Andreas Mattsson: Solnedgången

Jag har inte ägnat Andreas Mattssons två första soloalbum något större intresse. Inte dåligt, men anonymt och försiktigt. Jag återvänder till skivorna och tycker ungefär samma sak nu, innan de nya sångerna – med svenska texter – smyger sig in i medvetandet. Att låtarna den här gången är på svenska är enbart positivt, texterna blir tydligare och jag lyssnar med en annan koncentration.
Dessutom är det ett steg som känns nödvändigt. Inget ont om Andreas Mattsson-texter på engelska, Popsicles skivor är fortfarande bra – vilket man inte kan säga om merparten av svensk nittiotalsindie.
På »Solnedgången« är vemodet intakt, i rösten, i melodierna, och även delvis i texterna som kan blicka tillbaka – en låt heter »Tidigt nittiotal« – eller lägga sig i vardagsfilosofiska tankegångar. »Vågorna« har ett tonspråk som erinrar om Tomas Andersson Wij, någon gång tänker jag att Andreas Mattsson är som en kombination av Mark Kozelek och Mauro Scocco och när han går in i ett lätt elektroniskt sound finns det likheter med Jonathan Johansson även om Andreas Mattsson har en annan, lågmäld aura. En enda gång ökar tempot, i »Sekunderna«, men den är inte någon av skivans starkare kort. Det är när Andreas Mattsson hittar en suggestiv känsla som musiken är mer än bara sympatisk.
Inledande »I sommaren« är det bästa exemplet. Allt sitter, från det snygga instrumentala introt till den smöriga saxofonen på slutet. »Dreamliner« fastnar också, liksom »Allt det här« och den ömsinta »Världens högsta skatter«.