Angel Olsen: My Woman

Det är laddningen som gör det.
Nu har den St. Louis-bördiga, numera Asheville-rotade artisten såväl röst som låtar och hon vet vart hon vill ta dem.
Men det är hur hon inte alltid tar dem i väntad riktning. Eller sättet som hon kräver elden på just när du tror att hon ska få den att flamma upp. Angel Olsen leker med lyssnaren, både vår föreställning om henne och oss själva. Hon bjuder in utan att helt släppa in. Det blir aldrig för mycket. Hon är bra på att hålla tillbaka, sätta punkt i tid, inse värdet av att låta lyssnaren själv fylla i. Alls ingen svår musik, om än allt annat än publiktillvänd.
Förra skivan »Burn Your Fire for No Witness«, hennes tredje i ordningen, var elektrifierad indiefolk baserad på få ackord, taggarna lite lagom utåt och åtskilliga påträngande melodier. Lätt ett av 2014 års bästa album.
»My Woman« är inte direkt väsensskild, ändå delvis annorlunda, ett steg bort, ett steg framåt. Ljudbilden är mjukare, mer sofistikerad, lätt förenklat mjuk och varsam där föregångaren förde sig med viss vaksamhet. Sannolikt har samarbetet med producenten Justin Raisen (Charli XCX, Sky Ferreira, Kylie Minogue) bidragit till denna utveckling som varken är ologisk eller ovälkommen. Det skulle rentav ha varit spännande om de vågat ta det längre än vad de gör, så som de facto sker på det synthglittriga öppningsspåret »Intern«.
Möjligen finns här ingen gastkramande rysare i stil med förra plattans »White Fire« men det vore kanske att vänta sig orimligheter. Andra halvan av skivan – där hon sträcker ut sin personlighet och vision i en serie långa, böljande, mångbottnade alster – är nu inte så lite hänförande. Ge öra åt »Heart Shaped Face« och du lär förstå.
Angel Olsen gör tät, rå, stark och sårbar rockmusik som få andra i dag. Det känns dessutom som att hon så här långt bara har låtit oss uppleva en bråkdel av hennes begåvning.