Pixies: Head Carrier




7
av 10
  • Artist
  • Pixies
  • Album
  • Head Carrier
  • Bolag
  • Pixiesmusic/PIAS/Playground


Pixies klarar av att uppdatera sitt sound utan att för den skull slarva bort dess särprägel. Jenny Bergquist gillar.

En återförening är alltid ett risktagande, för om den blir misslyckad kan även det mest fläckfria eftermäle ta skada.
Låt oss ta The Stooges som exempel; deras stentråkiga »Ready to Die« från 2013, andra plattan efter deras återkomst, raderade givetvis inte ut allt fantastiskt bandet gjorde under några år i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet, men den har definitivt blivit en väl synlig nyckelrepa i den fina lacken.
Pixies har klarat sig betydligt bättre. 2014 släppte kvartetten »Indie Cindy«, uppföljaren – om man ens kan kalla den det – till 1991 års »Trompe le Monde«. Och även om denna sammanslagning av några EP:s möttes av blandade reaktioner var det tydligt att bandet fortfarande hade full koll på hur man kombinerar popmelodier och gitarrskrän på ett alldeles förtjusande vis. Med tanke på att de inte spelat in ny musik ihop på över två decennier lät det nästan chockerande bra. Både »Indie Cindy« och det nya albumet »Head Carrier« innehåller glädjande nog ett flertal låtar som med raka ryggar kan stå bredvid indieklassiker som »Monkey Gone to Heaven« och »Debaser«.
Pixies har förvaltat sitt eget arv på ett smart sätt och har förnyat sig precis lagom mycket. De försöker inte låtsas som att inget har hänt sedan 1991, men har borstat till soundet så att det är tajtare och mer i takt med tiden. Samtidigt har de hållit fast vid sitt helt unika och direkt igenkännliga sound. En annan nyckel till framgång är att ålder aldrig riktigt varit en faktor som spelat roll när det gäller Pixies musik. Deras framgångar på åttiotalet byggde inte på några fysiska attribut som hör ungdomen till eller coolhet som kan mätas i snittet på skinnjackan. Därför känns det bara härligt och fullt trovärdigt när Black Francis ryter åt oss i »Um Chagga Lagga«, ett av de bästa spåren på »Head Carrier«. Och lika hemtamt när bandet spelar skimrande poppärlor som »Plaster of Paris« och »Tenement Song«.
Det enda jag egentligen önskar mig är att Kim Deal ska komma tillbaka. Så långt tillåter jag ändå min nostalgi att sträcka sig.




Relaterat

Way Out West 2017 i bilder