Musik för livet

Foto: Josh Ritchie
Med Cat Power har det ibland varit svårt att veta var gränsen går mellan det privata och det offentliga, och karriären har omgärdats av turbulens. Rätt mycket av detta får Pierre Hellqvist svart på vitt när han hälsar på i Miami Beach. (Ur Sonic #64, 2012.)
Ur allt ont föds något gott. Och när det så kallat goda väl finns hos en är det ingalunda en garant för lycka. »Det är härligare att drömma om det än att stå mitt i det«, som Eva Dahlgren sa i radio till Fredrik Virtanen i somras.
Jag vet inte om hon skulle medge det själv, men Chan Marshall vet det där bättre än de flesta. Hennes liv har blivit hennes musik. Hennes musik har tagit henne långt, långt bort från allt det hon ville undkomma. Hon har vuxit upp – och då verkligen vuxit som artist och människa – i ett rampljus hon inte alltid har trivts med eller ansett sig ha förtjänat. Hon har straffat sig själv med destruktiva manér och publika sammanbrott som bara har fått kulten kring henne att växa ytterligare. En kult hon själv sedan medvetet önskat avmystifiera genom att vara närmast hänsynslöst öppen i sångtexter och intervjuer. Hon har knappast gjort någon hemlighet av att hon i många år letat efter den familjetrygghet och stabilitet hon själv aldrig fick som barn. Och nu, tre månader efter att hon separerat från mannen som hon slutligen såg ut att ha »hittat rätt« med och vars dotter hon i fyra år var styvmamma åt i Los Angeles, pratar hon som de flesta känner som Cat Power om att det ändå är skönt att vara tillbaka i Florida.
– Jag gillar Miami för att stan kan liknas vid Manhattan efter ett kärnvapenkrig, säger hon. Här finns en total enkelhet: man behöver ingen bil, behöver inga skor, behöver egentligen inte mycket alls. När jag har varit bortrest och går av planet, genom bagageutlämningen och sedan vidare ut genom dörrarna är det som att alla problem bara… Det är som att all värme och fukt tar över min tankeverksamhet. Havet är väldigt rent, luften än mer så. Som du säkert vet är vi människor elektriskt fungerande varelser som likt enorma svampar absorberar positiv laddning överallt ifrån: mobiltelefoner, radioapparater. Även sängar. Det är därför jag inte har någon fjädring i min madrass. [nickar med huvudet bort mot sin säng.]
– Bland det första jag gör varje gång jag kommer hit är att ta mig till stranden. Havet är nämligen negativt laddat och återställer balansen i kroppen. Att stiga ner i havet är som att släcka en cigarett.
– Men i Kalifornien kunde jag inte bada för där är vattnet så kyligt. Faktum är att de borde byta namn på Stilla havet till Arktiska havet, så jävla kallt är det.
Miami Beach, juli. Redan på morgonen visar termometern strax över trettio grader. Det är den tid på året då vattnet i havet håller nästan samma temperatur som luften. Regnet är aldrig långt borta och när det väl kommer anfaller det i plötsliga, korta attacker som gör allting ännu klibbigare. Man kan ingalunda låta bli att dra sig till minnes vad Miamis store kriminalförfattare Charles Willeford en gång skrev: »The summer days were all alike, hot and blazing, with late-afternoon thundershowers that did nothing to relieve the heat and only added to the humidity.«
Varje natt väcks jag av blixtar och dunder som lyser upp såväl den kolsvarta himlen som de pastellfärgade husen på gatorna nedanför. Den tryckande värmen för det goda med sig att stress inte tycks förekomma, det är av större vikt att ta en till café con leche. När jag i dag tänker tillbaka på Miami Beach, en egen stad som har rätt lite med downtown Miami att göra, är det främst »trivsamt tempo« som gör sig gällande. Alltså vid sidan av det vanliga som den fantastiska maten (och drinkarna!), de milslånga stränderna och att platsen är en spännande allians av Ocean Drive-hotellens ibland vulgära vräkighet och de Collins Avenue-belägna art decofastigheternas tilltalande estetik.
Förutom att man hör all things kubanskt och latinamerikanskt överallt är det sommaren 2012 svårt att undgå Jack White. Hans soloskiva men även The White Stripes hårdpluggas på restauranger och barer. Även Big K.R.I.T. förekommer flitigt.
Ett riktigt långt stenkast ifrån vattnet och turiststråken i de södra delarna av det som brukar benämnas South Beach råder ett desto större lugn. Faktum är att det är helt tyst i dessa renodlade bostadskvarter så när som på kvittret från någon färgglad fågel, prasslet från en kvick ödla i buskarna eller motorljudet från de fåtaliga bilar som glider förbi.
Det är här hon som egentligen heter Charlyn Marie Marshall har sitt hem. Igen. Efter några års kalifornisk kärleksexil.
Vid en första anblick känns kanske inte glammiga Miami Beach som en självklar plats för en patologiskt svårmodig indieikon. Tänker man bara ett steg till blir det mer begripligt. Dels är Florida förankrat i Södern och granne med Georgia där Chan föddes och spenderade en stor del av sin uppväxt. Och även om gränsen mellan hennes privata och offentliga är synnerligen hårfin bör man undvika att blanda samman privatpersonen Chan Marshall med artisten – och personan – Cat Power. Chan är faktiskt kapabel till att skratta. Hon gillar fester, stora sällskap, sol, njutning, flärd och mode (har ju varit modell åt både Chanel och Levi’s); vill ogärna uteslutande gny sig till tårar ihopkrupen i fosterställning i dunkla rockkällare livet ut. Eller, så här: bara för att hon har haft sin beskärda del av demoner, och tydligt torgfört dem, betyder det knappast att hon skyr det som möjligen kan sorteras under livets goda. Stundom, som med alkoholen och en del annat, har nog rentav det ena hängt tätt ihop med det andra. Dessutom: ingen människa är bara en sak. Chan Marshall kan utan tvekan sägas vara många saker. Hade man förbisett det faktumet tidigare blir man snart varse när man träffar henne. Eller när man hör »Sun«, Cat Powers nya skiva som musikaliskt har ringa gemensamt med någon av de åtta föregångarna och där hon i princip har gjort allting själv.
Först vill Chan Marshall ogärna komma ner från den övre delen av sin tvåvåningscondo: »I gotta put on my face!«, ropar hon.
Chan är nyvaken. Det var fest och blev sent föregående kväll. Jag och fotograf Josh släpps in av hennes väninna Jenny, för tillfället också boendes här tillsammans med sin dotter men denna dag mest av allt assistent och hyperaktiv telefonist till sin medialt påpassade kamrat. En stund senare ansluter Claire och Nils från Cat Powers mångåriga skivbolagshemvist Matador. Även de var ute och rumlade i går. De båda ska flyga tillbaka till New York snart. Allesammans tycks insvepta i ett murrigt täcke av separationsångest.
Bostaden är ljus, sparsmakad, stilren. Vita golv, vita väggar, vitt tak. Förutom »fragile«-märkta kartonger, hitfraktade men ännu oupppackade efter uppbrottet från skådespelaren Giovanni Ribisi (som två månader efter separationen gifte sig med en modell), domineras vardagsrummet av drivor med LP-skivor som står uppradade längs ena långsidan. Bland dessa märks »The Real Lenny Bruce«, »Is What We Are« med The 2 Live Crew, Crow Dog’s Paradise »Songs of the Sioux«, Nusrat Fateh Ali Khan, Bunk Johnson, Patsy Cline. »Smoke Ring for My Halo« av Matador-kollegan Kurt Vile är det mest moderna som kan siktas i samlingen. Här finns även högar med böcker: Fidel Castros självbiografi, »The Sixties« av fotograflegenden Richard Avedon (som 2003, året innan han gick bort, tog den ökända New Yorker-bilden på en uppenbart förfriskad Chan med inte helt uppdragna byxor och fullt synligt pubeshår), Patti Smiths »Just Kids«, »The Egyptian Book of the Dead«, astrologen Linda Goodmans »Sun Signs«. På kortsidans vägg hänger en tavla föreställandes Bob Dylan. Lutade mot en annan vägg står två gitarrer.
Då Chan kort därpå barfota (så klart, det är bra för den som vill ha hålla kroppen jordad) och raskt trippar nerför trappan i svarta jeans och mörkblå tröja äter hon från en tallrik med bön och löksallad. Hennes fingernaglar är svartmålade, gårdagkvällens smink är alltjämt kvar, det nyligen kortklippta håret befinner sig lite på ända. Från kylskåpet tar hon fram en kanna med kallt mintte som hon serverar, föreslår sedan att jag ska följa med upp. Där finns inte mycket mer än en säng, bakom den en dörr ut till balkongen och så ett badrum.
Eftersom Chan – uttalas »Sean« – måste lägga nytt smink inför plåtningen får intervjun börja på ett i intervjusammanhang aningen okonventionellt ställe. Medan jag slår mig ner på toalettstolen ställer sig sångerskan framför spegeln, lutad över handfatet, och sätter i gång med att skölja ansiktet, borsta tänderna, gurgla, spreja håret, smörja sig med krämer. Från sin position vid mattes fötter tittar bulldogen Mona med skeptisk blick på främlingen som för tillfället studerar de två kort som finns uppsatta på väggen: det ena på Grace Jones, det andra på ett ungt Rolling Stones.
Jag räcker över Sonic #63, som Chan snabbt bläddrar igenom tills hon får syn på Neneh Cherry.
– Åh, jag älskar Neneh. En underbar människa: cool, rar, rolig. Det här påminner mig om att jag måste ta och ringa henne. [gör en notering på en liten lapp] Gör det något om jag röker?
Du har pratat om en skiva med titeln »Sun« jag vet inte hur länge, minst sex år.
– Det är nog längre än så.
Hur mycket av musiken och texterna har förändrats längs vägen?
– Ja, du… [tar djupt andetag] Låtarna på den »Sun«-skiva som jag först pratade om kom till runt »The Covers Record«, kanske 2001. Men för fyra år sedan började jag spela in på en båt i Silver Lake, Los Angeles, där Dust Brothers har sin studio. Jag hade flyttat till LA för att vara med min pojkvän, som jag alltså inte är ihop med längre. Men i stället för att spela in de där gamla låtarna började jag skriva nya. Jag tänkte nog att jag kunde det gamla materialet så väl att jag inte behövde ödsla mer energi på det. Men när jag senare spelade upp de nya låtarna för en person i min närhet sa han »det här är bara deprimerande, det låter som gamla Cat Power«. Så från att ha varit stolt började jag plötsligt misströsta över inspelningarna, gömde undan dem på en extern hårddisk och lät under åtta månader bli att jobba. I stället var jag bara hemma, umgicks med min pojkvän och hans dotter, tog hand om två hundar, handlade mat, tittade på hus, var en vanlig kvinna som gjorde vanliga saker. Jag skrev också en del, inte låtar eller berättelser utan poesi.
– När jag sedan skulle återvända till båten för att fortsätta jobba hade den sålts – till Flea, från Red Hot Chili Peppers. Som tur var visade det sig att exfrun till han som numera är min före detta pojkvän hade jobbat som assistent åt bandet, så efter att hon ringt Flea lät de mig mot en viss summa göra klart det jag ville få klart. Där spelades skelettet till det som blev »Sun« in, och det är till stora delar just detta man hör på skivan.
Följer gör en lång, livfull och kaotisk utläggning om exakt hur hon gick tillväga för att spela in. Chan ropar och gestikulerar, slår på lufttrummor, trycker på lufttangenter, härmar konstiga synthljud, detta parallellt med att hon fortsätter att göra sig i ordning. Ska man snabbsammanfatta orden, ljuden och rörelserna där inne i badrummet går det ut på att hon medvetet lät gitarren och pianot vila för att i stället ge sig på keyboards, trummor, samplingar, allsköns instrument.
– Jag satte i gång synthen, visste inte alls hur den funkade, tryckte på en knapp och ropade »Spela in! Spela in!« till min tekniker. Efteråt sprang jag ut i kontrollrummet för att lyssna och lät då ungefär så här: »Det partiet! Jag gillar det partiet! Gör en loop av det! Och den delen, lägg den nära den där delen, och gör en annan loop av det!« Därpå gick jag in i studion igen och la trummor. Jag försökte spela »intressanta« trummor, precis så som jag själv vill, för att det är kul. Medan riktiga trummisar spelar som de ska en hel låt igenom blir jag otålig och rör ihop allting.
Du övervägde aldrig att spela in med ett band?
– [spricker upp i ett menande leende] Just då, när jag var klar med skelettet till albumet, kom återigen en viss person i min närhet med invändningar: »Vänta nu lite, hallå, du behöver ju en producent, du behöver ett band, du behöver en manager.« För han tänkte fortfarande på de där sorgsna, tråkiga låtarna som han inte gillade.
– Då började jag känna mig riktigt misslyckad. Någonstans trodde jag på min ursprungsidé men likafullt kom tvivlen och det är aldrig bra – för det innebär att man gör avkall på sina inre kvaliteter, på allt det som var unikt i ens första instinkt.
– Inget blev bättre av att jag var pank, eftersom jag inte hade turnerat på ett tag. Så jag plockade ut alla mina besparingar – i själva verket förskott på min pension, pengar jag ska ha om jag någonsin blir gammal. Så att jag inte blir en hemlös åldring, jag också. Musiker dör som bekant alltid på gatan. Jag skojar bara men du fattar. Hur som helst hittade jag ett stort hus i Malibu med sex sovrum, tillräckligt för att rymma alla medlemmar i mitt band, plus jag själv då och min dotter… min pojkväns dotter.
Chan drog dit en massa inspelningsapparatur och sladdar, varpå medlemmarna i hennes kompband, Dirty Delta Blues, slöt upp: gitarristen Judah Bauer (känd från Jon Spencer Blues Explosion), keyboardisten Gregg Foreman (med förflutet i garagerockarna The Delta 72), basisten Erik Paparazzi samt trummisen Jim White (från australiensiska instrumentaldemonerna Dirty Three). Hon placerade musikerna i ett rum och lät dem ta del av hennes tejper.
– Varje dag medan jag åkte i väg och hämtade lunch satt de där och lyssnade och… blev uttråkade. För de vill spela musik, det är vad de lever för. När jag kom tillbaka till dem spelade vi live över mina egna tagningar. Så där höll vi på i nio månader. Men det klickade aldrig, det resulterade aldrig i något som liknade det jag hörde i mitt huvud – vilket visade sig vara omöjligt att förklara för de andra. Ett tag försökte jag rentav synka mina egna, avskalade inspelningar med bandtagningarna, men det funkade inte. Bandet har ett varmt, fläskigt sound, som musiker är de liksom supermänskliga. Det blev bara bra i »Ruin«, sedan kan man höra små skärvor av bandet i »Cherokee« och »Silent Machine«.
– Det var då jag fick ett telefonsamtal från skivbolaget: »När är du färdig? Ska vi greja vår sommardeadline finns inte mycket tid kvar att spela på.« Vid tidpunkten var jag hemma med min pojkvän, numera mitt ex – [lite bitter betoning, hon märker det själv och ursäktar sig direkt] jag beklagar, allt är bra nu – och han ville lyssna på senaste Beastie Boys-skivan, »Hot Sauce Committee Part Two«. På en gång sa jag: »Det här låter ju precis som mitt ’Sun’-skelett!« Jag googlade vem som hade mixat den skivan och namnet »Zdar« kom upp.
Den röst som i sjungande skick ofta är beslöjat rökig och sorgsen är när den pratar mer alldaglig, för att inte säga alert. Bara när hon då och då saktar ner, dämpar sig eller viskar låter Chan Marshall som på skiva. Visserligen växlar hon ideligen fram och tillbaka i tonläge och tempo, man blir snabbt utmattad av att lyssna, ställa om, ta in allt. Efteråt säger jag till fotograf Josh att hennes humör gick upp och ner, men han uppfattade det snarare som att sångerskan har en ovanligt ymnig flora av vitt skilda energinivåer. Och det är mer korrekt. Chan går från noll till hundra på ett kick, hennes utläggningar kan knycka och kränga för att plötsligt köra rakt fram utan en tanke på att bromsa. Den första halvtimmen lyckas jag inte kila in mer än tre frågor. På gränsen till maniskt pratar pratar pratar hon, utan mellanrum, om bakgrunden till »Sun« och livskaoset som bröt ut i produktionens absoluta slutskede. Flera gånger får jag känslan att ifall hon stannade upp och kände efter skulle det bli för jobbigt.
Matador-Nils – rutinerad promotionman med efternamnet Bernstein, en gång i tiden ansvarig för Kurt Cobains mediakontakter – tror det är av godo för Chan att få ventilera somligt.
– Hon har ju precis gått igenom jobbiga saker på ett personligt plan men samtidigt mår hon nog på vissa sätt bättre än någonsin. Jag tror det fyller en terapeutisk funktion för Chan att prata om sin musik och speciellt den här skivan. Hon är oerhört stolt, inte minst eftersom hon gjort allting själv: skrivit, spelat, producerat. Tidigare när hon räckt över färdiga album till oss har det ibland verkat som att det finns saker hon innerst inne inte är helt nöjd med, eller att hon redan har tankarna på nästa skiva. Men den här älskar hon helhjärtat.
Så är »Sun« också en storartad skapelse, artistens poppigaste hittills.
I dess allt annat än överlastade uttryck kan man spåra ekon av hennes tidiga skivor, allra mest »Moon Pix«, men instrumenteringen, inramningen och framför allt självsäkerheten är en helt annan. Det är utan tvekan det mest urbana Cat Power lämnat ifrån sig, minimalismen dessutom vältajmad ett år då Frank Oceans »Channel Orange« och »Coexist« av The XX definierar samtiden. Ljudbilden är baserad på hennes egna tejper men sedan finslipad av Cassius-mannen Philippe Zdar (senast i ropet som producent för Kindness) som mixat skivan.
– När vi träffades i Montmartre spelade jag upp sju-åtta låtar för Philippe, säger Chan. Efteråt sa han: »Okej, jag tar jobbet. Men jag vill inte göra för mycket. För du bör behålla soundet som du har här.« »Tack ska du ha«, sa jag.
– Jag gillade allt jag hörde i de där låtarna, eftersom hon bestämt sig för att förnya sig, säger Philippe Zdar. Jämt i sådana lägen träffar artister antingen rätt direkt eller så tappar de orienteringen totalt. Jag tyckte Chan var mitt i prick, med en uppriktighet och ärlighet som vi sällan ser hos artister med så många album bakom sig.
– Innan hon kontaktade mig kände jag till – och älskade – »The Greatest«plattan och några andra av hennes låtar, fortsätter Zdar. Jag visste också att hon är en genuint oförfalskad person. Det var ett sant nöje att jobba med henne, Chan är ett geni och hon är tillbaka.
Alla solblekta synthar, sublima rösteffekter och mullrande beats är största möjliga steg bort från den retrobetonade countrysoulen på hennes senaste album med eget material, 2006 års succé »The Greatest«, men även från coverplattan »Jukebox« två år senare. Det låter emellertid aldrig forcerat, tillgjort eller fel, snarare lekfullt och ändamålsenligt. Framför allt låter det Cat Power och bara Cat Power, vars senaste tio-tolv år snart rymmer lika många stilexkursioner och oväntade grepp som någonsin de mest förhäxande perioderna med Bob Dylan, David Bowie eller Nina Simone. I sig en förklaring till varför intresset för hennes musik efter snart två decenniers karriär visar ringa tecken på att avta.
– Att någon gör skivor i tjugo års tid är förstås inget märkvärdigt, säger Nils Bernstein. Men att publiken fortsätter att bry sig om dem och i allt högre grad, som fallet är med Cat Power, hör knappast till vanligheterna. Chan tar gott om tid på sig mellan albumen, för hon vill att varje skiva ska stå emot tidens tand, att de ska kunna representera henne i all framtid. Hon skulle aldrig få för sig att ge ut något bara för att håva in pengar. Jag törs nog påstå att skapa musik fortfarande är det viktigaste i hennes liv, och det hör man. Får hon barn en dag kanske det ändras, vem vet? Hur som helst ska det bli intressant att följa henne även de närmaste tjugo åren.
I mytbilden som omger Chan Marshall är hennes begynnande år av vikt. Att hon föddes för fyrtio år sedan och växte upp på allehanda ställen i Södern, framför allt i Georgia, med en rock star-wannabe till pappa och en schizofren, alkoholiserad mamma är tämligen säkerställt. Likaså att den kringdrivande familjen var allmänt dysfunktionell och föräldrarna på det stora hela föga lämpade att ta hand om barn.
Sedan länge befinner sig Chan på kant med både sin mor och far, som skilde sig kort före hennes fyraårsdag. Kontakten med dem i dag lär vara högst begränsad. Skälen är flera men föräldrarna har väl inte alltid samtyckt med yngsta dotterns historieskrivning eller att hon så frikostigt delat med sig av den, själv har hon aldrig dolt sin avsky för hur hon och hennes syskon behandlades. Chan Marshalls totala självutlämnande och att hon klarat att göra konst av sina upplevelser har bidragit till att människor med liknande erfarenheter känner stark identikation med henne. Somliga i överkant, genom åren har hon haft en del väl närgångna beundrare efter sig.
Ifall omvårdnad, kärlek och långsiktig planering hörde till bristvarorna under Chans uppväxtår var musik av olika slag desto mer tillgänglig. Pappan lät henne visserligen inte spela på pianot i hemmet, men skivsamlingen fylld av rock, blues och soul kunde dottern omöjligen hålla sig ifrån. Mamman, själv mest såld på brittiska invasionenband och närmast besatt av David Bowies »Ziggy Stardust«-fas, sjöng i sin tur ofta för barnen. Chan påverkades även av gospelsångerna som ljöd hemma hos hennes djupt troende mormor, en trygg hamn under den stormiga barndomen. När Chan på åttiotalet närmade sig tonåren drygades den musikaliska skolningen ut med MTV-idolen Madonna samt såväl amerikansk som brittisk postpunk. Sammantaget fick detta en enstöring som alltid upplevt sig udda på fel sätt att plötsligt känna att annorlunda faktiskt också kan vara coolt och en tillgång.
En annan sorts familj hon kom att tillhöra var det disparata gäng av rockers, konstnärer och bohemer som höll till i den på nittiotalet nergångna, i dag mer gentrifierade, del av Atlanta som går under namnet Cabbagetown. Det var där som hon i början av nittiotalet äntligen kände att hon var del av någonting, där hon blev sedd och tagen på allvar utan att behöva göra sig till. Hon jobbade först som diskare och sedan vid kassan på pizzerian Fellini’s, arbetsplats och tillhåll för områdets musiker, och hängde på klubbar som Dottie’s och The Unicorn för att se konserter med lokala attraktioner som Smoke, Magic Bone, The Jody Grind och The Rock*A*Teens.
Medlem i de två sistnämnda banden och granne med Chan var Kelly Hogan, sedan länge Chicago-resident, nyckelfigur inom den stans altcountry- och indiescen, mångårig sidekick till vännen Neko Case och för tillfället aktuell med finfina egna albumet »I Like to Keep Myself in Pain«.
– Chan var annorlunda, djupare än de flesta, säger Kelly Hogan. Eller, säg så här: om man kastade ner en sten i den brunn som var hennes själ tog det lång tid innan man hörde ett »plupp«. Som artist tycker jag hon är fantastisk. Otrolig röst. Kärleksfullt hjärta. Underbar hjärna.
Genom att hänga med band började Chan lockas av att själv musicera, trots att pappans försök i alla år avskräckt henne. En ögonöppnare var umgänget med Benjamin Smoke, drag queen-dubblerande bandledare i Smoke och något av centralgestalt i Cabbagetown (han gick bort 1999 i sviterna av hepatit C och aids), som brukade säga att han varken kunde spela eller sjunga men varför skulle det hindra honom från att vara med i ett band. Så, hon skaffade en gitarr, börja spela och skriva låtar. Snart märkte folk i hennes närhet att det fanns något speciellt i både röst och låtmaterial. Chan vågade till slut rentav övervinna sin närmast bedövande blyghet och ställa sig på scen.
– Jag var på hennes allra första spelning, säger Kelly Hogan. När vi efteråt sågs på trottoaren sa jag »Hallå Chan, du var grym!«. Till svar fick jag bara ett kvidande pip som från en klämd mus och vips hade hon försvunnit i väg nerför gatan. Hon var bisarr, vacker och rar – och likt alla oss andra som ville komma någonstans vevade hon vilt med sin machete för att se vem eller vad hon skulle träffa.
En tidig musikalisk mentor för Chan var trummisen och fanzinemakaren Glen Thrasher. Med honom och diverse figurer som kom och gick bildade hon bandet Cat Power. Innan Chan och Glen lämnade Atlanta hann de inte göra särskilt många spelningar men sångerskans frånvända, mumlande och nervösa scenuppträdande gav dem snabbt viss ryktbarhet. Ett rykte som Chan Marshall sedan tampats med under hela sin karriär och gör så än i dag, även om det går allt längre tid mellan genomklappningarna.
1992 installerade sig det som då var en duo i New York. Glen gick snart ner sig i heroin och återvände söderut, medan arbetsmyran Chan tog två-tre-fyra parallella kneg för att hålla sig flytande och en längre tid tvingades prioritera bort musiken. Sakta men säkert fann hon sin plats i Lower East Side-myllret; dess olikartade outcasts och hustlers, dess kombination av ambitiösa, trasiga och ibland ängsliga själar som lockats till storstan från hela USA, hela världen. Det här var innan The Strokes, innan Rivington och Ludlow blev Manhattans hetaste gator, innan PR-folk, finansvalpar och internethipsters trissade upp priserna, innan knarklangarna rensades bort från gatuhörnen.
New York-åren blev avgörande för Chan Marshall. Det var här hon hade en romans med skådisen, regissören och musikern Vincent Gallo som utmynnade i låten »Mr. Gallo«. Det var här hon blev ihop med den lugubre Smog-mannen Bill Callahan (och med honom en tid provade på lantliv i South Carolina, se skivtillägget). Det var här hon började umgås med fashionfolk som Nicolas Ghesquière och Marc Jacobs och sedan tog glamouren med sig in i den traditionellt nerklädda indievärlden. Framför allt var det här som hon blev artist på riktigt.
Sommaren 1994 började det lossna. Först fick hon en solospelning på CBGB’s, kort därefter möjlighet att vara uppvärmare åt då upphaussade Matador-artisten Liz Phair. Vid sistnämnda gig träffade hon Sonic Youth-trummisen Steve Shelley. Han imponerades, tog Chan Marshall under sina vingar, kom att utgöra ryggraden i hennes band de närmaste åren, släppte sedermera hennes andra album »Myra Lee« på sin Smells Like-etikett och var något av adeptens alltiallo fram till det att Matador sajnade Cat Power 1996.
Man ska inte säga att maskineriet sedan dess har rullat på av sig självt, haverierna har varit otaliga. De flesta som sett henne några gånger har ofta en egen »incident« att berätta om, oavsett om det handlat om hela set av påbörjade men aldrig avslutade låtar eller total tystnad från en sångerska som med luggen för ögonen paralyserat stirrat rakt ner i scengolvet. Men vad som än hänt och vilken musikalisk riktning Chan än valt har hennes popularitet bara fortsatt att växa. Hon är ingen kommersiell gigant, saknar avgörande hits, men trogen fanskara, artistisk integritet och ständig strävan att alltid utmana sig själv gör henne till Matadors mest varaktiga stjärna. Cat Power har total frihet, kontrollerar numera allt in i minsta detalj, är nyckfull och inte alltid lätthanterbar men bolaget vet att vad hon än gör blir det intressant, omtalat och bra.
– Jag har jobbat ihop med henne i femton år och grejen med Chan är att hon är totalt ocynisk – hon känner från djupet av sitt hjärta att musiken har räddat livet på henne, i flera bemärkelser, och att den också kan rädda andra människors liv, säger Nils Bernstein. Hon månar om autenticitet, vill under inga omständigheter att något hon gör ska upplevas som konstlat. Det är nog också därför som hennes spelningar kan vara så oberäkneliga. I stället för att låtsas att allt är bra döljer hon inte för publiken om hon mår på ett visst sätt, om ljudet är otillfredsställande eller om något gått snett.
Chan Marshall har kallat Miami Beach sitt hem i ungefär ett decennium. Hon började gilla stan när hon på nittiotalet bodde i New York och därifrån åkte ner för att hälsa på väninnan Jenny som hade flyttat hit från Georgia. Det var här i Miami Beach, om än i en annan lägenhet, som Chan befann sig 2006 när hon hade sin mest omskrivna mentala härdsmälta.
Efter era år av accelererande krökande – utlöst av att den mångåriga relationen med modellen Daniel Cury kraschade 2003 – kombinerat med långvarigt non stopjobb gick hon in i väggen fullkomligt när »The Greatest« hade färdigställts och stod ifärd att lanseras. I stället för att ge sig ut på den turné Matador hoppades skulle göra henne till superstjärna en gång för alla hamnade Chan på Mount Sinai-sjukhusets psykmottagning. Detta sedan hon en tid avskärmat sig från omvärlden och låst in sig in i sitt hem med aktningsvärda mängder alkohol och kokain, samt Miles Davis ljudspår till Louis Malle-filmen »Ascenseur pour l’echafaud« på repeat. När en vän till slut lyckades ta sig in till henne var sångerskan, fysiskt och psykiskt, i risigast tänkbara skick. Alla konsertdatum ställdes in.
Så småningom blev Chan människa igen, kunde turnera en sväng med de legendariska Memphismusikerna som spelar på »The Greatest«, avhöll sig från sprit en längre period. För att kompensera något för den halvt havererade satsningen på sin dittills mest kommersiella skiva gav hon allt för att sprida det musikaliskt närbesläktade coveralbumet »Jukebox«, som kan sägas utgöra »rötterna« till »The Greatest«.
– Men media har ingen som helst respekt för coverplattor, säger hon i ett plötsligt utfall. Jag får nu höra från alla möjliga håll »du har ju inte gjort någon skiva på sex år«. »Vad säger du? Jag jobbade fan häcken av mig med ’Jukebox’!« Från klassiska kompositörer till Cole Porter och George Gershwin har musiker vid sidan av sina egna stycken framfört musik av andra upphovsmakare. Detta gäller även jazz, blues, country och soul.
Dylan, Beatles och Stones började ju också på så vis.
– Just det här är vad som saknas hos vår tids kids med sina Ipods, det förflutna finns där men de vet inte om det, för de känner inte till vad det förflutna bestod av. Förr växte man upp med sina föräldrars skivsamlingar, i dag har de som är föräldrar till ungdomar sålt av alla LP- och CD-skivor. Därför kan dagens unga människor ingenting om Billie Holiday, Otis Redding eller Buddy Holly.
Man kan undra om Matador inte är lite oroliga för att allt det som skenade bortom sans vid släppet av »The Greatest« ska upprepas, med tanke på att Chans privatliv nu som då är en smärre härva.
– Det är en bra fråga, säger Nils Bernstein, men man ska ha klart för sig att Chan är en överlevare. Inte sällan visar hon sig vara som starkast när motståndet är som tuffast. Hela förfarandet med nya skivan – där hon efter att i flera år ha jobbat ihop med en massa människor till slut bestämde sig för att göra typ allt själv – säger en hel del om hennes nuvarande sinnestillstånd. Hon är beredd att aktivt ta kontrollen över saker i stället för att bara ta sig igenom dem. I dag är hon ljusår ifrån var hon befann sig i höjd med »The Greatest«.
Samma känsla får man av att vara runt henne. Att hon är sårad och omtumlad, det ser man i hennes ögon, att hon är allt annat än krossad märker man på hennes driv. Även om hon inte är helt i balans än, i den mån Chan Marshall någonsin är det, ger hon intryck av att vara stark och envis, full av revanschlusta och idéer. Att hennes tillvaro rasade samman mitt i slutarbetet med »Sun« höll på att sinka alltsammans, samtidigt var det nog just skivan som hon känner så starkt för som gjorde att Chan kom ur det inträffade någorlunda intakt.
– Jag hade inget val, jag var bara tvungen att göra klart, tiden var så knapp, säger hon. Även om det var extremt svårt. Efter att jag fått samtalet, alltså göra slutsamtalet, kunde jag inte röra på mig. Kunde omöjligen resa mig från soffan. Jag bara låg där, sov inte men det såg ut som att jag sov. Åt inget. Sedan flög Jenny hit, tog med mig till stranden och när jag simmade ut i vattnet tänkte jag för mig själv: [viskar] »Gör nu inget extremt.« När vi kom tillbaka hit lagade Jenny mat till oss där nere samtidigt som jag var här uppe och… [gör klipprörelser med fingrarna] Jag hade ju långt hår, lång lugg och allt.
Chan inser att somliga lär läsa in turbulensen i hennes liv i vissa av texterna på den nya skivan, kanske allra främst öppningsspåret »Cherokee« med rader som »I never knew pain like this/when everything dies« och »if I die before my time/bury me upside down«.
– Det intresserar mig inte om någon vill se det så, jag bryr mig inte, säger hon. Texterna och låtarna skrevs trots allt innan mitt förhållande pajade.
Förutom att överraskas av musiken på »Sun« blev jag förvånad av texterna som i flera fall kan beskrivas som hyllningar till livet.
– [tvekar] Ja… Jag skulle nog hellre säga en förlängning av livet. Musik är något så oerhört värdefullt. Musik hjälper så många att förtränga det som grämer dem eller komma till insikt om vad som är viktigt för dem. Musik tar hand om människor. Låtar tar hand om människor.
I en del texter, tänker bland annat på »Nothin’ But Time« och »Human Being«, märks en medvetenhet om att det finns en publik där ute som lyssnar på det du sjunger. Det är som att du pratar direkt till den.
– »Nothin’ But Time« skrev jag till min pojkväns… min expojkväns dotter. Hon hade problem med ett vidrigt, Facebook-liknande företag som heter Formspring. Det är ett socialt forum där man skaffar konto, loggar in och pratar skit om andra människor, det är ren mobbning. Det har gått så långt att en del ungdomar tagit livet av sig. Så jag skrev »Nothin’ But Time« under en period när hon hade det tufft. Hon var dessutom inne i en intensiv »Ziggy Stardust«-fas och eftersom låten har en viss »Heroes«-koppling bad jag både David Bowie och Iggy Pop att medverka. David avböjde, Iggy nappade.
– Men det är inspirerande att höra din beskrivning av texterna. För när man sitter och skriver tänker man inte alls i sådana banor. Då är det bara ett ensamt jobb, publiken finns inte med över huvud taget. Tillsammans med sin låt befinner man sig som i en bubbla där ingenting annat existerar.
Jag läste att du påverkades av vad Patti Smith en gång sa till dig, något om att det med artistskapet följer ett visst mått av ansvar.
– Ja… [skratt] Vad säger det om den som säger så till en kollega? Hon sa förresten också en sak om Bob Dylan.
Vadå?
– [kvickt] Det bör jag nog hålla för mig själv…
– I alla fall, så här sa hon till mig [gör klockren imitation av Patti Smiths sävliga coolness]: »Vi som artister har faktiskt ett ansvar.« »Vad pratar hon om?«, tänkte jag. »Det där är lite för mycket för mig att ta in i ett läge där jag själv försöker undvika att hoppa ut från första bästa fönster.« Ja, så illa var det kanske inte, men du fattar vad jag menar. Man har redan huvudet fullt av en massa skit. Det hon sa stämmer givetvis, men är inte det en sorts outtalad överenskommelse? Det är liksom lite övertydligt att faktiskt påpeka det.
Vet du varför hon sa det just till dig just då?
– [skakar på huvudet] Det var i London och vi åkte runt i hennes van. Hon höll mest på: »Åh, jag vill hälsa på Bill.« »Verkligen? Vilken Bill?« »Bill Blake [William Blake, brittisk sjuttonhundratalspoet], jag skulle vilja göra ett stopp vid hans grav. Bara för att säga ’hey’.«
Men håller du med om att människor med makt eller en viss position har mer ansvar än andra?
– Jag brukade tycka det när jag var yngre. Då tänkte jag: »Om jag ändå kunde bli lika framgångsrik som Beastie Boys, då skulle jag också försöka… befria Tibet.« Men i dag vet jag inte. Det här landet är en enda enorm röra. Inför valet märker man att många känner att det spelar ingen roll hur det går, och det är ett problem. I Frankrike, där jag vistats mycket, är det helt okej för folk att yttra att man ogillar vad som pågår. Men de som har obekväma åsikter i USA släpps inte fram i TV, mediaetablissemanget ger dem aldrig den auktoriteten. Occupy Wall Street-rörelsen är ett praktexempel på det. Dessa människor som slutat sina jobb eller hoppat av studier för att protestera mot vad som händer i det här landet utmålas som hermafroditer, knarkare, hemlösa, langare.
– Vad gör jag åt saken då? Jag vet inte. Och det är väl just det som jag försöker säga. Jag är bara en ensam människa.
– Utan andra jämförelser, ta Bob Dylan som hela tiden fick höra: »Varför började du spela elektriskt? Varför sjunger du inte dina sånger utan det där oljudet?« Här hade han redan förändrat folks sätt att tänka, var han bara för det tvungen att ägna sig åt detta hela tiden sedan? Han kanske behövde tänka lite själv.
Din skivkarriär är nu lika lång som Dylans i höjd med »Saved«, »Shot of Love«, de religiösa skivorna.
– Är det sant?
Han hade hållit på knappt tjugo år då. Det har du också gjort nu.
– När kom »Blood on the Tracks« då?
1975. Det blir väl tretton år in i hans skivkarriär. Du gillar den skivan?
– Jaaa, den är enorm. Jag har träffat honom.
Hur kom det sig?
– När vi spelade in »Jukebox« i Hit Factory-studion här i Miami – det var förresten där som Aretha Franklin gjorde »Rock Steady« [börjar högljutt waila låten ifråga] – fick jag ett mejl: »Chan, vill du synas på omslaget till [franska modemagasinet] L’Officiel?«. Det var från tidningens redaktör, som också skrev: »Jag har biljetter till Bob Dylan.« Då replikerade jag: »Okej, jag är med på omslaget om du kan greja in mig backstage.« Svaret blev: »Inga problem, jag har numret till hans manager.«
Väl på plats i Paris slöt hon upp med Roman Polanski, vars hustru skådisen Emmanuelle Seigner är en god vän till Chan, och gick i hans sällskap till konserten. Bakom scenen efteråt befann sig en intressant parad av karaktärer, ett persongalleri nästan som hämtat från »Desolation Row«: en ung ballerinaliknande tjej sittandes på en hög stol helt själv, en gäng hårdföra Hells Angels-medlemmar samt då en periodvis instabil indieprofil arm i arm med en legendarisk filmregissör.
– Då dök Dylans turnémanager upp och gormade: »Jag bryr mig inte om vilka ni är eller vad ni gör här, men alla ska ut härifrån NU!« Hells Angels-killarna mumlade »okej« och släntrade moloket i väg, vi fick däremot vara kvar. Ut genom ett draperi kom så Dylan [härmar honom klockrent]: »Hey Roman, hur är det med dig? Du ser strålande ut.« De fortsatte att prata ett tag, sedan vände sig Dylan till mig: »Så, då träffas vi till slut.«
Chan slår ihop händerna av hänförelse.
– Hur gulligt är inte det?!
– Det var efter att jag fått mejlet om tidningsomslaget och chansen att komma backstage som jag skrev »Song to Bobby«. Där i Paris berättade jag för Dylan att jag precis hade skrivit en låt om honom. »Kan jag inte få höra den?«, sa han. Men han har ingen mejl, jag tror inte att han har hört den än.
Chan tar ett bloss på cigaretten.
– Jag minns att Jack White en gång sa i en intervju: »Jag pratade med Bob i telefon förra veckan.« [Chans bruna ögon blir plötsligt svarta] Jag blev så arg… Det är klart att han gjorde! Han är ju Jack White! [börjar irriterat prata för sig själv] »Ring inte mig, ring Jack White bara. Ring inte Chan, nej, gör inte det.« Jack har också sagt: »Jag har tre fäder: min riktiga pappa, Gud och Bob Dylan.« Vilket nästan är samma sak som Patti Smith sa till mig [övergår här till att låta som Patti, återigen klockrent]: »Faktum är att Bob var, typ, min pojkvän.« Jag blev så svartsjuk att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Vi lämnar badrummet, tar med våra tekoppar, går ut på balkongen och passerar på vägen dit Mona som nu slumrar i mattes säng. På den lilla innergården nedanför oss finns en pool. Chan pratar om vad som finns på schemat härnäst för henne nu när det värsta promotionracet snart är över: hämta hem resterna av prylarna och hund nummer två från LA, gå igenom alla kartonger där nere, slappa på stranden, träffa en kiropraktor, få tånaglarna fixade, raka benen, köpa kläder, skicka en massa mejl, jobba på videor till skivans samtliga låtar, skaffa mer smink, sätta ihop ett nytt liveband (hon vill ha Meg White på trummor och Sheila E på percussion). Närmast, innan en fotosession med Nylon väntar i downtown Miami, har hon ett ärende till Mac-butiken på affärsstråket Lincoln Road. Chan rekommenderar bokaffären Books & Books och deras kafé på samma gata.
När Josh senare plåtar Chan i vardagsrummet på undervåningen frågar hon honom oupphörligen, till synes utan anledning: »Är du arg på mig?« Läser man bara ett fåtal artiklar om henne framgår det snart att den formuleringen är en sorts tics hon drabbas av i dylika situationer. Mer ovanlig är informationen att detta är något som faktiskt har följt med henne sedan hon som barn var livrädd för att hamna i vägen för mammans lynniga temperament.
En bit in i fotograferingen slår hon sig ner vid skivsamlingen och vinylspelaren med sitt mintte och aldrig avlägsna cigarettpaket, sätter först på »Went to See the Gypsy« från Bob Dylans »New Morning«, följd av Nina Simone-albumet »It is Finished«. I höjd med »Funkier Than a Mosquito’s Tweeter« inflikar Chan att låten är skriven av Tina Turners syster och att även Ike & Tina Turners version är värd att bekanta sig med. I ett kort avbrott mitt i allt telefonerande säger väninnan Jenny som en nätt liten pik till den omvittnat pojkflickiga bostadsinnehavaren att det ska bli tråkigt utan Matador-Claire som gäst eftersom »det är kul att ha en tjej som sällskap för ovanlighetens skull«.
Chan skrattar, sjunger på Madness »Our House«, det mest dramatiska i hennes ögon börjar blekna och det verkar som att Chan är redo att bli Cat, igen och trots allt.
Innan vi skiljs åt frågar jag Chan Marshall lite mer om hur ser på det faktum att hennes publik de facto bryr sig om vad hon säger och sjunger.
– Hmm. Jag vet inte om de påverkas över huvud taget, tror du verkligen det? Men en del människor visar väldigt, väldigt mycket kärlek. Säger en massa vänliga saker som får mig att känna mig mindre ensam.
I början, var du en sådan som ville lära känna de lyssnare som faktiskt förstod din musik?
– Nej. Helt enkelt för att det var otänkbart för mig. Först senare insåg jag att det kunde vara verklighet. När jag var tjugofyra skulle jag ge min första intervju på ett hotellrum i Paris. Jag ville det inte, för jag visste inget om hur det går till. Jag trodde det skulle vara något akademiskt och jag är allt annat än en akademisk person. Jag förstod inte själva processen, litade inte på den och var allmänt obekväm. Så jag gömde mig under täcket och kuddarna för att inte bli sedd. Dessförinnan hade jag ställt upp dörren lite på glänt så att journalisten i alla fall kunde komma in. Jag hörde någon gå i rummet, la sedan märke till tystnaden i den förvåning som personen måste ha känt. Så hördes plötsligt en ung flickas röst [bryter på franska med näpen stämma]: »Hallå, Chan?«. Jag hade väntat mig en äldre man, så jag låg blickstilla ytterligare en stund.
– Vid tidpunkten var det så mycket som hände i mitt liv. Att säga att jag var olycklig räcker inte. Längre fram i livet förstod jag att jag hade varit helt insnärjd i religion och all skit som samhället och filmer och böcker och skolan prackar på en. Från det att jag var typ tjugo till strax före trettio var jag rejält vilse i tillvaron. Jag var sjuk, ville inte leva längre. Så… jag började gråta och kröp fram ur bråten som jag gömt mig under. Tjejen frågade om jag ville stå över intervjun. Jag svarade att jag bara vill ta mitt liv, att jag hatar mig själv. Och då började hon gråta. Hon var sjutton, hade ett eget fanzine. Det visade sig att hon åtta månader tidigare hade varit på vippen att begå självmord, men att mina låtar hade hjälpt henne ur krisen. Jag blev helt ställd, höll om henne. »Glöm allt jag sa, jag mår inte så längre. Jag finns här hos dig. Tack för att du kom hit.«
– Sedan dess har jag gjort alla intervjuer jag kunnat. Det finns kanske någon människa där ute som har känt likadant som jag eller bara kan skratta åt något dumt jag säger.
Är det därför som du ofta är väldigt öppen om ditt privatliv?
– Kanske inte allt, men ja…
Ganska mycket.
– Jag tycker att folk i största allmänhet är öppna.
Inte Bob Dylan.
– Det är sant. [ser sorgsen ut] Men det beror kanske på att han kom fram i en helt annan era, det var så mycket som hände då med medborgarrättsrörelsen och allt annat som pågick runtom honom. Det var en samhälleligt omvälvande tid, jag tror inte han tyckte det var särskilt viktigt att ge av sig själv. Att så många rasade över det han gjorde gav honom säkert bara än mer anledning att vara frispåkig om det han ville vara frispråkig om.
Att vara så där öppen i intervjuer är det …
– Farligt?
Det också. Men är det för att du vill framstå vanlig snarare än som en rockstjärna?
– Jag svarar bara som folk i mest svarar på frågor. Om man frågar brevbäraren som delar ut post dagarna i ända »hallå där, hur är det, är allt bra?« pratar han eller hon knappast bara om sitt jobb. De har ju vanliga liv också. Alla människor har samma känslor. Jag tycker det är viktigt att betona det. Vi går ju alla igenom samma skit.
Album för album
Dear Sir
Runt, 1995
5
Tidstypiskt, monotont indiesvårmod någonstans mellan Sonic Youth, Elliott Smith och döden. »Rockets« (senare repriserad på uppföljaren) och »Headlights« lyckas ändå ge en föraning om kommande stordåd.
Myra Lee
Smells Like, 1996
6
Döpt efter Chan Marshalls mamma och inspelad samma dag som debuten är den icke helt väsensskild men att vi lyssnare får ta del av hur sångerskans självförtroende sakta men säkert växer, hur hon undan för undan vågar vara sig själv och släppa fram the Southern gal i sitt inre – oavsett om det handlar om att frigöra diabolisk blues som »We All Die« eller tolka Hank Williams.
What Would the Community Think
Matador, 1996
7
Till skillnad från föregångarna professionellt inspelad i en riktig studio. Skivan sänder ut lite tvetydiga signaler, för samtidigt som man hör att låtarna är skrivna och sjungna av en person som inte mår prima framgår det tydligt att hon sedan senast blivit mycket tryggare i sitt artistiska uttryck. Med superba »Nude as the News« får Cat Power en halvhit, »They Tell Me« är en bedårande countryhymn som än i dag tillhör hennes starkaste skapelser och överlag känns albumet som en prototyp för nollnolltalets freakfolkvåg.
Moon Pix
Matador, 1998
8
Om Bill Callahan lär behandla förhållandet med och uppbrottet från Chan Marshall på 1999 års Smog-album »Knock Knock« (som ju har en katt på omslaget!) gör den kvinnliga motparten detsamma på Australien-inspelade »Moon Pix«. Att det är en ännu mer personlig skiva än vanligt indikeras av att hon för första gången sätter sitt ansikte på omslaget. Framför allt visar Cat Power att man inte ska ta henne för given. »Moon Pix« är hennes dittills i särklass mest varierade verk. Inte längre knuten vid enahanda indiefolkmässande skapar hon smärre singer-songwritermästerverk som »Metal Heart«, »Colors and the Kids« och egendomliga, förhäxande, Beastie Boys-lånande »American Flag«.
The Covers Record
Matador, 2000
8
Ett försök att efter kritikerhyllade »Moon Pix« tona ner förväntningarna på nästa »riktiga« album. Med den föresatsen lyckas Cat Power så där eftersom den spartanska tolkningen av The Rolling Stones »(I Can’t Get No) Satisfaction« blir en indiefavorit och hela skivan möts av rungande hyllningar. Inte oförtjänt, i dessa avskalade covers på bland andra Michael Hurley, Velvet Underground och Moby Grape framstår hon mer avslappnad och rofylld än någonsin tidigare.
You Are Free
Matador, 2003
7
Med Soundgarden-producent samt stjärngäster som Dave Grohl och Eddie Vedder ombord var det upplagt för den stora rockskivan. Men även om det trubbigaste i musiken och det mest avståndstagande i hennes röst här slipats ner låter det egentligen bara som en några år äldre, aningen mer utåtriktad och tuff Cat Power. »You Are Free« rymmer fem-sex av hennes största låtskrivarstunder, men är lite för lång och har några transportsträckor för mycket.
The Greatest
Matador, 2006
9
Att Chan älskar soul, blues, country och croonerjazz var ingen nyhet. Men att hon skulle dyka så djupt in i ämnet som fallet är här, på vad som ofta kallas hennes egen »Dusty in Memphis«, var ingen självklarhet precis. Inte heller att hon skulle ro det i land med sådan glans. Med uppbackning från delar av Hi Records-truppen och andra musikeress blir »The Greatest« en grandios återkomst och hyllning till Södern. »Lived in Bars« är den bästa Ryan Adams-låt han själv aldrig skrivit och titelspåret en oslagbart bitterljuv arbetarklasshymn, hennes motsvarighet till Stones »Salt of the Earth«. Rakt igenom lyser sånginsatserna av en lust, klass och karisma som bara omger verkliga stjärnor.
Jukebox
Matador, 2008
6
Mindre effektfull coverplatta än »The Covers Record«. Som historielektion om varför »The Greatest« lät som den lät och behövde göras fyller den en funktion. Men själva tolkningarna, på låtar vi vanligtvis förknippar med bland andra James Brown, Bob Dylan och Billie Holiday, trampar ofta vatten. Snyggt, men lite tråkigt. Ett notabelt undantag är Chan Marshalls egna, nyskrivna Dylan-hyllning »Song to Bobby«.
Relaterat
