The Handsome Family: Unseen

Att det här paret och deras mordballader var ämnade för en stor publik kom möjligen inte som någon överraskning för oss som varit deras fans ett tag. Inom americanamusikens mer beslöjade och ljusskygga domäner – den falangen av genren där texterna inte precis handlar om solsken och vaniljglass, om vi säger så – finns det nog ingen grupp som bättre än The Handsome Family tydliggjort vikten av att bejaka låtskrivandet i första hand. Och först i ett senare skede vältra sig i effektsökeri.
Ett av deras tydligaste exempel på detta är naturligtvis »Far From Any Road« som för två år sedan blossade upp till gigantiska proportioner tack vare att T-Bone Burnett handplockade den som signaturmelodi till första säsongen av HBO-serien »True Detective«. Låten var en av de absoluta höjdpunkterna på 2003 års »Singing Bones«-album (förvisso en skiva som nästan enbart består av guldklimpar), men lever tretton år senare ett helt eget liv, på en annan nivå. Alla har hört den. Jag menar, till och med Jerry Williams har gjort en cover, med Anna Ternheim som duettpartner.
När duon nu ska följa upp den oväntade hitlåten med ett nytt album är förutsättningarna därmed något – låt säga – mindre otvungna än tidigare. Till skillnad från när Brett och Rennie Sparks bara hade sin trogna kärnpublik känns det nu som att en hel mainstreamvärld väntar på att fylla sina sociala medier med fler dammiga och knarrande gothcountrylåtar. Således – om bandet i detta skede hade släppt en ny »Through the Trees« eller en ny »Twilight« vore saken klar.
Det problematiska är – som ni kanske kan gissa – att Handsome Family blivit hajpade för en låt inspelad 2003 och att musiken sedan dess slirat iväg åt ett lite annat håll.
Det är inga monumentala skillnader, ändock betydande. »Unseen« framstår jämförd med sina föregångare i Handsome Family-diskografin som något av en mellanskiva – de har i mitt tycke inte spelat in något omistligt sedan tio år gamla »Last Days of Wonder« – och betraktad i det stora hela som en bagatell. Med fler låtar som den skönt störda »King of Dust« hade det möjligen kunnat bli något, men resten är lite för tandlöst för att bita till, lite för blygt för att sticka ut och lite för inåtvänt för att ens vara i närheten av den stora publikens gunst.
Men visst, det hedrar dem att de väljer den konsekventa vägen där många andra nog hade valt att försöka skriva en ny hitlåt. Troligen är det denna tjurskallighet som gör att man inte gärna vill sluta hoppas.