Way Out West, tio år

Åh, Way Out West – som inleds på torsdag – firar tioårsjubileum i år. Hur kul har vi inte haft där? Okej, i stötar har vi haft rätt tråkigt också. Kanske speciellt de tidiga åren innan festivalens infrastruktur – mat, toaletter, bankomater – riktigt hade satt sig. Och den där Black Keys-spelningen var jävlar ingen vidare spirituell upplevelse.

Men annars: ett sant nöje. Och när det funnits dödpunkter i musik-, mat- eller dryckesutbud har närheten till Majorna, Linnéstan och övrig civilisation alltid givit den rastlöse, hungrige eller törstige en räddningsplanka. Till och med vädret har för det mesta varit anständigt, med göteborgsmått.

För att uppmärksamma den mestadels smakfullt kurerade festivalens jubileum har vi satt ihop en tvåhundra låtar omfattande spellista med musik från band och artister ur årets program, och utöver det delar vi nedan även med oss av avsnittet ur vårt göteborgsnummer där nio skribenter minns varsin favoritspelning från Way Out Wests nio första år.

Amen Dunes, 2014

Med lysande lo-fi-psykedeliska indierockmästerverket »Love« i bagaget kom New York-bandet Amen Dunes till Way Out West, eller snarare Stay Out West, för en exklusiv Sverige-spelning. Jag ville för allt i världen inte missa. Fastän speltiden var satt till två på natten på Trädgår’ns lilla scen (samtidigt som populär svensk mainstreamdansakt körde på den stora) var jag övertygad om att många skulle bege sig dit och att det kunde bli svårt att komma in, så jag sprang som en dopad elitlöpare från Pustervik genom Vasastan. När jag andfådd kom fram var det bara jag där. Innan bandet gick på hade ytterligare ett femtontal personer hunnit ansluta sig. Amen Dunes genomförde en trollbindande spelning i rakt nedstigande led från Velvet Underground. Ifall den ägt rum på Pustervik tidigare på kvällen hade Amen Dunes garanterat frälst en omfångsrik alternativrockpublik. Eftersom jag efter konserten var så upprymd över det jag fått bevittna, ihop med det faktum att bandmedlemmarna saknade växel och verkade såväl ledsna som snopna över att ha fått spela inför en nästintill obefintlig publik, gav jag bandet en femhundring för en singel…

L-P Anderson

Father John Misty, 2015

Broder Daniels avsked var pampigare och mer episkt, men det fanns något oerhört imponerande över hur självklart Father John Misty tog sig an den eftermiddagströtta publiken och vann den genom en ren, något excentrisk, sportprestation. Plus att låtarna från »I Love You, Honeybear« och »Fear Fun« visar sin fulla potential först på en scen där denna välavvägda blandning mellan Jarvis Cocker och Jim Morrison får tillfälle att leva ut hela sin persona. Det handlade också om tajming. Få samtida artister är så oberäkneliga. Nästa gång kan det lika gärna bli ett helt gräsligt, kritvitt bluesjamalbum.

Klas Ekman

Prince, 2011

»I only wanted to be some kind of friend…«. Även om en under åren bevittnat oräkneliga oförglömliga spelningar på Way Out West är det ingen som ens har varit i närheten av vad Prince uträttade på scen för fem år sedan. Det var en sådan totalextas att jag flera gånger kom på mig själv med att stå och skrika explicita ord rakt ut. Såg His Royal Badness både vid tidigare och senare tillfällen, han var mestadels briljant men aldrig lyckades han rama in essensen av sig själv med samma elegans, klass, lekfullhet och smittsamma spelglädje som den där förtrollande kvällen i Slottsskogen. Där och då blev det så tydligt att vi i realtid fick uppleva den starkaste länken mellan då och nu som existerar. Efteråt surrade jag och några vänner, då vi hämtade andan över några glas på Trädgår’n nere i stan, om att vi aldrig kommer få se hans like. En insikt som givetvis slog en med ännu större kraft nu i våras då beskedet om Prince bortgång kom. Obegripligt och sorgligt, absolut, men också orsak till djup tacksamhet över att vi de facto hade fått dela jord med honom.

Pierre Hellqvist

The Knife, 2013

Under The Knifes konsert på Flamingoscenen på »Shaking the Habitual«-turnén tänkte jag gång på gång att det är den bästa konsert jag någonsin sett. Ja, i alla fall en konsert som inte liknande någonting annat. Gick det över huvud taget att kalla det konsert? Vad är en konsert? Jag gillade allt, från aerobicsinledningen, performance-aspekten och den fantastiska koreografin till myllret av människor och dräkter, musiken så klart och inte minst oförutsägbarheten. Det var omöjligt att veta vad som skulle ske i nästa sekund. Var är Karin och Olof Dreijer? Vem är vem? Är det viktigt? En scenkonstupplevelse utöver det vanliga.

PM Jönsson

Kanye West, 2011

Jag har varit på plats samtliga år och dagar och upplevt många strålande konserter, men 2011 års upplaga med bland andra Prince, Janelle Monáe och James Blake, vars framträdanden alla förtjänar högsta betyg, känns fortfarande som det starkaste året i festivalens historia. Men det var avslutningskonserten i Slottsskogen det året som satte djupast avtryck och som jag fortfarande rankar som en av mina starkaste kulturupplevelser någonsin. En av världens största popstjärnor, med mästerverket »My Beautiful Dark Twisted Fantasy« i ryggen, bjöd på en show så bombastisk, vacker, inlevelsefull och inte minst sprängfylld med fantastisk musik. Kanye Wests enorma ego och hybris i kontrast mot en vacklande självbild och hjärtat utanpå skjortan skapade en spänning och stämning som jag varken förr eller senare har upplevt. Under en evighetslång och brännande »Runaway« kändes det på allvar som att han höll på att gå sönder framför oss på scen. Musik när den är som allra starkast.

Jens Karlsson

Kanye West, 2011

Med fem passerade år att använda sig av som facit är det lätt att se föreställningen Kanye West bjöd på som början på ett nytt modus operandi. Alla hans stora idéer, som spridits ut på tidigare turnéer med strängorkestrar och lasershower, kom nu tillsammans för att skapa det konstverk som syntes i Slottsskogen. Komplett med balettdansare och romersktmarmorinspirerade bilder lyftes hans kanske kreativt största album »My Beautiful Dark Twisted Fantasy« till ännu högre höjder. Och banade väg för allt fantastiskt han skapat därefter.

Özgür Kurtoğlu

Prince, 2011

För att han otroligt nog levde upp till precis det man knappt hade vågat hoppats på. Han var ett under av humor, coolhet och sex hela konserten igenom. Än i dag kan bara tanken på när det lila konfettiregnet föll ner under »Purple Rain« ge mig gåshud. Mitt omdöme påverkas möjligtvis av hans tragiska bortgång alldeles nyligen men jag tror att vi som var där redan då kände att det var något magiskt.

Isabel Nellde

Beach House, 2013

Ett av mina tveklöst bästa Way Out West-minnen handlar om Beach House i Linnétältet. Ibland (inte ofta) stämmer musiken som strömmar från scen så vansinnigt perfekt in på sinnesstämningen som infunnit sig efter en dags lydigt vandrande från scen till scen för att se band som man egentligen bryr sig ganska lite om. Att då bli omfamnad av Beach House mjuka elektroniska melodimatta var som att skickas på en kort stunds musikalisk balsambehandling. Som en varm och tröstande kram på väg ut i Stay Out West-nattens hårda timmar.

Josephine Olausson

Jonathan Richman, 2012

Små kärlekshistorier, rymden, våren i New York – Jonathan Richmans lovsånger hoppar från den ena betraktelsen i tillvaron till den andra. Han, som kritikerna trodde var punkens nya ansikte på sjuttiotalet, förvånade alla med att redan på andra skivan parera barnsånger med klassisk romantik och humor. I ett tält mitt på dagen sammanfogas lekfullhet, bittra toner och bakisångest med en röst som Jens Lekman försökt kopiera sedan sina första CD-R-skivor.

Fredrik Thorén