Bob Hund: Dödliga klassiker




8
av 10
  • Artist
  • Bob Hund
  • Album
  • Dödliga klassiker
  • Bolag
  • Woah Dad/Border


Josephine Olausson räknade inte med det men Bob Hund visar sig vara något i allra högsta grad betydelsefullt 2016.

De senaste åren har Bob Hund kommit att kännas mer som något slags idéfabrik än ett angeläget rockband. Det har handlat mer om sålda eller lånade instrument och bortauktionerade skivspelare med tillhörande vinylalbum än om intressant musik.

Egentligen gillar jag smådumma/smarta, pompösa och roliga påhitt, men när de inte matchas av lika kreativ musik faller allt liksom lite platt. Fyndiga formuleringar och klipska omslagsidéer räcker inte riktigt till för att hålla min uppmärksamhet vid liv.

»Låter som miljarder« från 2012 var ett ganska lojt och anonymt släpp som närapå övertygade mig om att Bob Hund inte längre var ett band som jag behövde ägna vidare tanke. Thomas Öbergs zorromask kändes mest som ett sätt att distrahera från ålderstecken, och musiken kändes mer slentrianskriven än nödvändig.

Så, aldrig någonsin hade jag gissat att »Dödliga klassiker« skulle överraska mig så pass positivt. Bob Hund låter vansinnigt bekant, utan att för den sakens skull kännas trött. Låtarna är nerviga, men aldrig ansträngda. Svängiga, organiska och luftiga. Öbergs ord och sång är direkta och avskalade. Bob Hund har ganska länge balanserat på gränsen till att bli en pastischversion av bandet som så fullständigt trollband klubbar i svenska småstäder i mitten av nittiotalet. På »Dödliga klassiker« är gruppen inte ens i närheten av att kännas färdigstöpt. Alldeles oväntat är Bob Hund något som i allra högsta grad känns betydelsefullt 2016. Skumt, men kul.




Relaterat

Mick Jagger
Det du inte kan beskriva
The Hives
Tom Verlaine