Colonna i förbandet The Bumblebeez. Det har, ursäkta uttrycket, surrat om Bumblebeez i flera år. När Chris lite senare intar scenen till ett lika högljutt som trasigt hiphopbeat förstår jag varför. Det är rått och kaotiskt, som om deras oljud till hiphop när som helst kan gå i tusen bitar. Pia pekar finger, Chris luftmasturberar och tillsammans får de den här aftonen sitt Bumblebeez att framstå som lika vansinnigt som man kan anta att Avalanches var innan de hette Avalanches och spelade The Fall-inspirerad punk och Beastie Boys-inspirerad hiphop under namn som The Swinging Monkey Cocks, Quentin’s Brittle Bones och Whoops Downs Syndrome.

Kort efter konserten träffar jag Chris i hans minimala loge. Lika blöt av svett som en nybadad hund är av vatten frågar han mig vad jag tyckte om konserten. »Underhållande«, svarar jag.

– Det känns om att folk antingen älskar eller hatar oss, vi är ju så konfronterande, säger han sluddrande och berättar sedan vidare om att själva kärnan i Bumblebeez musik är förkärleken för den första tagningen.

– Vad det än gäller så är första gången alltid speciell, säger Chris och torkar sig i ansiktet med en handduk. Första gången du kysser en tjej, första gången du cyklar. Jag har alltid försökt att hålla fast vid det där när det kommer till musik. Vissa som går in i en studio och gör femtio tagningar tappar bort sig själva i sin egen musik. Jag tror snarare på att begränsa sig själv till ett fåtal tagningar, för att sedan gå vidare.

– Jag vill att Bumblebeez ska låta som en olycka eller som disneyfigurer på crack. Det ska vara gulligt, men ändå punkigt, smutsigt och knäppt.

Jag läste en intervju med dig där du sa att australiensisk musik alltid är ett år efter.

– Yeah. Men det är ju sant. Det är ju mest bara en massa dåliga kopior härnere. Fruktansvärda postpunkband som blandar in dansanta beats och sådär. Okej, jag gillar Avalanches. Men annars finns det inte ett band på Modular eller i Australien som säger mig något som helst om mitt liv.

Adrian Thomas, mer känd som DJ Ajax och som en sjättedel av Modulars hus-DJ:s i Bang Gang, tycker att Chris Colonna är helt ute och seglar.

– Det kanske snarare är så att Bumblebeez är lite före sin tid, säger han när vi ses i hans lägenhet vid den idylliska yachthamnen Rushcutters Bay i Sydney.

– Visst, vi är en ung nation och snappar som sådan snabbt upp alla möjliga trender. Men jag håller inte alls med om att vi skulle vara ett år efter. Det finns till exempel en hel del saker som inte fäster här. Titta bara på Kompakts minimaltechno. Den tycks funka i så gott som hela världen utom här. Kanske har det med klimatet och miljön att göra. För minimaltechno mår väl bättre i en gotisk kyrka i Köln än i Sydneys t-shirt och shortsväder?

– Dessutom känns det som att alla bara väntar på en artikel som ska breaka den unika australiensiska indiedansscenen för världen. På samma sätt som Rolling Stone breakade grungescenen i Seattle och NME hela tiden skriver upp alla engelska band. Men det har nästan blivit som ett litet skämt. »När ska det hända, när ska det hända?« Men jag tror inte att det kommer att hända. Det har nog gått för lång tid. Ändå är det synd att inte fler förstår att den här musiken är en modern version av australiensisk pubrock och att Presets, med alla sina skrik, är lite av ett AC/DC för det nya årtusendet. Även om det kanske främst är dansmusik så kan man alltid lalla med i refrängerna.

Av alla friska fläktar i Australien är det ändå få som blåser lika ljuvligt som den ljumma sommarbris till musik som Melbournes Sally Seltmann ger ut under namnet New Buffalo. Sångfågeln Sally, som är lite av en australiensisk Victoria Bergsman, gav vid millennieskiftet ut sin lika knastrande som loppmarknadsfyndsamplande debut-EP hos – jäpp! – Modular. Men hon ledsnade snart på Modulars partyfiering och lämnade, som en av få artister, etiketten för att sedan så smått slå igenom med den minst lika knastrande och loppmarknadsfyndsamplande debutskivan »The Last Beautiful Day«.

När vi ses utanför hennes favoritkafé i Melbournes sydeuropeiska kvarter är hon inte särskilt sugen på att berätta mer om varför hon lämnade Modular. Mer sugen är hon på kaffe och att tala om hennes nya avskalade album »Somewhere, Anywhere«. När vi går in på kaféet visar det sig att hela lokalen under den här lunchen är vigd åt speed-dejting.

Jag har inget som helst emot lite snabba dejter, men Sally – som sedan flera år tillbaka är lyckligt gift med Darren i Avalanches – blickar ut över de kärlekssuktande människorna och föreslår sedan kvickt att vi i stället tar take away-cappuccinos och går till en närliggande park.

Väl framme i parken berättar hon att de avskalade pianokompositionerna på »Somewhere, Anywhere« är inspirerade av hennes tonårsidoler Chopin, Beethoven och Debussy.

– Jag älskar verkligen deras musik, säger hon, tittar under lugg och sippar på sin cappuccino. Jag fick ett gammalt piano för ett par år sedan och har väl ända sedan dess drömt om att spela in ett helt pianoalbum. Jag ville att det skulle vara dramatiskt och känsligt och att jag skulle gå in i mina texter som en skådespelare går in för sin roll, även om jag så klart menar allt jag sjunger.

Flera av texterna på »Somewhere, Anywhere« tycks handla om avsked och död. Är det någon som stått dig nära som har dött?

– Nej, tack och lov. Det är väl bara en av de här rollerna jag talar om. Att jag vill få fram en viss dramatisk känsla.

Men är du en så duktig skådespelerska att du kan skriva sorgsna sånger om du är på glatt humör?

– Jag skriver alltid låtar när jag när jag är glad. Och jag tycker om att lyssna på glad musik när jag är glad och på melankolisk musik när jag mår dåligt.

Men mår man inte ännu sämre om man lyssnar på melankolisk musik när man mår dåligt?

– Jo, visst är det väl så… Minns du Sinead O’Connors »Nothing Compares 2 U«? Jag brukade lyssna på den om och om och om igen när jag var yngre och sökte tröst. Men jag är inte en sån som tycker om att vara nere. Jag söker alltid, alltid efter lyckan.

Tre veckor senare står New Buffalo på en scen i norra Melbourne och ursäktar sig för att hon är förkyld och under kvällen kommer att ha svårt att ta höga toner.

Det är en sen söndagskväll i maj och konsertlokalen Viva Cabaret – ett gammalt tangopalats med små matbord närmast scenen – är som skräddarsydd för hennes rörande romantiska musik. Det är inte särskilt svårt att se hur Woody Allen hade älskat stället och dess otidsenliga motto: »tapas, cocktails and cigars«. Kanske skulle han till och med älska det mer än han älskar sig själv.

Men jag vågar inte fundera mer på det här för när Sally presenterar kvällens första låt, förstasingeln »Cheer Me Up Thank You«, blir det så tyst i den utsålda salen att jag är rädd att någon kan höra mina tankar. Det är till och med så knäpptyst att ställets bartender ibland råkar kompa Sally när han skakar cocktails.

Även om Sally säger sig vara förkyld så sjunger hon under den här majaftonen mer likt en kolibri än någonsin.

När uppträdandet är över, den röda sidenridån har gått ner och Sally välförtjänt får ta emot stående ovationer inser jag hur hon och hennes skinande toner under den här höstkvällen fått Melbourne och hela Australien att framstå som det sommarland det är med Indiska Oceanen i väster, Papua Nya Guinea i norr och Söderhavet i öster.

Dexter Fabay

När Dexter Fabay, tidigare DJ i The Avalanches, berättar om sin musik är det som att kliva in i den mest exotiska av drömmar.

– För cirka fyra år sedan började jag att sampla traditionella sånger från Panama, Polynesien och, inte minst, Filippinerna. Jag vet inte, men kanske var det för att jag sökte efter mina rötter. Hela min släkt är nämligen från Filippinerna. Det är mest folksånger, gamla kärlekssånger, och eftersom landet var koloniserat av spanjorerna så låter det lite spanskt. Jag samplar snuttar från de här exotiska skivorna och mixar det sedan med såväl moderna hiphopbeats som vilda samoanska slagverk, som bäst skulle kunna beskrivas som… Timbaland på speed.

Är det viktigt att musiken du samplar kommer ifrån varma länder?

– Nej, inte alls. Det är väl bara så att det är lättast att få tag på skivor från närliggande länder som Samoa och Cooköarna.

Vi befinner oss på en uteservering vid havet i den melbournska strandstadsdelen St Kilda.

Solen skiner, Dexter dricker apelsinjuice och på ett fönsterbleck sitter en färggrann papegoja och gör sitt bästa för att upprepa det som sägs vid vårt bord.

Ses du fortfarande som »Avalanches-Dexter«?

– Nej, jag tror att de flesta vet att jag nu lämnat bandet. Det har ju snart gått fem år… shit, har det gått fem år?!

– Well, jag kom med efter att de hade sett mig komma tvåa i DJ-VM, som hölls här i Melbourne 1997. De gillade tydligen hur jag gjorde något nytt av den gamla mash up-idén. Jag menar, jag mixade instrumental hiphop med kycklingdansen, Jimi Hendrix och Louis Armstrong. Vi blev snart vänner och de har senare sagt att sättet jag satte ihop mina DJ-set på var en stor inspirationskälla till hur de satte samman »Since I Left You«. Men jag vet inte, jag tror bara att vi just då råkade vara på samma sida. Jag tyckte att våra live-set var bättre än den där skivan. Vi spelade samplingarna live, alla bytte instrument med alla, jag spelade skivor och det var som om vi hade det bästa och kanske vildaste partyt på scenen kväll efter kväll.

Minns du när ni spelade skivor i den svenska pratshowen »Sen kväll med Luuk«?

– Jo, visst minns jag det! [skratt] Programledaren var som en karbonkopia, verkligen karbonkopia, av David Letterman. Men han var rolig och vi var där för att typ spela skivor när Jennifer Lopez skulle lära honom dansa salsa. Jag minns att jag satte på en latinosalsaskiva från New York och hur J.Lo tittade på mig som, shit, han har ju koll. Det var en kul tid.

Har du någon kontakt med Robbie, Darren eller Tony i dag?

– Nej, nej, nej. Jag hatar dem! Det hände en hel del tråkiga saker och så där. Men det är inget jag vill snacka om. Men jag är fortfarande vän med James [De La Cruz] och Gordon [McQuilten]. Gruppen delades liksom på mitten. Jag är inte särskilt intresserad av att vara vän med de andra. Det var för många »fuck you« när vi skiljdes åt. Dessutom tar de på tok för lång tid på sig att göra musik.

Cut Copy

I, I dream my days away
I dream my days away
Oh, I just let them pass
I dream my days away
Broder Daniel »I Dream My Days Away«

You think my life’s a dream
I’m dreaming my life away
You think my life’s a dream
I’m dreaming my life away
Cut Copy »A Dream«

Dan Whitford, sångare och gänglig frontfigur i Cut Copy, ber om ursäkt och skyller på att han är jetlaggad.

Jag har just bett honom berätta om hans simpla, rent henrik berggrenska texter, men det tar en mindre evighet innan han tittar upp under sin långa lugg och med trötta ögon till sist svarar.

– Jag har aldrig velat berätta en historia från start till mål. Jag vill hellre sjunga något så många gånger att det får din fantasi att skapa en helt egen berättelse i ditt huvud. Det är antagligen därför som jag är så förtjust i dansmusik. Du vet, att upprepa något i all oändlighet, tills man nästan faller i trance.

– När vi spelar live kommer det alltid fram människor, alltid unga människor, som vill berätta vad våra låtar betyder för dem och sådär. Som att de, precis som jag just sa, har skapat en helt egen historia mellan raderna.

Det är en vansinnigt vacker sensommarkväll när jag träffar en sömndrucken Dan på hans lokala ostronbar i den lika södra som trendiga Melbourne-förorten Windsor. Dan är sömnig efter att just ha kommit tillbaka från New York. Där har han, tillsammans med DFA-producenten Tim Goldsworthy och bandkamraterna Tim Huey och Mitchell Scott, spelat in det som ska bli uppföljaren till 2004 års succéartade debut »Bright Like Neon Love«. Skivan – som sänkte ner fötterna i pastellfärgad italodisco, pastellfärgad fransk house och pastellfärgad mogenrock – öppnade ju så sakta upp världen för Melbournes färgglada svar på Broder Daniel.

Men till skillnad från Broder Daniel, som sedan debuten »Saturday Night Engine« mest bara har spelat in samma skiva igen och igen och igen, så har Dan Whitford och Cut Copy hela tiden stått för de ljuvligaste av överraskningar. Ena dagen är man på USA-turné med Franz Ferdinand, för att nästa dag spela in en dansmusikmix åt londonklubben Fabrics serie »FabricLive«. Ena dagen är Cut Copy Dan Whitfords samplingsfanatiska soloprojekt (tolvan »I Thought of Numbers«), för att nästa dag vara en ultramodern indiepoporkester med åttiotalsblinkningar (»Bright Like Neon Love«).

– Jag gillar den förvirrade bild som människor måste ha av oss. Namnet Cut Copy låter ju som att det handlade om dansmusik, clicks’n’cuts eller hiphopig scratchmusik. Och sedan spelar vi förband till Franz Ferdinand! [skratt] Men jag tror inte att man tänker så mycket på vad vårt namn står för nu för tiden. Det är som med Daft Punk, man tänker inte på att vårt bandnamn är något så larvigt som ett datakommando och man tänker inte på att deras namn betyder dålig punk.

Sedan det lyckosamma året 2005 har Dan – som även är DJ, grafisk formgivare och skivbolagsdirektör för egna Cutters Records – haft det mer än hektiskt. Vid sidan Fabric-mixen har han även designat saker åt såväl Modular som MTV Australian Music Awards samt givit ut regnbågsfärgade tolvtummare med Melbourne-vännerna K.I.M., Knightlife och Midnight Juggernauts.

– Men jag försöker ändå att ta det lugnt och inte stressa, säger Dan och flackar med blicken över den bambuinklädda bakgården.

– Jag menar, om jag hade tyckt att det var hundra gånger roligare att spela in musik än att designa något så hade jag antagligen inte pysslat med design. Men nu är det inte så, jag tycker ju att båda sakerna är precis lika kul. Dessutom hade jag nog sett musiken mer som ett jobb om jag bara höll på med den hela tiden. Musiken är mer som en hobby och jag blir inte så stressad av den som av andra saker. Det kan ju låta lite fånigt, men musiken är en helt perfekt värld att fly till de dagar när det känns som att allt och alla är emot dig. Men visst, det blir allt svårare att få tid till alla saker.

Dan gäspar och jag tänker på att han knappast heller lär få tid till att sova ut den närmsta tiden.

»Hearts on Fire«, den New Order-hintande förstasingeln från kommande skivan, har nämligen blivit en överraskande stor hit och fått biljetterna till Cut Copys australienturné att sälja slut i ett nafs. Singeln, vars hjärtliga saxofondisco tar vid exakt där »Bright Like Neon Love« slutade, spelas verkligen av allt och alla under den här australiensiska sommaren. Det spelar ingen roll om man är på ett sjaskigt blockparty i Fitzroy, hänger vid stranden i St Kilda eller bara går och strosar inne i Melbourne; »Hearts on Fire« är överallt.

– När jag skrev texten till »Hearts on Fire« så tänkte jag mig bara två människor som möts på ett dansgolv, säger Dan. Första gången jag spelade upp låten för en tjejkompis så sa hon direkt att »åh, den här kommer att få alla unga killar och tjejer att bli kära när de är ute och dansar«. Vilket är lite roligt, för det var ju exakt det som var meningen. Jag ville skriva en romantisk låt för dansgolven.

– »Hearts on Fire« är också full av referenser till saker jag gillar. Alan Braxe och Fred Falke. New Order och KLF. Vi håller förresten just nu på att göra en ny niominutersversion av låten till skivan där de första tre och en halv minuterna är tänkta att vara ambienta på precis samma sätt som KLF-skivan »Chill Out« var.

Fantastiskt. Men är du inte rädd för att fastna i åttiotalet?

– Jag vet inte… Men, jag menar, jag växte ju upp under åttiotalet och har, precis som många andra som växte upp då, fallit för musik från den här tiden. Det är svårt att beskriva, det handlar ju bara om känslor. Men jag kan ändå försäkra dig om att Cut Copy inte handlar om nostalgi och en längtan tillbaka till det som var. Visst, vi hämtar våra influenser från åttiotalet, men till skillnad från många andra så tycker jag att vi tar allt framåt.

– Men det är ändå lite roligt att du frågar. Innan vi spelade in »Bright Like Neon Love« frågade skivbolaget [Modular] oss först vad vi skulle tycka om att ta in en producent som var verksam under just åttiotalet. Jag tyckte inte att det lät så dumt så jag gav dem en lista på personer som producerade Blondie och sådär. Så skivbolaget tog sedan kontakt med alla de här personerna. Men det gick ganska snart upp för dem att alla på min lista var panka, låg inne på rehab, hade skadat sig i bilolyckor eller andra hemskheter. Så vi gick igenom en mängd namn innan vi föll för Philippe Zdar som just då hade producerat Phoenix fina debutalbum.

– Den här gången ville vi först producera allt själva. Jag menar, alla vi gillade vid den tiden – Panda Bear, Animal Collective och Ariel Pink – gör allt själva. Men sedan nämnde någon Tim Goldsworthys namn och det var ju som en ren dröm. Jag har fullkomligt älskat DFA sedan första gången jag fick höra talas om dem.

Så hur skiljer sig nya skivan från »Bright Like Neon Love«?

– Hm, inte så mycket är jag rädd. [skratt] Men du kommer säkert att märka att jag har snöat in en hel del på kosmisk disco och andra rymdiga saker som till exempel Tangerine Dream. Dessutom gillar jag verkligen Ed Banger och kanske särskilt energin hos Justice. Inte för att jag skulle vilja göra sådan musik själv, men de har ju inte så mycket referenser till annan dansmusik.

Men vadå, de är ju bara ett Daft Punk med lite mer förkärlek för thrash metal.

– Kanske det, men jag tycker ändå att det låter modernt till skillnad från, säg, Booka Shade eller Tiga. De låter ju som något som kunde ha gjorts för femton år sedan. Men du hittar knappast något som lät som Justice på ett dansgolv för femton år sedan.

Innan vi skiljs åt visar Dan upp ett par favoritställen i sina hemkvarter.

Han visar det östeuropeiska café, Batch, där han äter sina frukostar (»hash browns av potatis och spenat«), skivaffären Licorice Pie där han köper de flesta av sina skivor (»mestadels second hand inom kultiga genrer som psych, disco, funk och experimentellt«) och reklambyrån Alter som han driver med två vänner (»vi har nästan alltid fria händer. De flesta som beställer saker brukar bara be oss att vara precis så knasiga som möjligt«).

Väl inne på den ultramoderna reklambyrån, som ligger högst upp i ett fallfärdigt hus med en flottig fish’n’chips-bar på gatuplanet, vill jag spola tillbaka bandet till 2001 och tiden innan Cut Copy var en ultramodern indiepoporkester med åttiotalsblinkningar. Tiden när Cut Copy var en pseudonym för Dan Whitford och bara Dan Whitford. Om man bara bortser från den giorgio moroderska debutsingeln »1981« (som, well, lät som att den var inspelad 1981) så gav Dan senare under samma år även ut den tropiska tolvan »I Thought of Numbers«, en househistoria som samplade saker från så gott som hela nittonhundratalet och från världens alla hörn och – jäpp! – till och med överträffade The Avalanches »Since I Left You«.

Men så var ju Avalanches även med på ett par av dess hörn. Dan lånade och samplade deras skivor och Avalanches Robbie Chater gav honom ett par hjälpande händer i studion.

– Jag träffade Avalanches just innan de skulle ge ut »Since I Left You«, minns Dan. Vi var de enda elektroniska artisterna som låg på Modular då. Att jämföra med i dag när typ alla artister där är elektroniska. Så vi började hänga och sådär och det var kul.

– Vi levde i samma område, Carlton, och Avalanches brukade ägna varenda eftermiddag åt att spela basket på en skolgård. Och eftersom de såg att jag var lång så ville de att jag skulle vara med. Jag hade aldrig tidigare spelat basket och kunde vare sig dribbla eller skjuta, men tack vare min längd så var jag rätt så bra på att blocka skott. Jag lärde mig en hel del från dem. Kanske inte så mycket om basket, mer om att producera musik. Bara att hänga med dem och höra hur de snackade om vad de gjorde i studion var intressant. De är såna perfektionister! Allt måste vara helt perfekt. De lägger liksom ner en månads jobb när de ska remixa en låt. Och bara det att de, när de hade spelat in och egentligen var helt klara med »Since I Left You«, ägnade ett helt år åt att fixa till alla samplingar och övergångar så att allt lät perfekt. Bara att ta ett extra år till det…

Lite mer än en månad senare intar en betydligt piggare Dan Whitford Melbourne-klubben Prince Bandrooms neonfärgade scen till hemmapublikens vilda applåder. Cut Copy spelar det bästa från »Bright Like Neon Love« och en hel del nytt – bland annat ett jättehårt filterhousestycke och ett par låtar som låter som discomixar av de finaste ögonblicken på Fleetwood Macs »Family Man«. Men de flesta tycks ändå bara vänta på »Hearts on Fire«.

Det känns som att vi ska få vänta förgäves.

Efter en kortare paus med flummig chill out-musik går Dan, Tim och Mitchell åter upp på scenen för ett allra sista nummer.

De tar sedan de första tonerna i »Hearts on Fire« och Dan hinner sedan inte ens komma till den första refrängen (»with hearts on fire I reach out to you tonight«) förrän Prince Bandroom förvandlas till ett lika tonårigt som kärlekskrankt pusskalas.

Dan Whitfords favoritkärlekslåtar

Bruce Springsteen: Dancing in the Dark
– En av de första låtar jag lyssnade på som liten. Den tar mig alltid till en annan tid och ett annat rum. Titeln ska tydligen vara en metafor till Kalla kriget, men jag är rätt så nöjd med den helt bokstavliga tolkningen av låten.

Suicide: Dream Baby Dream
– Jag älskar Alan Vegas sångröst i den här låten. Han gör en fantastisk Elvis-imitation som på ett briljant sätt kontrasterar mot trummaskinen och de söta elektroniska tonerna.

Together: Together
– Together är en pseudonym för Thomas Bangalter och DJ Falcon. Det enda som sägs är ett upprepande »Together«, men det räcker för att göra den till den perfekta kärlekssången för dansgolvet. Jag tror jag gick igenom en period på två år där jag försökte skriva en låt som den här, men den är så perfekt att jag aldrig ens var i närheten av att lyckas matcha den.

The Beach Boys: God Only Knows
– Det här är så klart ett självklart val, men jag kan inte komma på en låt som på samma gång är så vacker, så glad och så sorglig. Jag är inte typen som gråter när jag lyssnar på musik, men när jag tar del av den här låten är det nära. Jag kunde ha valt tio Beach Boys-låtar, men till sist blev det ändå den här klassikern.

Chic: I Want Your Love
– Det här är mer en desperat, obesvarad kärlek. Och när discostråkarna kommer in så ger de mig rysningar. Det är disco som den här som verkligen inspirerade oss när vi spelade in vår första skiva.